• Relationer,  Vardagen

    Jakten på det perfekta ägget och konsten att skjuta och uthållighet i kärlek.

    På sistone har min frukost bestått av avokadotoast med ett pocherat ägg. För att minimera kladdet så pocherar jag ägget i en liten silikonskål som man lägger i kokande vatten. I två veckor har jag gjort detta och jag har ännu inte fått kläm på hur länge ägget ska vara i. Det syns bättre när man lägger det direkt i vattnet men fröken lat orkar inte med disken. Fröken lat är även så lat att hon inte orkar ta tiden. För det hade ju förenklat proceduren. Hittills lyser den perfekta mackan med sin frånvaro. Ibland är ägget överkokt, underkokt eller så är avokadon alldeles för omogen. Att det ska vara så svårt? Annars kör jag ganska simpelt: avokado, örtsalt och ägg. Ibland lyxar jag till det med lite philadelphiaost under. Till det blir det ett litet glas juice och en stor kopp te (gjord på vattnet som äggskålen kokade i, värsta miljöhacket för att vara mig).

    Idag är ju annars städdagen men motivation var lika frånvarande som den perfekta mackan. Jag måste få ordning på hallen och gästrummet men möbleringen är knepig men även roligare att fundera på än att städa. Tänkte jag åtminstone skulle göra nedervåning men det fanns inte i mig. Och ingen, ingen (!), är så bra som jag på att skjuta upp saker. Jag kan till och med skjuta upp ingenting som sedan blir till den grej. Egentligen vill jag helst ha det nystädat till när jag vaknar imorgon. Dagen är inte över än men hockey och sex lockar mer än att rota bland städutrustningen.

    Imorgon firar vi fyra år sedan vi först träffades. Vilken resa det varit. Och ja, du har helt rätt om du tycker jag var oschysst. Vi har pratat mycket om det där, varför han stannade. För visst jag jag över gränsen och han säger att han stannade för jag var hela tiden ärlig med att jag träffade andra, behövde tid, var skeptisk till förhållande och allt det där. Jag är så himla glad att jag fick ordning på mina tankar och känslor och att han fanns kvar när jag var redo. Han är min bästa vän, min favoritmänniska och min tryggaste hamn. Så imorgon är det jag som städar, gör fint och så ska vi beställa indiskt som är lite av våra grej. Vi hade gärna skippat en pandemi men vi är glada att vi får vara med varandra under denna tid och tacksamma för den extra tid tillsammans som vi får. Och den kanske lite överkåta frun är glad att ha sin man hemma under dagarna.

  • Vardagen

    Lugnet

    Känslorna är i styr och även om jag sliter på dieten så är jag glad igen. Det hjälpte att få hem min man. Blev lättare när jag kunde dela min oro och frustration.

    Idag har vi tagit det lugnt. Pratat igenom ekonomi, planer, visioner och synkat oss. Kanske inte det mest spännande i ett förhållande men jag tycker det hjälper om man sätter undan en dag till allt administrativt och strategiskt. Extra mycket så om man alltid har gjort det och det har vi sedan dag ett. Ofta en gång i månaden. Så rutinen sitter inne. Man ska inte underskatta rutin alltså. Varje januari sätter vi oss dessutom ner och gör en budget och använder sedan appen HomeBudget för att hålla koll.

    Nu, middag! Köttfärsbåtar.

    Jag

  • Vänner

    Kompistid

    IMG_2927

    Tystnaden här beror på att jag håller på att dränka mig själv i ideellt arbete samtidigt som jag skriver roliga jobbansökningar på löpande band och kryddar det hela med en inre stress över bodelningen.

    Idag så tog jag ledigt (i några timmar) och sökte lugnet tillsammans med finaste Happy. Duschdejten brukade alltid säga att hon är en sådan fin vän att ha och att jag har sådan tur som har henne som vän. Så är det såklart. Lika avundsjuk var han på vänskapen. Denna villkorslösa vänskap som har hängt med ett år nu. Det är fin vänskap och en väldigt trygg vänskap men precis som alla relationer är det en växt som behöver näring. Vi är duktig på det. Vi känner ofta av när den andra behöver kvalitetstid och känner inte den andra av så säger vi ifrån. För utan kommunikation får ingen relation rätt näring.

    Jag är tacksam för dagar som idag. Dagar där fokus läggs på återhämtning och hopp. Och biktstunderna! Älskar dom! Halleluja vad härligt det är!

