G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Page 2 of 215

När blir man nöjd? 

Jag funderar mycket på mål i relation till att bli nöjd. Vad är det man strävar mot och måste man alltid sträva mot något? Tex måste man alltid ha som mål att bo större/bättre/högre upp/ett annat område? Eller när är man nöjd. Vad är slutmålet? 

Jag är himla nöjd i livet nu. Med V och Nils. Vårt boende och mitt jobb. Det finns saker som är långt ifrån perfekta men jag är nöjd. Jag skulle vilja träna lite mer men det kommer när det kommer. 

En vän till mig blev oplanerat gravid typ på sin dotters ettårsdag. De har i samma veva köpt en större lägenhet. De använder bara två av tre rum i sin lägenhet nu men behövde tydligen en fyra akut. 

Att sträva mot saker är bra. Att ha mål för mig framåt men när blir min kompis nöjd. Med sitt liv i stort. Lixom i det stora hela. När hon har två barn och den dör fyran i ett område de inte vill bo är hon nöjd då? Vad händer när hon inte kan ha fler projekt? Sånt kan oroa mig lite. 

Fredagstips

Jag sov bort dagen haha. Gubbvila gone wrong. Har även hunnit med lite familjebråk, en massa mailade så att Icey officiellt är min plus one om några veckor och såg såklart finalen av Let’s Dance. När man sover bort hela dagen så blir kanske fredagstipsen lördagstips men tips som tips?

Ni har väl inte missat Fahrman x Ellos. Min favorit är denna randiga topp. “I’m a girl, what’s your superpower”.

 

Sommar och knalliga örhängen går arm i arm och eftersom jag på riktigt har tappat bort en handväska full med smycken så ekar det tomt i smyckeslåda. Dessa är det lite älsk på.

 

Sist men inte minst. Den gudomliga lilla sak (väska, clutch, kuvertväska – kärt barn har många namn). Jag har precis klickat hem en med egen text. För så jobbar jag. Älskar hennes Brexit väska också.

Vilken seger!!!

 Har nu blivit utskriven från min sjukgymnast. Fina, härliga Sofia. Hon berättade idag att hon också är bonusmamma, till en liten sexårig pojke. Hennes egna barn är vuxna,  har flyttat hemifrån för studier stora. Vi utbytte lite erfarenheter och gav varandra stöd. Hon är en magiskt fin kvinna kommer att sakna våra möten.

Jag är väldigt glad, för jag har lyckats med en (för mig) stor utmaning. Jag har småpratat och hängt i tre timmar med Mr Ts fru. Eller exfru, men det är fortfarande fru… tillhör inte den här historien. Vi har med gemensamma energiansamlingar uppfört och betett oss i ett och samma hem (vårt) under paketöppning, tapasmiddag och efterrätt. Vi småpratade, skrattade och försökte ha en så trevlig stund som vuxna med endast fyra gemensamma nämnare. Ja, det är klart att jag efteråt råkade fokusera på det som gjorde ont och skavde. Men efter att ha sovit på saken känns det bättre, det var inte perfekt – men en perfekt första gång!

En tanke 

Läs den här eminenta krönikan och filosofera över budskapet, kanske tillsammans med din partner eller någon vän. 

Fundera över vad du har för mål i livet och vad vägen dit samt resultatet kommer ge dig, mer än att du uppnått ditt mål alltså. 

Nylonstrumpbyxor

Fascinationen hos Fnatte och Tjatte över nylonstrumpbyxor är obeskrivlig. Min jobbklädsel är oftast klänning med nylonstrumpbyxor och en kofta eller kavaj. När våren gjorde antåg gick jag från mörkblåa, gråa och svarta strumpbyxor till hudfärgade och de två yngre familjemedlemmarna är otroligt fascinerade över detta. De tycker inte att strumpbyxorna syns, bara att benen ser extra glansiga ut. Söta reflektioner om att det endas syns för att det ser ut som jag har simhud mellan tårna, de tycker de är halkiga att känna på osv. Otroligt hur ett klädesplagg som för mig är vardag, kan vara så spännande för någon annan!

Födelsedagsmånad

Jag vet inte om det beror på att båda föräldrarna själva är vårbarn som de var så extremt förtjusta i att producera fler majbarn, men i min nya familj fyller samtliga inom 40 dagar med början i söndags.

