• Vardagen

    Hemma i vardagen!

    Vi kom hem igår och idag var allt som vanligt. Vaknade, tog på mig min nya fina morgonrock och gick ner och gjorde frukost som jag sedan njöt av i sängen.

    Förra veckan bestod mest av slutstädning innan vi stängde sommarstugan, bilande, massa bus med min brorsdotter, mycket kärlek, Covid-19 test, packning, möte med vår kraamzorg och så har vi blivit bortskämda med god mat och ompysslade av min bror och hans fästmö. Så ja, det var tufft att säga hejdå. Känns jävligt jobbigt att vara ensamma i en pandemi som sätter stopp för många besök nu när födseln närmar sig. Hela det där ”it takes a village” tänket fallerar ju. Vi pratar mycket om hur vi ska göra för att ta oss igenom den första tiden. Vad vi tycker är viktigt. Vi tänker att det är bättre att vi pratar igenom det nu istället för när vi är i ett bebiskaos och inte sover så bra. Icey kommer sannolikt jobba hemma till efter sommaren vilket ju både är skönt och lite utmanande.

    Ville bara kika in och säga hej egentligen. Idag ska jag ta det lugnt. Jag satt alldeles för mycket igår så mina höfter gör rätt ont. Mycket vila blir det och så ska jag packa upp alla väskor. Flög tydligen hem med 78kg i bagage.

  • Vardagen

    Västkusten ändå.

    Nu är vi här, på vårt älskade sommarställe på västkusten. Vi stannade en extra natt i Stockholm då Icey tyckte det var så härligt med människor och jag ville vara med min lillebror en dag till. Han har haft en tuff höst och vi är både väldigt ledsna över att inte få fira jul med våra föräldrar som valt att stanna i Spanien. Vi är såklart jätteglada över att dom är och håller sig säkra men det är något med julen och familjen som är så fundamentalt viktigt för både mig och min bror att vi både är förtvivlade. Min bror kanske extra mycket då han saknat dom mycket under hösten. Men vi väljer att försöka fokusera på att vi har våra föräldrar vid liv, att dom är friska och att dom har det bättre där dom är. Vi skulle aldrig kunna leva med att dom blev allvarligt sjuka över jul bara för att vi ville fira jul ihop. Så idag ska jag skriva klart julkorten, fixa med föräldrarnas paket och åka till posten.

    Annars mår jag fint. Har samlat mig och känner mig inte lika orolig längre. Det är så komiskt det där när man känner sig frisk fast när en läkare bestämmer sig för att ta djupgående blodanalyser och man får tillbaks tvivelaktiga svar så känner man sig inte så himla frisk längre. Kan fortfarande få en våg av oro över mig men försöker påminna mig om att ingen sagt att jag är sjuk eller har tecken på några åkommor. Får försöka lita på det.

    Idag ska jag som sagt skriva klart alla julkort men också städa och slå in paket. Velar fortfarande kring om vi ska julpynta eller inte. Det känns inte lika påtagligt att inget är som vanligt om man jag inte påminns hela tiden om vilken högtid på året som står närmast på tur.

  • Vardagen

    Flygresa i pandemin

    I lördags efter vår första holländska pannkakslunch så checkade ut vi från lägenheten. Tåg tunnelbanan till tågstationen och sedan tåget till flygplatsen. Vi hade egentligen tänkt ta en Uber men vi blev för otåliga. Det är munskyddskrav på all kommunal transport i Holland och dessutom ganska folktomt så det blev tunnelbana och tåg.

    Natten till söndagen bodde vi på hotell vid flygplatsen. Det var också ganska folktomt även om alla bodde på samma våning. Jag känner verkligen för turistindustrin och hoppas att de allra flesta klarar sig och helst inte bara dom stora aktörerna.