  • Vänner

    På en klubb någonstans i en småstad

    IMG_1950

    Vad kul det var igår! Jag känner mig som en blandning av en stolt mamma till en och en pinsam mamma för en annan. Egentligen är jag bara en väldigt bra och kul vän. En väldigt stolt vän och en väldigt tacksam vän. Igår tog jag med mig Miss Sunshine på äventyr. Eller vi tog med varandra. Det var spelning i en musikgenre som inte är vår cup of tea men spelar kompisar så spelar kompisar. Då är man ju nyfiken och intresserad. Jag blir det i alla fall, intresserad och stolt. Det gör mig glad att se människor jag tycker om lyckliga. Det tycker inte jag är en speciellt komplicerad ekvation.

    Första akten hade väldigt intressanta texter. Andra akten var grym! Och snygg. Jag är lite småförtjust i M. Enligt uppgift är M dock gift. Jag hoppas det är med någon som inser hur söt han är. Aprå på det här med att inse och uppskatta så är det a och o i relationer. Ja, det är mycket relationssnack nu men bra relationer kräver arbete har jag insett. Som igår. Miss Sunshine var kanske lite taggad på äventyr. Men jag tror att mest av allt så visste hon att det betydde mycket för mig och betyder det mycket för mig så betyder det mycket för mina vänner. Eller så fungerar jag, fast tvärtom då. För mig handlar det om att ge och ta och ibland får man ge osjälviskt. Man får stötta och uppmuntra även när det är saker som egentligen är lite ointressant för en själv. Ur ett relationsperspektiv så behövde nog Miss Sunshine och jag en utekväll. En kväll där vi på vägen hem summerade januari och jag kunde konstaterar att månaden började och slutade på topp i alla fall.

    För omväxlingsskull hade jag lämnat paljetterna och bling blinget hemma. Nästan i alla fall. Paljetter eller ej så kommer jag alltid stå ut. Det blev en svart grå outfit med rosa accessoarer. Jag kände mig snygg men också väldigt påklädd.  Jag må ha varit väldigt hångelsugen men jag var nog minst sugen av alla. Småstadsfolket behöver ligga mer. Men all cred till tjejerna som jagar sina offer och äter upp dom. Och till killarna som inte bara typ heller en hink is över dom. Småstadsklubbar är lite galna men räcker bra i små mängder.

  • Förhållanden,  Livet

    Vi. Igen.

    20140327-014902.jpg

    Kommer ni ihåg det här? Nå, det är dags att återkomma till det där tabubelagda nämligen att bli ihop igen. Något som jag tycker är inte bara fint utan stort och modigt ses som något svagt. När blev det så här, när blev det fel att verkligen kämpa för att hålla ihop? När blev seprationer och skilsmässor normen? När blev de så accepterade som lösningar på problem att ingen ens reagerar? Jag tycker helt ärligt att det är vansinne.

    Jag tror inte kärlek är ett lätt jobb. Tvärtom, jag tror kärleksförhållanden är det tuffaste och mest energikrävande jobbet du kan ha. Om du så bara för en liten stund tar det för givet så syns snart ringar på vattnet och svårare tider är att vänta. Dom stunder kommer även när du ger näring och visar uppskattning i ditt förhållande. Trots allt, livet är en utmaning och i ett förhållande är det minst två liv. Räknar man förhållandet som en egen enhet så är det tre. Det är naivt att tro att det ska vara en fin, vacker seglats. Det kommer regna, det kommer storma och det kommer med all största sannolikhet komma perioder då du bara vill ge upp. Och där många gör just det, ger upp. Har alla då alla generationer innan oss verkligen varit lyckliga i sina förhållanden? Förmodligen inte men då har nog inte heller haft samma enorm krav på den konstanta lyckan. Idag finns det ändlösa möjligheter och frestelser. Som 80-talist är jag uppväxt med materiella ting där det alltid kommer något nytt, något bättre, något roligare och ja, man glömmer det gamla. Faktum är att man slänger det gamla. På något viss verkar detta har spridit sig även våra mänskliga relationer. Tålamodet finns inte. Det i kombination med den ständiga jakten på lyckan håller på att förstöra våra relationer. Där har ni min ståndpunkt. Kärlek är mycket jobb – ofantligt mycket glädje men krävande.

    Skulle jag ta tillbaks honom? Först och främst, chansen att han skulle erkänna att han vill försöka igen är minimal. Om vi bortser från att han tror på skilsmässor och enkla vägar så är han alldeles för stolt. Jag är också stolt men dels skulle jag vara stolt över att kämpa och dels tror jag på att kärleken är större än stolthet. Jag tror att förhållande har svackor och vissa längre och svårare än andra. Skulle jag ta tillbaks honom skulle det vara för att jag ville. Vad andra tänker och snackar om bakom min rygg är för mig fullständigt irrelevant. Jag har inget att skämmas för.

