• Sjukdomar

    Hårpaniken

    Foto: Element5 Digital on Unsplash

    Igår när jag tvättade håret så ramlade det ur mycket hår att jag fick panik och började gråta. Ropade på Icey som kom upp och hittade mig allmänt förstörd i duschen. Han tog bort allt hår och stannade kvar medan hårmasken satt i. När det var dags att skölja bort den blundade jag så han kunde ta bort håret utan att jag behövde se. När vi sedan gick och lade oss så borstade han mitt hår så jag slapp se. Så tacksam att jag har en lugn man vid min sida i livet.

    Det är läskigt och jag blir så himla rädd men också väldigt medveten om att paniken inte hjälper alls. Under kvällen så tänkte jag på vad det kan vara. Jag tar fortfarande min järntabletter och zinktabletter som stärker hår. Så det är inte brist på det. Stress däremot känns som en anledning. Gluten en annan. Kaffe kanske en annan. Och precis innan jag somnade så kom jag på att det kanske är Liothyronin som är boven. Jag slutade ett tag och började igen. Att man tappar hår i början av medicineringen av Liothronin är vanligt men jag tänker också att det ju påverkar sköldkörtelns funktion. Det är svårt att veta om det är en anledning men eftersom jag inte märker någon skillnad när jag tar och inte tar Liothyronin så tänker jag att jag ska skippa det.

    Blodproven jag tog för ett tag sedan inkluderade inte T3 eftersom allmänläkare här inte får begära ett sådant test. Jag fick en remiss till en internläkare eftersom jag gärna vill be gravid. Så jag hoppas få hjälp av henne/honom. Min tid är inte förrän slutet av april och ska dom testa T3 så kommer det här ta tid. Det gäller med andra ord att sitta lugnt i båten. Inte oroa mig. Den som någonsin tappat mycket hår vet att det är lättare sagt än gjort.

    0
  • Livet,  Sjukdomar

    Sjukdomar och sjukdomar

    Helgen har varit lyssande. Lugn och mycket häng med min bästis, min man. Avskyr egentligen när folk säger så om sin partner men just denna helgen har han varit min bästis. Vi har tränat, brunchat, snackat, tröstas, städat och lunchat.

    Läkaren i fredags var snäll. Hon lyssnade men blev också lite förskräckt. Dels att jag inte sökt hjälpt tidigare. Dels att jag aldrig fått träffa en specialist och dels att en av medicinerna jag äter inte är godkänd här utan särskilt tillstånd. Nu vet jag ju att vissa med nedsatt sköldkörtelnfunktion måste äta T3 eftersom kroppen inte tar upp levaxin (T4). Så jag fick inte fullständig panik men hon var orolig och då blev jag orolig. Hon skrev ut remiss till laboratoriet så ska dit nästa vecka. Jag kollade vilka blodprover hon bett om och T3 är inte på listan men finns inte heller som alternativ. Så jag tänker jag får ta ett steg i taget och se vart det tar mig.

    Jag frågade om håret, om det fanns något jag kunde göra för att inte tappa mer, hon sa att vi skulle vänta på blodproven. Jag frågade om hur det var med att bli gravid. Hon sa att det inte är någon fara att försöka men om jag blir gravid måste vi vara säkra på att jag är på rätt dos och att värdena bevakas noga. Kan inte säga att jag kände mig jättetrygg.

    Det var ett ganska emotionellt uttömmande möte. Jag blev just där och då räddare. Så när mamma ringde i mataffären så grät jag från och till. Känner mig alltid så liten och hjälplös när det gäller medicinska saker. Mamma tröstar och när säger lite skämtsamt att det åtminstone inte är cancer. Då kom jag och tänka på min moster. Hon blev diagnostiserad med bröstcancer i vintras. Så jag frågade hur det var med henne. Mamma berättar att operationen gick bra men att dom har hittade mer cancer. I lymfkörtlarna.

    Det finns sjukdomar och det finns sjukdomar. Jag får kämpa med övervikt, torra ögon och håravfall men andra kämpar för livet. Det sätter saker i perspektiv. Det gör inte mig mindre sjuk och jag tänker inte ljuga, ibland när det är som värst och jag är trött, kall och tappar hår så ser jag inte poängen med livet. Visst är jag sjuk men jag lever. Jag är rädd för att mista håret och orken men inte livet. När helgen sedan fylls med stunder av kärlek så känner jag tacksamhet över livet och mitt stöd.

    0
  • Resor,  Sjukdomar

    Bilresa och sköldkörteln

    I veckor nu har jag känt att mitt hår är märkbart tunnare. Det kan såklart bero på stress, hormoner och mycket annat men jag känner mig ganska säker på att jag har fel dos av Levaxin – hormonet som ska hjälpa sköldkörteln. Nu har vi äntligen fått får försäkring i Holland så jag ska försöka hitta en bra husläkare och boka tid. Det är svårt att inte bara bli ledsen och ångestfylld.