Vi smygstartade firandet redan i fredags, med vuxenfirande. Det var en strålande försommarkväll men vi smög in på en mysig restaurang som heter Bon och som erbjuder en härlig stämning oavsett kväll på året. Vi började kvällen med deras söta, ekologiska prosecco innan vi smög in på en charktallrik. Vi åt varsin smarrig huvudrätt och avslutade med en osttallrik. Det var härligt att komma ut, byta miljö och bara prata vuxenprat. Inga små öron som tjuvlyssnade, ingen telefon som surrade eller dator som pockade på uppmärksamhet – bara tid för att prata.

I söndags hade vi födelsedagsfirande nummer 2, där vi delade ut paket och sjöng. Firade med grillmiddag och hyllade mannen i familjen. Så idag var det dags för Fnatte, mellankillen, som idag fyller 11. Det är fortfarande aningens oklart, men jag tror att jag ikväll kommer att äta middag med barnens mamma. Första tillfället som vi vistas i samma lokal någonsin. Mr T är så stressad att han har inte ens förstått att det är en stor grej för mig, beslut har inte ens fattats kring om det blir på restaurang eller hemma hos oss.Så himla stabilt för någon med min kontrollerande personlighet…

 

Mat jag inte gillar 

Häromdagen tvingade jag i mig min hat-mat blodpudding, för att jag ville att Nils skulle äta det och tänkte på annan mat jag inte gillar. Såg också ett inlägg här om just det och tänkte slå till med ett eget. 

Blodpudding. Kan inte riktigt motivera det men tror det är koncistensen. 

“Korvsås”. Bechamelsås med senap och typ falukorv som serveras med kokt potatis. Blä! 

Burk-ravioli. För mycket sött i såsen. 

Frukostkorv. Tror det är något trauma från skolan. 

Pasta som inte är al dente. 

Överkokta räkor. 

Matpaj. Oftast tycker jag att det är för torrt och för mycket äggstanning och för lite fyllning. 

Råa tomater. Tycker de är för starka. 

Ja men det är nog det… Är inte så kräsen så länge det är rätt tillagat är det mesta kort. 

Är det mitt fel?

Jag funderar en hel del på hur jag hamnat i ytterligare en relation där min respektive inte mår bra. Det börjar bli en väldigt oroväckande trend, och jag lyfte det här med T i fredags när vi hade en stund för oss själva och ha ostörda samtal. Han insisterar på att jag INTE ska dra några slutsatser baserat på hur han mår – men det gör jag. Med en trend som jag har…

2000-2004 pojkvän A som mådde dåligt i perioder baserat på ett barn från en tidigare relation

2008 – 2013 pojkvän B som aldrig levde upp till sina egna förväntningar, drevs av prestationsångest och hade perioder och dagar som var kolsvarta. Fick KBT terapeutbesök i present av mig.

2013-2014 pojkvän C som led av depression och gled in i en lång period av väldigt mörka dagar. Lyckades inte ens ta sig till terapeutmöten, åt antideprissiva.

2016- nu pojkvän D (mr T) som nu gått sen i september och känt sig “under ytan” och som tror sig ta sig ur det genom “egentid” och träning. Trots sjukt bra sjukförsäkring har han inte bokat tid hos terapeut trots otaliga påminnelser.

Ingen av dem visade tecken på detta när vi träffades. Då var de glada, energiska och närvarande. Detta var drag som kom med tiden och de har helt klart varit av olika allvarlighet, där pojkvän C har varit i särklass. Mr T är mer som en gråare variant av sig själv, han orkar i någon dag eller timmar att uppbåda tillräckligt med energi för att vara samma man som för ett år sen. Sen tar energin slut, och oftast blir det konsekvenser som varar i ett par dagar.

Det här påverkar mig så klart. Känslan gnager i mig att jag kanske orsakar detta? Kan det vara något som jag triggar eller lägger grunden till? Kan det vara något som jag underlättar, dvs jag blir medberoende och därför gynnar och förstärker det? Jo, jag tänker på att kanske ta upp kontakten med min terapeut igen, för att få lite hjälp att reda i snurret i hjärnan.

