G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Sida 2 av 270

Boktips: de kommer att drunkna i sina mödrars tårar – Johannes Anyuru

Jag avbryter Englandsveckan med ett boktips. Den här boken kunde jag inte lägga ifrån mig, den var så fruktansvärt vacker.

Bara titeln i sig “de kommer drunkna i sina mödrars tårar” är så otroligt poetisk. Jag förstår känslan, skulle Nils bli något av det jag uppfostrar honom att inte bli typ våldtäcktsman, så skulle jag gråta till han drunknade i mina tårar över mitt eget misslyckande och sorg.

Boken är fortsatt skriven med ett vackert språk och med många poetiska metaforer. Det gör språket lite mer komplicerat och det krävs en annan koncentration av lösare men det var det så värt.

Huvudpersonen är en kvinno som har utfört ett terrordåd i IS-namn, eller har hon det? Hon menar själv att hon rest tillbaka från framtiden för att hindra terrordådet.

Det är en komplicerad historia med långa bottnar om ett dystopiskt Sverige med koncentrationsläger och getton, om känslan i att alltid vara på flykt som flykting och det mystiska i hur allt kan hänga ihop.

Jag älskar den här boken och ser redan framemot att läsa den igen, för att lixom förstå den ännu lite mer. Jag älskar också det vackra språket. Så bra! Köp den genast typ HÄR!

York

En dag tog vi bilen till York.

York är en supermysig och väldigt gammal stad. Jag jade gärna spenderat betydligt längre tid där. Det känns lite som gamla stan och hela staden kantas av gulliga butiker och pubar.

Jag tycker verkligen om städer med en historia, eller det har väl alla städer men en riktigt gammal historia. Jag tycker det är superfascinerande.

Den här kyrkan tycker jag påminner om Notre Dame.

Vid floden köpte vi supergod glass från en glassbåt. Vi fick lägga oss på mage för att beställa i luckan! Jag åt rabarberglass, supergod!

Vårt egentligen ärende i York var National railway museum som är ett superfint och ljust museum fyllt av tåg tåg och tåg. Jag (och Nils) tycker att tåg är häftiga och det var väldigt barnvänligt med lekland, springytor och fina kaféer.

Varför var vi ens i England?

En av mina bästa vänner (och fd sambo) bor i London och då vi växt upp tillsammans så är jag också nära hans familj. Jag och vännen hörs typ dagligen men familjen blir ju sekundär även om de var så viktiga för mig under tonåren. Så vi hälsade på dem!

De bor i Hull i mellersta (?) England på östkusten eller de första av dem. Och det var där vi var. Det var högsommarvärme och precis som i Sverige ganska svår torka. Det var underbart att vara där. Att bara hamna i ett tryggt sammanhang med någon form av familj. Leksaker för Nils och kompisar. Även om de inte pratar samma språk direkt (Nils kan en del ord på engelska men inte mer) så leker de utan problem. När blir språket ett oöverstigligt problem? Är det när vi blir självmedvetna?

Att semestra i England är inget jag direkt tänkt på även om Cornwall är på min önskelista över resmål så jag blev positivt överraskad. Jag har dock varit i Hull flera gånger men så alltid på våren eller hösten med betydligt sämre väder.

Här var jag i Hull och skrev om när vi sprang längs havet.

Boktips: den tyska flickan – Armando Lucas Correa

Den här boke tyckte jag om. Jag tycker om litteratur (och annat) från historiska händelser och den här utspelar sig från 1939 och framåt. Vad som hände judar (och andra människor) under andra världskriget är ju något som alla vet men den här boken hade dels ett så vackert perspektiv. Den är berättade ur ett barns ögon. Och jag kände att det säkert finns barn med samma tankar även idag, hur kan detta upprepa sig?

Dela kretsar den kring en händelse som jag inte hört något av, båten st Louis, som i boken är fiktiv men finns förklarad som riktig händelse längst bak.

Jag tyckte verkligen om språket och berättar perspektivet i den här boken. Även om språket var vackert så var den verkligen inte svår att läsa. Även händelserna fängslade mig och de luckor som författaren lämnar vill jag så gärna få svar på. Ett fint familjedrama som ni absolut ska ta er tid att läsa!

Den finns bland annat här.

En sak jag skjuter upp

Jag måste ta tag i och fixa min tand som har gått sönder. Eller det är ju lagningen som släppt för tredje gången. Men alltså det tar emot sååååå mycket!

Dels är det dyrt och en så tråkig sak att lägga pengarna på. Dels är det obekvämt. Jag tycker det är betydligt mer obekvämt att gå till tandläkaren än gynekologen. Dels så måste jag hitta en ny tandläkare för den här tandläkaren kan ju uppenbarligen inte laga mina tänder…

men framförallt så skäms jag lite. det är helt ologiskt jag vet men det känna så skämmigt att ha dåliga tänder. Lixom som att tandläkaren ska döma mig och vara otrevlig.

Det är väldigt sällan jag funderar på vad andra tänker men detta gör mig mycket fundersam.

En smärtande sanning

“Kvinnor som vill, ligger inte still”

Det är med magont och hjärtvärk som jag lyssnar på Katarina Wennstams Sommar i P1. Vad är det för samhälle vi byggt och fortsätter förstärka genom polisens uttalanden, kulturyttringar, beteenden och monetära satsningar?

