• Singelliv,  Vänner

    Helgbus och Trump

    IMG_7164

    Vilken helg! Fredagen var kanske inte så exceptionell. Fredagskvällen började hemma i soffan, halvsovandes och med en dålig magkänsla över att Miss M skulle ha lite väl kul med någon annan. Hur gör man egentligen för att bli av med den där känslan? Eller hur gör man för att bli av med allt baggage från tidigare förhållanden? Till slut gav jag upp och gick och lade mig. Efter cirka 15 minuter blev jag väckt av min lillebror som ville gå ut och helst vill ha skjuts. Då passade jag på att bjuda med mig själv. Hans kompisar må vara unga men de är ögongodis allihop. Nu är de dessutom inte så unga. De är väl 3-5 år yngre än mig.

    Lördag var sedan seg. Det skulle städas, planeras, struktureras men när det var klart så mötte jag upp Happy vid 16.30. Tänkte att vi skulle vara ute till sådär 23.00 kanske. Sött av mig ändå att ha så naiva tankar. 03.40 fick jag ringa och be min bror släppa in mig. Vilken kväll! Jag är en grym wingman om jag får säga det själv. Det dracks en hel del vin, snackades om både det ena och det andra och sedan började jag prata med herrarna som satt bredvid oss. Happy skäms nog lite mindre nuförtiden när det händer men jag kan se att hon är inte helt bekväm med det än. Det släpper ju efter en stund som tur är. Hur kul och roligt vi än hade så finns en och samma person i tankarna precis hela tiden. Jag blir knäpp på mig själv. Jag skulle behöva en av-knapp. Vill man förresten skoja till det med amerikaner när man är ut och festar så kan jag tipsa om det heta ämnet Trump som ingen amerikan skulle våga erkänna att man gillar. När man sedan lyssnat klart på hur illa de tycker han är och hur ingen tidigare president någonsin varit så dålig så kan man fråga vem de skulle välja mellan (unga) Bush och Trump. Bland kvällens roligaste var det och det fungerade lika humoristiskt på alla (tre) amerikaner jag träffade i lördags. Det bör kanske tilläggas att jag generellt har svårt för amerikaner.

    Idag skulle jag även behöva lite sömn och jag tror faktiskt jag ska åka hem och sova lite. Är sjukt trött. Sova eller kanske att jag ska ta en sväng på stan och köpa årets första julklapp. Sömn är ju ändå lite överskattat.

  • Vänner

    Könsneutrala vänner

    tumblr_m5yvklngil1rn8tzso1_400

    Väldigt vilket liv det blev kring vändiskussionen. Jag vet inte om jag tycker att det nödvändigtvis handlar om stereotyper utan för mig handlar det om ren statistik. Mina tjejkompisar är generellt mer energikrävande än mina killkompisar. Det förekommer mer skitsnack bland min tjejkompisar än killkompisar. Men jag har kompisar som är väldigt nära kompisar och de hamnar i en klass för sig, i den så kallade vängruppen. För ja, jag särskiljer mellan kompisar och vänner. Mina vänner är den kompisgrupp som står mig allra närmast och där ryms kanske en handfull kompisar. Bland dessa finns det en extrem öppenhet och transparens att jag inte skulle kalla någon av dem för killkompis eller tjejkompis. Kristofer är en sådan, jag skulle aldrig kalla honom för killkompis men vi har också känt varandra i många många år. Jag har en väninna som jag kallar min syster men som jag aldrig skulle kalla för tjejkompis. Men jag har killkompisar som jag alltid kommer vara killkompisar för det är den relationen vi har. Likadant med vissa tjejer, vi är tjejkompisar. Det går ju inte att komma runt, och jag vill inte komma runt det, jag ser gärna att killar är killar och tjejer är tjejer. Jag har gärna vänner men jag har också gärna killkompisar och tjejkompisar. För som sagt, det är något väldigt härligt med tjejhäng.

    Så kanske är det mer en fråga om relation än kön. För där är jag helt med Alex, ju äldre man blir desto större krav ställer man på sina vänskapsrelationer. Och ju äldre man blir desto mer krävande men givande blir vänskaperna. Eller rättare sagt man inser vilket jobb det är att underhålla en väldigt bra vänskap. Den lektionen kräver ett separat inlägg.