De nyttigare kakorna

 

Det är måndag. Tror det kommer bli en lång måndag. En bra men lång måndag. Då kan det vara bra att något gott till middagskaffet. Något utan socker och mjöl. Inte ens smör hittar du i dessa. Alltså helt laktos- och glutenfria. Dock inget för veganer insåg jag en minut innan jag skulle bjuda veganen på en kaka haha. Jag hittade Leilas Superfood program på Cmore häromdagen och oh la la vad mycket smarrigt det bjöds på.

I lördags bestämde mig för att testa quinoa chocholate chip cookies. Überlätt recept och faktiskt ganska goda. Mina blev lite mjukare än vanliga cookies och jag tror att det är så de ska bli för jag har svårt att se att de ska bli hårda.

Här kommer receptet:

  • 4 dl kokt röd quinoa, al dente (jag kokade cirka 2dl quinoa och det blev ändå över)
  • 1 nypa vaniljpulver
  • 1,25 dl mjuk kokosolja men inte smält
  • 2 dl mandelmjöl
  • 1,5 dl havregryn
  • 1 ägg (kom ihåg det innan du bjuder veganer!)
  • 2 msk chiafrön
  • 1 nypa salt
  • 1 dl riven kokos
  • 0,75 dl agavesirap
  • 100 g mörk choklad, grovt hackad

 

  1. Sätt ugnen på 175 grader varmluft.
  2. Koka quinoa al dente i saltat vatten. Färdigkokt mängd ska vara 4 dl. Krama ut allt vatten.
  3. Blanda alla ingredienserna i en bunke.
  4. Fördela i bollar på plåt med bakplåtspapper (cirka golfboll i storlek) och platta till dom lite.
  5. Grädda dem gyllene i cirka 25-30 minuter.

Jag börjar bli gammal

Jag har så mycket tankar som snurrar och så lite utrymme för att bli av med den frustration som byggs upp. Allra helst skulle jag vilja bege mig ut i skogen och springa bort det. Låta tankarna snurra och ge utrymme för att bli ordentligt trött, grotta ner mig i funderingar och kunna släppa dem. Inse att jag inte kan förändra situationer, kan inte hjälpa alla osv. Tyvärr får jag inte springa. Jag får knappt gå enligt sjukgymnasten, så jag kan inte ens njuta av allt underbart vårväder med fågelkvitter genom att strosa runt på måfå en stund.

För snart tre månader sen började jag få ont i höften, ni kanske minns? Tror att jag nämnt det tidigare… det påverkade min löpning så klart. Jag minns ett tillfälle när jag stod på gymmet och skulle springa intervallet, taggad och peppad. Efter uppvärmningen fick jag ge upp, hela området vid min högra höft protesterade och gjorde ont. Jag försökte självmedicinera med inflammationshämmande och vila. Vila från löpningen då, inte promenader. Det blev bättre och jag provade att springa igen – såklart med efterföljande smärtor. Värst var det att gå in och ur bilen, att sova på höften och att springa/gå. Jag kunde absolut inte utföra strechövningar som annars rekommenderas i samband med löparknä, då gjorde det så ont att jag började gråta.

Efter alldeles för lång tid kontaktade jag vårdcentralen och fick en tid hos en sjukgymnast. Mitt allra första besök hos en sjukgymnast och shit vilket resultat! Hon mätte, klämde, tryckte, strechade mina muskler och kände på motstånd i olika rörelser. Sen gav hon mig bindvävsmassage så jag trodde jag skulle börja gråta av smärta – men när jag reste mig upp på britsen var smärtan borta. Borta! Det snurrade i huvudet och jag var helt slut resten av dagen, men sen dess har höften mått mycket bättre. Tydligen är det muskeln tensor som protesterar. Mot asfalt, mot ett kortare högerben (0,5cm) mot stress som satt sig i höften och säkert andra saker.

Efter en veckas vila och att ha bott i joggingskor är jag nu inne i fas två, rehabövningar. Såååå tråkigt, men jag kämpar med att göra dem dagligen. Allt för att få börja promenera och springa igen. Som jag längtar.

« Older posts Newer posts »

© 2017 G i r l y t a l k

Theme by Anders NorenUp ↑