G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Sida 2 av 257

En nygammal hobby!

Jag har i åratal närt en önskan efter längdskidor. Sen jag skaffade bil för ett par år sedan såg jag plötsligt möjligheten i att ta mig till skidspår utanför stan och i närheten, sen har liksom längtan aldrig övergått i faktisk handling. Den främsta anledningen är nog priset, det är en dyr hobby att skaffa. Själva åkandet är inte speciellt dyrt – men att köpa längdskidutrustning är ingen billig affär. Så i år, när jag vid flera tillfällen suttit och tittat på skidtävlingar på TV, följt OS via sociala media och hört kollegor och vänner som hittat fina skidspår runt om i länet så har denna skidlängtan övergått till faktisk handling. Veckan innan Vasaloppet började jag mer seriöst googla skidutrustning och längdskidpaket och jag besökte sportbutiker som informerade mig om att deras lager av skidor skickats norrut där säsongen är längre.

Till sist hittade jag skistart.com där jag lyckades plocka ihop ett paket av längdskidor, pjäxor, stavar och bindningar. Priset gjorde sved lite, så jag lämnade ordern utan att klicka på beställ för att fundera genom det lite. Men i samband med att jag satt och tittade på Johanna Ojala och Brita Zackari kämpa sig fram sista milen på Vasaloppet tryckte jag på beställ knappen. Nästa dag ringde man mig från skidverkstan och ställde lite kontrollfrågor och under torsdagen levererades paketet hos mina föräldrar.

Premiärhelgen lyckades jag åka 25km och förra helgen provade jag två olika spår på västkusten och fick ihop ytterligare 20km. Fördelen med skidåkning i mars är vårsolen – nackdelen är isiga spår (om det finns spår).  Nu har det varit för många varma och regniga dagar för att det ska kunna erbjudas bra skidåkning så här långt söderut, men jag känner mig redan lite mer pepp på att det kommer en vinter i höst igen.

Min bästa känsla

Min bästa känsla i livet är att klara mig själv. Det är så klart en inställning som har skälpt mig många gånger också. När jag inte ber om eller tar emot hjälp. Eller stänger ute människor som vill mig väl. Lite svårt med balansen även om jag tycker mig bli bättre med åren.

Förra fredagen var jag ensam med Nils på kvällen och kände mig som världens bästa mamma med världens bästa son när han sitter och skrev bokstäver för sig själv. Oftast känner jag mig just så.

Det är så klart inget som kommit gratis även om jag har bra självförtroende så uppfostrat och formar vi hela tiden Nils till att bli lättsam. I perioder där han mest bara röjer och springer runt uppmuntrar vi att sitta still och läsa, pyssla, prata lite extra. Är dock inte detta jag ska prata om utan…

Nils somnade fort och direkt… och sedan kräktes han tio gånger. Han hade en sån djup jäkla hosta.

Det var svettigt att starta tvättmaskiner, trösta, försöka få i lite vatten, byta kläder på oss ä, tvätta av oss, bulla upp med kuddar… kände mig som en supermamma fortsatt om än lite tröttare. Jag är så glad att jag har V att vi gör detta tillsammans. Att vi har 10 anknytningspersoner till till Nils som han älskar och som älskar honom där vi får ofantligt mycket hjälp. Men jag är också så jäkla stolt över att jag kan själv.

En dröm som förblir en dröm

Även om jag är för att man försöker uppfylla alla sina drömmar så finns det drömmar som vi aldrig kommer få uppleva av en eller annan orsak. Kanske är det saker som andra påverkar eller som ingen kan påverka, som att få ett barn eller ett visst kön på barnet, träffa kärleken eller träffa en älskad men avliden person en sista gång. Det gör inte drömmen mindre värdefull eller vacker och jag tror att alla bär sådana drömmar, som vi vet eller kanske inte vet kommer förbli just en dröm. Min sådana dröm är att åka till Japan. Alltså först och främst verkar det vara ett otroligt vackert land. Men det är också något mer kulturen som lockar mig. Det känns som om de (i böcker jag läser, skönlitterära böcker) strävar efter en enkelhet som vi helt glömt i vår del av världen. De bor ofta litet och spartanskt och äter enkelt och samtalar istället för att shoppa och ha sig. Sedan känns Tokyo lite som ett äventyr i sig. Allt finns där. Allt blinkar och låter, tänker jag mig. Sådana skillnader på landsbygd och stad. Så lockande. Kanske skulle jag helst av allt vilja bo där ett tag, typ ett halvår. Men som sagt var, det kommer inte hända. Men det hindrar mig inte från att drömma och läsa om Japan. Typ hos Happy som skriver om Japan här, här och ger sina bästa Tokyo-tips här. Natalia har också skrivit om Tokyo Här.

