• Gravidtankar

    Lugnande ord

    Imorse när jag vaknade kunde jag inte för allt i världen skaka min oron att något gått fel i graviditeten. Det gick inte att få tankarna på mer positiva banor. Så jag ringde sjukhuset och fick tid för ultraljud en timma senare. I sextio minuter funderade på hur det skulle gå att föda ett dött barn. Kände mig inte tillräckligt stark för det. Paniken var total och jag kunde inte sluta tänka det värsta tänkbara tankarna.

    Väl på sjukhuset mötes vi av en trevlig sjuksköterska som jag trodde var läkaren och jag ville inte ha en manlig läkare. Icey sa att det inte riktigt var läge att vara kräsen när vi fått komma in på akuttid. I själva verket var läkaren en kvinna med en märklig irländsk brytning som tydligen bara jag snappade upp. Icey reagerade mest på att hon inte hade en holländsk brytning. Mellan komplimanger om min engelska och varför jag var så rädd så lugnade jag sakta ner mig. Hon gjorde ett ultraljud och det såg bra ut och hjärtat slog. Hon gjorde en vaginal undersökning och allt såg bra ut där med. Ska inte tjata om blodtrycket men vi kan väl säga att det var högre än sist. Läkaren undrade om jag ofta fick sådan panik som idag och jag sa som det var att det byggts upp. Vi blev tillsagda att inte googla, inte jämföra mig med andra gravid och vid minsta lilla oro eller besvär så ska jag ringa på direkten. Då hinner inte oron skena iväg som nu och ja, hon hade ju en poäng. Hon kollade moderkakan och fostervattnet innan hon släppte iväg oss. Så himla lycklig för att dom är väldens snällaste på sjukhuset.

    Kände mig så dum som tog upp deras tid men lämnade väldig lättad över att bebisen mår bra. Även lite lättnad över att min engelska inte är så katastrofal som jag tycker det blivit. Den är förvisso alltid bättre med människor som har engelska som modersmål men ändå, det var skönt med lite bekräftelse.

    Väl hemma så var jag mentalt slut (igen) så vi har tagit det lugnt och sett på dokumentären om Estonia på Dplay. Spännande helger nuförtiden!