    Denna veckan som kommer är vi i Sverige eftersom vi bilade upp igår. Vi åkte vid 08:30 från Holland och kom fram vid 22:00. Vi hyrde någon Opel SUV och jag förbannade mig var femte minut över att dom är så osköna att köra fort i. Supersmidiga i stan och såklart bra översikt men jag gillar att vara nära marken, speciellt vid höga hastigheter. Och det där moderna filbytarstyrandet – orkar inte. Dom är inte gjorda för provisoriska filer, speciellt inte smala tyska provisoriska ytterfiler, så ska dom inte vara übersmarta så behöver dom inte vara alls. Jag sov igenom Danmark så jag hade lugnat ner mig lite tills vi kom till Sverige. Då var det mörkt, regnigt och dimmigt. Resan dit hade gått hur smidigt som helst även om min man ogillar att köra. Vi slapp köer och alltför många vägarbeten (tror aldrig jag kört genom Tyskland med så få vägarbeten). Sträckan mellan Malmö och Göteborg var dock oändlig. Kan inte minnas att den någonsin känts så lång.

    Sov som en stock natten till idag och har handlat i nya mataffären och lagat mat idag. Och läst, försökt hitta hoppet bland andra med sköldkörtel problem. Hoppet om att håret kommer tillbaks.

    0
  • Skönhet

    På håret!

    Kommer ni ihåg att jag i juli somras plötsligt tappade hår? Det visade sig vara alopecia areata. Det är relativt vanligt och för många växer det ut igen. Jag gick till min hårfrisörska några dagar efter jag insett att jag tappat hår. Hon sa att hon inte märkt något annat underligt med håret. Jag tappade inte mer hår än normalt och hon upplevde inte att jag fått märkbart tunnare hår. Det var en lättnad.

    Jag gjorde i alla fall exakt det man säkert inte ska göra och fick panik. På en vecka hade jag lagt mer pengar på hårvård än vad jag gjort sammanlagt under mitt 37-åriga liv. Typ. Nytt schampoo, nytt balsam och dessutom så la jag till två produkter i min rutin. Mitt gamla balsam åkte ut fortare än fortast. Det är ett fantastiskt balsam men det var också väldigt gammalt och lite googling visade att det inte var helt bra med gamla schampo grejer.

    Egentligen så tror jag inte det spelar så stor roll vilket schampoo man använder. Jag tror att hemligheten ligger i balsam och eventuellt inpackningar och dylikt. Men när man helt plötsligt har en fläck så gör man allt och lite till. Jag har dessutom en tendens att vansköt mitt hår. Kan ibland skippa att borsta det på flera dagar, det blir trassligt och håret slits. Så det var mycket som ändrats i juli när jag upptäckte min kala fläck.

    Shampoo och balsam från Kevin Murphys Plumping serie. Komiskt för jag klippte mig precis just för att jag har väldigt tjockt hår så det behövs nog inte alls. Men där och då och under sommaren har det kändes tryggt i kampen mot att bygga upp håret igen. Jag införskaffade också ett peeling schampoo för första gången i mitt liv men måste säga att jag gillar det. Valet föll på Soin Gommage från Kérastase Chronologiste serien. Det var svindyrt men att köra peeling i håret kan jag verkligen rekommendera. Köpte alla produkterna hos Lyko och kan varmt rekommendera dom. Grymt snabb leverans! Den största förändring har dock varit hur jag tar hand om mitt hår utanför duschen. Håret borstas oftare, för att öka cirkulationen i hårbotten. Alla gummisnoddar med metall eller gummi packades bort. Istället är det hårsnuddar i tyg som gäller. Jag försöker också använda diadem i större utsträckning. På nätterna så har jag min hårturban från Silke som jag fullkomligt älskar. En sådan grym lite sak. Varför jag inte alltid haft en sovturban är beyond me. Min kom i ett sött litet paket med ett litet kärleksbrev. Sådant gillar man ju.

    0
  • Sjukdomar

    Håret

    Jag berättade för min mamma igår att en liten del av mitt huvud är flintskalligt. Hon tog det inte alls så lugnt utan hon reagerade förmodligen så som jag borde ha gjort. Så som jag skulle ha gjort om det inte var för alla turer med allmän vården. Jag måste ju se en läkaren. Risken är ju att min levaxindos är för låg.

    När jag tänker efter så har mitt hår varit knepigt i flera månader. Det har kliat och under det sista månaderna har jag tappat massor med hår. Det gör man ju ibland så jag tänkte väl inte jätte mycket på det. Har också tappat massor av hår när jag varit stressad och deprimerad. Det har ju växt tillbaks. Min rädsla nu är att det inte gör det och att jag ska tappa ännu mer. Mitt hår har jag alltid älskat och därför gör det lite extra ont. Kan inte riktigt tänka mig vara utan det.

    Nu hoppas jag dels att jag ska få en tid och dels att jag ska bättre medicin. Inget av det någon självklarhet, tyvärr.

    Update: Jo, men läkaren var ungefär så värdelös som jag trodde. Jag lyckade tjata till mig ett blodprov dock. Svar kommer på fredag.

    0