Privat leasing

När det blev klart att jag kunde hämta ut min Volvo tog jag kontakt med Fiat centret i stan för att förstå vad som krävdes för att återlämna min provatleasade pärla. Jag hade försökt få lite information mailledes medans jag var i Indien men misslyckats, så den här gången försökte jag via telefon. Tjugo minuter senare stod jag helt chockad och utskälld för att jag försökt förstå vad som krävdes i samband med en återlämning. Vad innebar en återlämningsservice, när gjordes det, hur bokades det mm. Jag blev UTSKÄLLD för att jag försökte göra rätt för mig och ingen information hade delats från bilförsäljaren. Jag stod och stirrade på min telefon och gick in i ett jobbmöte lätt skärrad. En halvtimma senare hade jag två missade samtal från en försäljare som bad om ursäkt med ord, men fortfarande med en otrevlig ton.

Jag skulle återkomma under fredagen så skulle han förbereda förslag på servicetider, men han det hade han inte hunnit. Så han lovade att ringa mig i början av veckan därpå. När jag under onsdagen inte hört något från honom mailade jag på nytt och frågade. Den här gången lyckades vi boka in service och återlämning av bilen endag kl11:40 med mig skulle jag ha vinterhjul (hehe sommarhjulen menar du, inget skratt) och bilen skulle vara tvättad på såväl utsida som insida.

Så bar det av, jag kom lite tidigt och tog försäljaren med förvåning. “Jag borde ha fått ett sms” säger han i en rätt otrevlig ton. Jag försökte ta på mig skulden att jag kanske var där på fel dag, men han klagade på systemet tog bilnyckeln och gick för att köra bilen till serviceverkstan. Han bar mig sitta ner, det skulle ta 45 minuter. 1h och 15 minuter senare vågade jag mig bort till honom för att kolla status, han tittar först förvånat och sen argt på mig när jag frågade om han visste status. Innan han konstaterade hur lång tid som gått. Efter ett kort besök i verkstan förmedlar han att det tar 20 minuter till, för de har haft problem med systemen. Så jag meddelade att jag får avboka något möte men sätter mig ner för att vänta.

Så 1h 40 minuter efter ankomst är min bil färdig. Servicekillarna har hittat en stor buckla bak på höger (visade sig vara en liten touch), ett litet stenskott och att motorn läckte glykol – men rapporten var ju inte färdig men det gjorde ju inget jag skulle ju inte lämna tillbaks bilen idag! Ehm jo, det var ju det vi gjort upp mumlade jag. Återlämningsbesiktning och återlämning. “Ja, men hur ska du ta dig härifrån då?” frågar han i otrevlig ton. Jo men jag har ju en bil ståendes här, så att jag kan åka till kontoret svarade jag.

Så nu går det helt plötsligt att maila mig serviceprotokollet och han behöver bara min mail och mitt telefonnummer. Jag åker därifrån med en stark känsla att jag nog suttit där i onödan och hade försäljaren bara bemödat sig med att uppdatera sig på mitt ärende hade jag kunnat lämna bilen och sen åka. För det andra, kommer jag aldrig igen kommer använda mig av den bilfirman. Fy sjutton för dålig service och besk eftersmak!

Nu väntar jag på serviceprotokollet och förväntar mig inget annat än en stor fet nota som grädde på moset. MIn käsnla just nu är att jag helst av allt vill krypa ner under skrivbordet och gråta en skvätt. Jag har en gång för alla fått bekräftat att jag ska inte ha med bilar att göra.