Katarina driver kampen för oss kvinnor, belyser maktens sneda vinkel på kvinnobrott och jobbar och lobbar för vår möjlighet att röra oss fritt, utan att tänka på vad vi har på oss för kläder, vad vi sagt till en man i en bar eller hur någon kan ha tolkat våra blickar. Jag mår så genuint dåligt när jag läser Katarinas böcker, samma illamående känsla bubblar upp när jag lyssnar på hennes sommarprat. Det är inga småputtriga feelgood minutrar, det är obehag rakt in i själen.

Hon säger mycket klokt, sätter fingret och gräver runt där det gör ont i samhället, statsmakterna och i mig. Vad gör jag för att förbättra situationen? Kan jag påverka de tre pojkar som växer upp i min direkta närhet? Har de en schysst kvinnosyn? Har de bristande insikter, skev kvinnosyn, kallar de tjejer i skolan för öknamn?

Det är frågor som väcktes av Katarina, det enda jag kan rekommendera er är att lyssna. Stålsätt er för ett obehagligt, men kvalitativt Sommarprat. För gudsskull, bara lyssna! Katarina Wennstam, Sommar i P1

Semester!

Sitter på flygplatsen på väg ut i världen. Nu är det semester. Fyra och en halv vecka av ledighet att se fram emot. Ja, nästan. Några avbrott för att hantera anställda som flyttar till Sverige och meddela förändringar i arbetsuppgifter måste jag göra, men jag hoppas att de aktiviteterna ska gå snabbt och smidigt. Den sista arbetsdagen har varit allt annat än smidig. Igår fick vi besked om budget neddragningar, så det sista jag gör är att sitta och planera besparingar. Vilka konsultuppdrag som ska avslutas, hur vi fördelar resurserna bäst för att inte mista kompetensen. Det är inga roliga uppgifter att syssla med sista dagen innan semester, och absolut inte att meddela. Blä!

Den tidigare delen av arbetsveckan har varit cool lugn. I tisdags jobbade jag från en solvarm klippa och onsdagen tillbringades i jobbsammanhang på en segelbåt. Så jag lider ingen nöd även om det är lite taskig timing. Nu boardar jag, hejdå Sverige!

Måste lära mig att leva i nuet

Jag längtar alltid. Jag trodde länge att deg var eftersträvansvärt att inte planera. Att det var coolt att inte läsa på utan bara boka biljetter till en plats och lixom vara där.

Så så här i början av juli när sommaren är som varmast och livet är på en pinne i största allmänhet så börjar jag längta efter hösten.

Tända ljus, höstkläder, att inte alltid vara skitig och svettig och att lixom kura inne. Jag börjar också fundera på vilka projekt jag ska ta mig Ann under hösten. Vad ska jag sticka, virka, sy…

men det är minst två månader kvar av sommar här. Och sex veckor semester kvar. Även om jag ofta får en längtan till framtiden så tycker jag att jag är duktig på att vara här också.

En av världens sämsta flygplatser?

Vi flyger ju runt en del och har spenderat alldeles för mycket tid på Arlanda. Och jag måste ändå få säga att Arlanda är en av de sämsta flygplatserna jag varit på. Eller…

Flygplatsen är ju jättefin. Ren och fräsch. Jag älskar lekplatserna som finns både i terminal fyra och fem. Butikerna känns helt okej, även om jag typ aldrig shoppat där. Älskar pocket shop som finns i varje hörn och ett varierat utbud av caféer.

Men servisen är under all kritik!!! Personalen är så otrevliga, jämt! Oavsett om jag reser själv med spädbarn, vagn och väska så får jag noll hjälp eller ett leende när jag svettande springer efter en 1 åring på väg åt andra hållet…

sist vi åkte från Arlanda var vi fyra vuxna och ett betalande barn. Vi hade tre väskor att checka in samt en resevagn. Det var bagagekaos och långa köer som det alltid ör på Arlanda men personalen som inte hade tid att hjälpa oss suckade åt att förutom vagn hade vi ett paket blöjor i vagnväskan…. uppenbarligen försökte vi inte smuggla med en extra väska utan detta var typ Nils ordinarie väska. Varför är svenskar så oförmögna att ge bra service? Är det för att vi inte dricksar? Varför kostar vi aldrig på oss det lilla extra?Tänka sig jag har ju skrivit om detta förut.

Boktips: inte för nära – Colleen oakly

Att jag har en förkärlek för chiklit är ingen hemlighet. Jag älskar lättsamma böcker även om jag tycker att jag har en ganska bred boksmak så finns det få böcker jag slukar så som dessa romantiska go bitar.

Jag tycker att den här boken har en vacker framsida och det ör nog den främsta anledningen till att jag köpte den.

Boken skrivs växelvis ur de olika huvudpersonernas perspektiv, vartannat kapitel för den kvinnliga och den manliga. Boken handlar om jubilee som är dödligt allergisk mot människor och Erik som är nyskild med en adopterad son.

Boken är verkligen lättsam och ja, uppenbar så där som chiklit ska vara. Dock önskar jag att boken hade “skalats av” lite. Det är nämligen mängde av problem som huvudpersonerna ställs inför; allergi, mamma som övergivit, tonårsdotter som inte vill prata med en, barn som förlorat sina föräldrar, svek i högstadiet, skilsmässa osv.

Även om jag gillar chiklit så gillar jag också när man får känna med karaktärerna och iom den stora mängden problem så hinner jag lixom inte få någon relation till personerna. Det saknas djup även om ytan är det jag gillar med just den här typen av böcker.

En härlig bok att bara försvinna in i när ens eget liv känns så himla oromantiskt och tråkigt. En bok att läsa på ett tåg. Eller på stranden.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2018 G i r l y t a l k

Tema av Anders NorenUpp ↑