• Förhållanden

    Släktträffen

    Gårdagens släktträff. Ja, vad ska jag säga. Fem timmar. Allt från mormor till unga kusiner. Cirka 3 totalt som pratade engelska. Typ ingen som sa något på engelska. Jag kände mig jättedum som inte kan isländska. Det värsta var när dom skrattade. Då ville jag skjuta mig själv. Ett helt rum med folk som skattar och jag har ingen aning om vad de skrattar åt. Efter cirka tre timmar har man slut på fokuspunkter att titta på. Det blev, för mig, bara märkligt och plågsamt.

    Sammanbrottet efteråt var ganska förutsägbart. Och eftersom det alltid är svart eller vitt för mig så såg jag noll framtid för Icey och mig. På vägen hem Icey tog mig till den vackraste solnedgången. Höll mig i handen och förklarade att det är helt irrelevant för honom att jag inte pratar isländska, att jag är fantastisk, att vi är ihop med varandra och inte med varandras familjer och att jag är den viktigaste personen för honom. Några tårar senare så var det okej.