Ett måndagsexemplar?

Som Natalia skrev här har jag nu fått hämta ut min alldeles nya bil. En Volvo XC40 som liksom förgyllde vardagen lite. Jag lade beställningen i mitten av oktober och  tyckte att jag väntat tillräckligt länge i mitten av mars. Så jag drog iväg ett mail till kontoansvariga och fick till svar att jag kunde hämta ut bilen senare samma vecka. Rättare sagt en fredag förmiddag.

Så kom fredagen. T körde mig till Volvo-handlaren och deltog i genomgången av all den avancerade teknik som det innebär att få en ny och utrustad bil idagsläget. Så efter genomgång av funktion x, y och z var det dags att brumma iväg. Jag körde ut från parkeringen så började en varningslampa för batteriet lysa – jag svängde runt och gick in och frågade om det var “normalt”. Säljaren förklarade det med att det kan ha varit för att vi stått och demat den och att han tittat en del på morgonen innan jag kom eftersom det var deras första XC40. Så jag satt mig bakom ratten igen och körde iväg, kom 100m längre sen kom ett varningsmeddelande att batteriet inte laddades. Jag svängde runt igen och gick in till säljaren. Nu kände jag mig som arketypen av en kvinnlig dum, blondin utan bilvett. Han blev lite fundersam och vi körde till bilverkstan vägg i vägg. Verkstadschefen blir med ut till bilen, pillar på lite kablar i motorhuven och funderar. Men han ger mig klartecken att köra ner till huset och hämta mina väskor, sen skulle jag ringa honom innan jag påbörjade min 35mila resa till hembygden.

Jag satte mig bakom ratten för tredje gången och körde iväg. Efter ett par hundra meter kom batteri-felmeddelandet tillbaks, sen dök det i rask takt upp fyra nya felmeddelanden om nedsatt parkeringsassistans, nedsatt servofunktion, nedsatt funktion i växelspaken och till sist nedsatt bromsfunktion. Nu hade jag fått kalla kårar och bestämt mig för att köra av på första bästa avfart, väl där hittade jag en liten väg där jag stannade. Bilen dog. Så Volvo on Call knappen fungerade inte, jag hittade ett telefonnummer och ringde. På tredje försöket fick jag tag i Volvo Assistans som meddelade att bilen inte var påställd än (konstigt, den hade inte ens varit min i en halvtimma!!??!) Jag fick snällt sitta och vänta och fick under de fyrtio minuter det tog innan bärgaren kom flertalet frågor och kommentarer om att jag stod olämpligt till. Och ja, det gjorde jag men det var ändå inte mitt på motorvägen…

Så jag var inom kort tillbaks hos Volvo-försäljaren, fick ut en hyrbil och lämnade min pärla. Här var min energi helt slut och jag började storgråta. T försåg mig med pizza och kramar så snart jag kom till huset och sen bar det av mot hembydgen. En vecka senare var problemet fixat, en från fabrik felmonterad säkringsbox gjorde att batteriet inte laddades och de var tvugna att byta ut hela mackapären.

 

Tre Etsy önskningar

Precis som Alex skriver så kan man verkligen fastna på Etsy. Jag kan tillbringa timmar där inne. Man klickar sig vidare och vidare och vidare. Det finns mycket av tveksam design men sedan finns det mycket fint. Det finns också något för alla. Trixet är att hitta det.

Här är mina tre önskningar, och nyckelringen kanske jag klickar hem till mig själv.

Underbara örhängen från blossomandcat.

Blossom & cat har fantastiska örhängen skurna i plast vilket borde göra dom lätta. Det är svårt att välja en favorit men hos mig går neonrosa alltid hem. Även om “i heart you” kollektionen var ursöt.

 

Underbar nyckelring <3

Alltså, inne hos JillMakes blev jag förälskad i både nyckelringar och örhängen. Nyckelringarna fick mitt hjärta att slå volter. Så pass mycket att en vecka senare klickar jag fortfarande in här och försöker bestämma mig.

 

Ett knalltblått armband med en rosa tofs och en initial. What’s not to like?