    Vi vaknade 06:20 på söndagen då vårt plan gick 09:10 och shuttlebussen gick 07:00. Min man hade nog velat vara lite tidigare på flygplatsen. Han ogillar starkt när jag tycker en timma räcker men som ofta så blev det en kompromiss. Just denna gången blev det när första shuttlebussen gick. Schiphol är ju en ganska stor plats men jag tror att den är nere i cirka 6% kapacitet av flygen. Så det är ju verkligen inte så många flyg. Vi hade fått sms på morgonen om att vårt plan var fullt och vi kunde checka in handbagage gratis. Vi misstänkte redan att det var fullt för när vi skulle checka in så fick vi två mittenstolar på olika rader. På KLM flyg måste man ha munskydd (verkar inte gälla för barn) men vi kände ändå att vi hellre sitter bredvid varandra, vi umgås ju ändå dag och natt. Så vi uppgraderade oss.

    Det var kaotiskt på flygplatsen vid incheckningen. Det var långa köer, mycket folk och lite avstånd. Inne på flygplatsen är det inte krav på munskydd förutom vid platser där det kan bli ont om rum. Så personal gick runt och påminde om att hålla avstånd men ingen lyssnade, precis som alltid på flygplatser så vill alla fram först. Väl vid incheckningsdisken så fick vi lite problem då Icey svarade nej på frågan om han bor i Sverige. Han skulle ju kanske utvecklat det lite och sagt nej, men har ett hus. Vi har ju inte samma efternamn så man ser inte att vi är gifta genom namnen. Med Norge, Danmark och Finland på listan över länder som inte tillåter resor till Sverige blev den naturliga frågan om Island tillåter det. Hjälper väl inte heller att Holland avråder från resor till Sverige även om det inte är förbjudet. Vi visste att Island tillåter resor men nu det räckte det till slut med att vi hade vårt äktenskapsbevis och att jag vid behov kan bevisa att jag äger en fastighet i Sverige. Vi fick våra boardingkort och en varning om att vid kontroll så flyger vi på eget ansvar och att vi vet att det inte finns garantier på att få komma på planet eller in i landet.

    När det var dags att stiga på planet så var det första klass först som alltid. Jag funderade dels på vem som vill gå på först och dels på varför dom gör så. Efter första klass var det alla andra. Vi påmindes hela tiden om att hålla avstånd men igen, flygplatsmentaliteten sitter i och folk vill vara först. Jag hörde att det var några som tänkte som mig och dom sa till personalen; om ni var seriösa med att hålla avstånd skulle ni fylla på bakifrån och fram.

    Det gick helt okej att flyga. Jag tycker det känns tryggt på flygplan med högteknologiska luftfilter, tyckte kanske flygplatsen var jobbigare även om det gick bra det med. Vi var så försiktiga som vi kunde vara och jag hoppas det hjälpte.

    Arlanda var som en spökstad. Nästa allt var stängt och det var väldigt få flyg som ankom och avgick. Det är ju en ännu mindre flygplats och majoriteten var inhemska flyg. Jag letade länge efter dom där tydliga skyltarna som man sagt ska finnas för inkommande turister och annat folk. Såg inga förutom tre rollups vid tullen. Spontant känns det som att skyltar vid baggagebandet hade varit bra för där var vi många som stod länge.

    Vi ska vara i Sverige i 6 veckor så vi har tid att hålla oss lite isolerade, om i fall att. Även om det inte finns några krav på det. Helst hade vi velat köra men det kändes väldigt osäkert om huruvida vi, eller Icey rättare sagt, hade kommit genom Danmark eller inte. Vi fick aldrig något tydligt svar från någon ambassad eller danska polisen. Som det är generellt, så tycker jag alla vi människor som måste dela på världen ska resa med försiktighet. Och om man reser, så hoppas jag man tänker lite extra och längre än att bara lyssna på officiella rekommendationer. Det är kanske min största utmaning med omvärlden just nu, att så många inte verkar kunna tänka för sig själva. Jag tror vi måste det för att få ner smittan till en så liten nivå som möjligt. Jag har full förståelse för otåligheten och sköna sommarkänslor och att man är allmänt trött på pandemin men det är inte över även om man själv kanske inte märker av det i sitt vardagsliv. Håller tummarna för att man har det i bakhuvudet.