    Men tillbaks till fråga, skulle jag ta tillbaks honom? Det finns vissa reservationer och vissa krav varav mitt viktigaste är att han tar tag i det där bagaget av osäkerhet och skräp han bär omkring på. Vi ponerar att han “går med på” mina krav. Skulle jag då? Förmodligen. Jag älskar honom. Därmed inte sagt att det är rätt känslor men jag vet ju inte hur de rätta känslorna ska vara. Det kan bara jag bestämma men framförallt tror jag att man kan jobba på känslorna. Det är nog mer inställning som avgör om förhållandet kommer vara framgångsrikt. När jag har tänkt på det här med att bli ihop igen så är det vissa saker som är viktigare än andra för mig. Jag behöver vara helt säker på att jag inte gör det av bekvämlighet – det skulle inte vara därför. Jag vill inte säga nej på grund av rädsla – jag är livrädd men väljer att tolka det positivt. Jag vill inte att vi bara blir ihop och låtsas som inget hänt. Det vore ju fullständigt idiotiskt. Jag må älska honom men han har svikit mig och min tillit. Den där tilliten byggs inte bara upp. Med det sagt så tycker jag också att det får ta sin tid. Jag tycker ju att han är värd min tid.

    Ja, jag skulle kunna bli tillsammans med honom igen. För att jag vill. Det har inget med han och hans känslor att göra. Det är beslut som skulle vara baserat på mina slutsatser lika mycket som känslor. För dom där känslorna må vara viktiga men de är också opålitliga. Man kan ha förhållande på grund av känslor men att basera ett livlångt förhållande på enbart känslor är inte hållbart. Jag vet att folk ser ner på dom som “går tillbaks” men det är fel. Att våga erkänna att man gjorde fel, att våga förlåta, att gå testa och kämpa det är något att vara stolt över.

    Sist men inte minst, bara för att jag skulle kunna behöver det inte betyda att jag ville eller faktiskt skulle. Det är helt olika saker. Den ena påverkar säkert det andra men det är två skilda saker. Vad jag vill behåller jag för mig själv. För nu.

  • Sex

    Lets Talk About Sex

    b7f3b2820c8872f35b1439ce19d3b285_XL

    Mitt förhållande var inte perfekt, det var det inte men det tror jag inte några är. Vi kämpade med våra bekymmer både som två individer och som ett par. Vårt största problem var utan tvekan vårt sexliv. Eller nej, vårt största problem var att vi inte kunde prata om vårt bristande sexliv. Nu skriver jag vi men jag menar han. Han kunde inte prata om det. De gånger jag frågade om det sa han bara att det inte var mitt fel. Vilket vi ju alla nu vet inte var sant. Det kanske inte bara var mitt fel men det berodde delvis på mig.

    Jag har läst väldigt mycket om det är med sexliv som jag gör när jag vill förstå. Först och främst skulle jag nog vilja att vi slutar tro att ett bra sexliv är lätt och självklart. Det kommer komma svackor men då gäller det att ta tag i det. Ju tidigare desto bättre. Vi måste sluta tro att det bara handlar om fysisk attraktion. Det finns säkert de som lyckas med det men vi är många som inte lyckas. När jag har läst så har jag tyckt att är så oromatiskt. Kärlek och sexliv blir en vetenskap men så är det kanske. Det skulle mycket väl kunna vara jag som vill få det till något större än vi kan förstå när det egentligen kanske bara handlar om vetenskap. Vi måste börja vara ärliga och säga som det är. Ett bra sexliv är inte lätt och det är inte en tabu att säga att man inte har så mycket sex som man önskar eller ens borde ha.

    Han och jag hade inte sex på väldigt länge. Vi snackar inte veckor utan massa massa massa månader. Ja, år till och med (det var det jobbigt att skriva). Idag vet jag att vi inte var ensamma om det problemet. Jag vet också att det hade gått att lösa om vi hade kunnat prata om det. Lösningarna är lika många som det finns par. Vissa går till sexteraputer (som inte alls är så absurt som det låter), vissa kollar på porr, vissa sätter schema och vissa slutar lunka omkring i mjukisbyxor. Det viktigtaste är ju såklart att ta tag i problemet efter det verkar man kunna lura hjärnan på alla möjliga sätt. Det gäller bara att komma gång och ibland är det som med träning – man får gå till gymmet trots att man inte vill.

    Vi måste börja prata mer om sex och dåligt sexliv och vi måste vara mer öppna med alla fantastisk lösningar det finns. Ett dåligt sexliv ska inte behöva vara en anledning till att göra slut. Deal?