Tjejsnack by Natalia

En del av Girlytalk

Etikett: Panikattacker

Bli sams igen

Jag blir arg när jag blir arg. Jag kan absolut kompromissa men inte när det gäller saker som jag tycker är viktigt. Då måste det kännas rätt.

Icey fick tillbaks förlovningsringen dagen efter den där natten. Jag sa att jag inte ville han den. Till saken här hör att han sagt att han har tycker att han kan ha ett problem med alkohol. Så där att han inte gillar det själv. Då tycker jag att man tar tag i det. Är det så att man inte kan hålla det rimligt så är det kanske bättre att helt avstå? Men det där är hans beslut.

Vi pratade och jag sa att jag klarar inte av en till lögn. Det spelar ingen roll att det är ord jag vill höra. Är det inte sanningen så är jag inte intresserad. Visst, det kanske är en vit lögn men när allt stormar så lämpar det sig inte med vita lögner. För om han ljuger om små saker, hur vet jag då att han inte ljuger om stora saker. Vi är olika. Jag tycker inte nödvändigtvis att konflikter är dåliga. Han undviker dom till varje pris. Han har så svårt att säga saker som han vet sårar men bortser från att det som sårar mest av allt är oärligheten. Säger han något som jag inte tycker om och som sårar så går det över. Bryts tilliten är det ta mig fan kämpigt.

Han läste på. Funderade över vad som var viktigt för han. Jag sa att jag inte ville ha tomma löften. Vill han supa sig dyngrak så får han åtminstone stå för det. Han kan inte lova att avstå från saker som han vill ha kvar i sitt liv. Han måste få vara han och jag måste få vara jag. Utifrån det får han och jag välja om vi vill vara tillsammans eller inte. Han kom fram till, igen, att han ville försöka hitta ett bättre förhållningssätt till alkohol och tillägnade tid åt att läsa på om just varför alkohol lockar, varför det är svårt att sluta och hur man kan sluta.

Jag har lugnat ner mig. Idag tog jag på mig förlovningsringen. Det känns inte 100% än men jag vill få det att fungera. Vi måste bara hitta ett sätt att kommunicera som han inte upplever är en konflikt och jag inte upplever bara är en massa lögner. Vi måste förstå varandra och vad och varför man reagerar starkt på. Mina allergitabletter har nu gett mig två nätters oavbruten sömn. Känner mig lite som Blondinbella som tar en insomningstablett hit och dit. Jag vet att om sömnen inte finns så får jag inte ihop det andra. Just nu är det mycket. Det är mycket tankar, funderingar, planering, stora beslut och känslor. Shit, jag är bara mänsklig. Ibland rinner det över. Då får man ta den hjälp som funkar bäst.

Paniken

20131031-020253.jpg

Fy fan vad jag kämpar. Idag fick jag höra av två olika personer att jag aldrig sett fräschare ut. Är det ett skämt tänkte jag först. Sedan tänkte jag, förstår dom inte att det är misstänksamt? I mer än en månad har jag knappt sovit eller ätit. Flera nätter i veckan gråter jag mig till sömns. Att säga att det är tufft är inte ens att vara i närheten av vad jag känner. Värst av allt är väl att där det gör som mest ont, i själen, dit når inga värktabletter.
Ibland kommer den. Den fysiska smärtan. Panikattackerna. Smärtan i brösten är hemsk och de oregelbundna andetagen blir om möjligt ännu mer oregelbundna. Förra veckan blev jag bara helt rädd. Man blir lite extra rädd när man är ensam. Ibland behöver man höra att hjärtat är krossat men fullt fungerande utav något proffs. Det fick jag. Fick även order om att sova och äta. Vi pratade hjälpmedel till sömn men som det fegis jag är gråter jag mig hellre till sömns än att ta något piller. I alla fall så länge jag är ensam.
Nu ligger jag här och kämpar mot tårar och bröstsmärta och undrar varför jag inte bara utforskade möjligheten att få piller.

Och ni som undrar om han är värd det så är mitt svar: ja. Han, jag och vi är värda alla försök i världen.

För er som undrar om det inte är något mer som tynger än bara en man så är mitt svar: det finns alltid något mer.