  • Girlytalk,  Vänner

    Tjejkompisar

    Missförstå mig inte, tjejkompisar är underbara men det är också väldigt knepiga relationer. Man får tro vad man vill men om man inte har tillräckligt mycket självinsikt för att erkänna att det alltid finns någon slags rivalitet mellan kvinnor så lever man i någon slags dimman som bara ställer till det. Även om kvinnor på jobbet, i det professionella livet, har blivit lite bättre på att hjälpa varandra så finns det inga som dömer lika fort som en kvinna kan döma en annan kvinna.

    Mår två kvinnor dåligt så vill man ofta identifiera vem som mår sämst, jämföra bördor, och har den ena väldigt mycket flyt så är man gärna innerst inne lite missunnsam.  Väldigt ofta är mycket känslor involverade i diskussioner. Det är sällan sakliga samtal. Det är sällan bara åtrå, det är sällan bara en jobbig situation, det är sällan man bara mår utan det ska sättas känslor på allt. Och där är jag inte alltid som många andra tjejer. Jag må vara en känslomänniska men kanske just därför är jag ibland så trött på att behöva sätta ord på känslor eller identifiera vilka känslor som beskriver olika situationer. Men känner jag mig missunnsam? Ja, ibland med vissa. Gillar jag att jämföra bördor? Nej, för jag har mått så jävla dåligt och så vill jag inte att någon vän eller ovän ska må. Är jag lite bättre än många andra tjejer? Nej. Men jag är ibland inte så mycket typisk tjej.

    Det skär sig ofta mellan mig och andra tjejer för att jag säger som det är. För att jag utgår från att de kan skilja mellan att bara för att man inte kommer överens om allt så betyder det inte att man inte bryr sig. Tvärtom kanske. För att inte nämna det här med otrohet. Jag är bra på att förföra män. Det är inget jag får en kick av men det är något jag observerar att inte många kvinnor kan. Har männen en partner så är det deras ansvar. Jag tar inte ansvar för deras liv eller val. Inte heller söker jag upp män som är upptagna för att få en extra kick. Jag vet att de allra flesta människor har varit och kan vara otrogna. Kvinnor vill nästan uteslutande hellre beskylla den andra kvinnan än hennes man som är otrogen. Det är helt absurt. Det här med att vara kär, förälskad, förtjust i en gift man är också en intressant sak. Jag har varit någons älskarinna. Jag var väldigt ung och tokkär. Han var äldre, min chef och förlovad. Det varade några månader men sedan lämnade jag honom. Vilket ju var otroligt starkt med tanke på hur ung och kär jag var. Jag kan bli kär i någon som är upptagen och jag kan ha sex med någon som är upptagen utan några moraliska dilemman men det är inte alltid värt konsekvenserna av den handlingen. Det är konsekvenserna som är det viktigt.

    Det finns en annan anledning till att det ibland skär sig mellan mig och jämnåriga tjejer. Jag har ingen livskriser eller känner en livsstress på det sättet många andra har. Jag har haft livskriser, haha jag har verkligen haft. I yngre dagar var det lite av min nisch. När jag var 23 hade jag min 50-års kris och sedan dess har det inte varit så mycket identitetskriser eller livskriser. Jag är där jag är och jag är den jag är. Jag gör misstag och jag gör absolut mindre genomtänkta saker men så himla mycket ångest har jag inte över det. Jag är moraliskt snällare mot mig själv än vad många av mina tjejkompisar är.

    Jag har försumpat många av mina tjejkompisar känner jag men vi klickar inte alls och det kräver ganska mycket uppriktighet för att lappa ihop det. Det kräver ganska mycket genuin omtanke och mycket osjälviskhet för att släppa rivaliteten och för att inom tjejvänskapen känna sig trygg med att det inte är en tävling, speciellt inte i en vänskap. Det är en relation där man är ett lag. Det är knepigt, trixigt och svårt men får man ihop det så är det värt det. För tjejkvällar med tjejsnack och tjejfnitter är ganska oslagbart härligt.

    Och ja, det här med att vara eller inte vara tjejig är lite som att vara svensk. Det är ingen som vill vara det. Det är en komplimang om någon säger att man inte är så svensk. Likadant är det med att vara tjejig. Hur ofta hör man killar säga att de inte är så killiga och mena något positivt med det? Just det.