Örhängen och armband. Det är min melodi. Kan inte få nog. Ett fint armband i knalligaste blått med en liten initial önskar jag mig at armbandsgudarna. Det är så fint. Precis som det flesta armband inne hos Felt Like Paper.

SaveSave

I’m back!

Hej där, förlåt att min blogginspiration dog. Den dog helt i samband med att februari tog slut och jag fortsatte livet in i ovissheten. Det känns delvis som ett stort misslyckande att acceptera att leva sitt liv halvdant. Hade jag varit singel hade jag gått på dejter och sökt kärleken igen, men nu befinner jag mig i ingenmansland där jag vill vara med en man som bara har ork att träffa mig då och då.

Just idag är ingen bra dag. Jag flippade på honom igår och jag  får idag skäll av Natalia för att jag är så usel på att vara arg och markera. Att jag försnabbt ber om ursäkt och ber om ursäkt för att jag finns och ställer  krav. Livets balansgång är inte min grej helt enkelt. Jag mår fysiskt dåligt när jag ställer krav som jag inte  tycker att jag har rätt till (tid, kärlek, omsorg) på bekostnad av hans välmående.

Men jag är tillbaks, och jag hoppas att ni inte alla har försvunnit. Kanske ska försöka ge er en uppdatering av vad som hänt under månaden som gått. Hej och hå – nu kör vi!

Boktips: skymningsflickan -Katarina Wennstam

Jag har fastnat för Wennstams deckarserie och jag hittade dem på second hand i Sverige, jag läser dem dock inte alls i kronologisk ordning vilket ibland gör mig lite förvirrad.

Hur som haver har jag nu läst Skymningsflickan.

Precis som Alfahanen (av samma författare) handlar den här boken om våldtäkter och ett riktigt äckel. Men på ett mer subtilt och psykologisk sätt vilket jag älskade. Den handlade också mer om konsekvenserna av våldtäkten efteråt för offren och hur rättsystemet tänker.

Som ni säkert redan hör så tycker jag att den hör boken var fantastisk. Äcklig och allt för nära sanningen för ofta men informativ och viktig.

Den bok borde alla tjejer och kvinnor läsa. Vi måste tro på varandra, precis som gjordes under #metoo, vi måste stå enade om våldtäkter och mäns makt ska försvinna.

Boken finns bland annat här.

Pmsig-dag

Jag är lite låg och gissar på pms.

Har haft några kollegor över och diskuterat olika problem och peppat varandra, så mysigt! Det är roligt när man får lära känna kollegor lite bättre och privat. Att vi öppnar upp oss. Jag fullkomligt älskar att berätta om Sverige! Världens bästa land, typ…

efter det försökte jag vila, pratade med en vän, mediterade och har läst. Underbart! Men har ändå den där gnagande ledsen känslan i magen. Imorgon är en ny dag med bättre humör.

Har iaf städat och fint hemma, vilket jag älskar, inte en vanlig syn med tanke på småbarn och trötthet och så där;

Lite disk också. Åt halloumi till mellis. Också tecken på pms, är sjukhungrig.

Morgondramatik

Igår var det min sovmorgon. Nils har hosta så när vi har möjlighet ger vi varandra varannan sovmorgon, egentligen borde alla sovmorgnar vara mina för jag ör vaken 200% mer på natten men ändå. Igår fick jag sova ut.

Jag gick upp och skulle dela en Fralla och skar mig något djävulskt i fingret. Blodet rann och jag gick panik. Nils satt på köksbänken. Jag hämtade papper och droppade blod i hela köket och satte mig när Nils men på golvet när det svartnade.

Vad gör ungen?

Ber om att få komma ned och jag hjälper honom. Sätter sig i mitt knä för att trösta. Börjar leta efter V som då var i garaget en snabbis, men hittade så klart inte honom.

Sen då?

Hämtar papper och börjar torka blod på golvet! Alltså städar. Fina fina fina omtänksamma älskade barn. Jag blev så rörd.

Nu är fingret omplåstrat och fortsatt ömt men okej. Men satan alltså!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2018 G i r l y t a l k

Tema av Anders NorenUpp ↑