Tjejsnack by Natalia

En del av Girlytalk

Etikett: kompisar

Hejdå!

Idag var jag inne i stan och sa hejdå till våra australienska kompisar. Lika glad och tacksam över att dom var här och var gäster på vårt bröllop, lika tråkigt var det att säga hejdå.

Utsikt från söndagens middag på Skur 33

Vi kommer så himla bra överens som par. Dom är dessutom internationella och efter en middag med dom och vår vän Super M i söndags så insåg jag att jag saknar det – det internationella. Jag saknar känsla av en internationell stad, att ha nära till övriga Europa, känsla av storstad.

I övrigt har det inte hänt mycket idag. Inte mycket alls. Men imorgon.. imorgon händer det. Jag ska packa upp! Så jag kan packa. För snart fyller jag år och födelsedagen ska jag tillbringa i Stockholm. Så jag är så illa tvungen att reda ut kaoset i huset så jag har något att ha på mig i huvudstaden.

Andras lycka

nlh87_supercuteinpink_2

Hej och hå alltså. Shit vad livet går i 180 men ändå inte, är superplanerat men ändå vidrigt rörigt och jag känner mig mest som en passagerare i mitt egna liv. Nu borde saker ha lugnat sig och på många sätt har de det. Stressen är borta men det finns fortfarande massvis att göra och hålla koll på.

Jag läser både Happy och Alex bloggar och känner mig lugn med att Alex mår bättre och Happy blir överröst i kärlek. Jag är glad för deras skull. Eller ja, så glad som jag blir. Jag är nog väldigt introvert när det gäller känslor. Jag har nog aldrig tänkt på det utan det var min vän K som påpekade det. Vi har ändå känt varandra sedan sjuan så hon vet; jag blir inte sådär hysteriskt glad och visar glädje. Jag tror kanske det ibland misstolkas och att många tror jag inte bryr mig men det gör jag. Få saker gör mig så glad som när mina vänner är lyckliga liksom att få saker gör mig så orolig som när mina vänner är ledsna. Det känns någonstans tryggt att veta att alla inte har mitt liv just nu. Jag funderade faktiskt på om jag också ville vara spralligt kär, ha ett förhållande och kanske åtminstone tänka på barn men nej, jag är inte där.  Jag tror inte jag skulle kunna ha ett förhållande i år även om jag ville och det är faktiskt självvalt. Jag tror inte det är en slump att jag förälskar mig i någon som bor i ett helt annat land. För jo, jag är fortfarande förälskad i en tjej, en samma tjej, i Miss M och jo, vi hörs, pratar och velar. Det är lika jobbigt som det är det är underbart. Känslorna är helt förvirrande och det går upp och ner. Jag tror jag har kommit till slutsatsen att vi skulle fungera ohyggligt mycket bättre om vi båda hade mindre upptagna liv med mindre stress eller om åtminstone bara en av oss hade ett sjukt stressigt liv. Den gråskaliga relationen vi hamnat i just nu är för mig jobbig. Jag är så fruktansvärt dålig på gråzoner. Ska jag vara ärlig mot mig själv så tror jag inte det här leder någonstans. Jag kan inte se mig ha flickvän och därför kan det inte heller vara bra mellan oss för det är liksom inget som leder någonstans. Ändå kan jag bara inte bryta upp det. Det här har ju pågått så länge att det blivit en normalitet mer än ett problem. I alla tjafs, brustna hjärtan, tveksamheten så finns ändå en enorm säkerheten där. Den säkerheten känns ibland så onaturligt stark att jag känner att det kommer lösa sig på ett eller annat sätt trots att jag inte vill ha en flickvän. Den lite klokare delen av mig vill avsluta det och ta mig ur gråzonen men Miss M är svår att slita sig från.

Jag tror jag ska återgå till lite mer ovärdsliga dilemman, som vart jag hittar ett slutsålt tuggummirosa Hello Kitty nagellack.

Shit pommes frites

Shit vad jag helt har rört till mitt liv. Jag behöver disciplinera mig själv och maxa effektivitet om det här ska gå ihop. Och jag behöver lära mig säga nej. När jag ändå håller på så kan jag ju lära mig be om hjälp. Det låter så trivialt för många förstår jag men för mig är det saker jag knappt förstår mig på.

Jag längtar tills lördag. För då ska jag ha ett litet socialt experiment. Det blir ju som bäst om jag inte kvävs av en massa måsten så därför är denna veckan fullspäckad med en massa tråksaker. Fokus ligger på att få att-göra-listan att krympa samtidigt som inget nytt ska tillkomma. Det ni! Då undrar ni kanske vad som händer på lördag. Jo, det ska jag ha en kräftskiva. Det är egentligen ett socialt experiment och kräftorna är bara täckmedel. Jag älskar att ordna fester. Det har jag gjort sedan jag var typ 12. Förmodligen har jag fått det av min far som även han älskar att arrangera fester. Vi gillar också båda att mixa gästlistan med folk som inte känner varandra. Det tycker jag kanske är något av det roligaste som finns. Det finns ju en gräns för hur mycket man kan mixtra till det och det har jag lärt mig den stela-festen-vägen. Denna gång tror jag dock det blir bra. Det är avslappnade och prestigelösa gäster. Jag ser verkligen framemot att få fylla mitt skrattkonto. För som jag kommer behöva ta uttag från det kontot under hösten.

Tjejkompisar

Missförstå mig inte, tjejkompisar är underbara men det är också väldigt knepiga relationer. Man får tro vad man vill men om man inte har tillräckligt mycket självinsikt för att erkänna att det alltid finns någon slags rivalitet mellan kvinnor så lever man i någon slags dimman som bara ställer till det. Även om kvinnor på jobbet, i det professionella livet, har blivit lite bättre på att hjälpa varandra så finns det inga som dömer lika fort som en kvinna kan döma en annan kvinna.

Mår två kvinnor dåligt så vill man ofta identifiera vem som mår sämst, jämföra bördor, och har den ena väldigt mycket flyt så är man gärna innerst inne lite missunnsam.  Väldigt ofta är mycket känslor involverade i diskussioner. Det är sällan sakliga samtal. Det är sällan bara åtrå, det är sällan bara en jobbig situation, det är sällan man bara mår utan det ska sättas känslor på allt. Och där är jag inte alltid som många andra tjejer. Jag må vara en känslomänniska men kanske just därför är jag ibland så trött på att behöva sätta ord på känslor eller identifiera vilka känslor som beskriver olika situationer. Men känner jag mig missunnsam? Ja, ibland med vissa. Gillar jag att jämföra bördor? Nej, för jag har mått så jävla dåligt och så vill jag inte att någon vän eller ovän ska må. Är jag lite bättre än många andra tjejer? Nej. Men jag är ibland inte så mycket typisk tjej.

Det skär sig ofta mellan mig och andra tjejer för att jag säger som det är. För att jag utgår från att de kan skilja mellan att bara för att man inte kommer överens om allt så betyder det inte att man inte bryr sig. Tvärtom kanske. För att inte nämna det här med otrohet. Jag är bra på att förföra män. Det är inget jag får en kick av men det är något jag observerar att inte många kvinnor kan. Har männen en partner så är det deras ansvar. Jag tar inte ansvar för deras liv eller val. Inte heller söker jag upp män som är upptagna för att få en extra kick. Jag vet att de allra flesta människor har varit och kan vara otrogna. Kvinnor vill nästan uteslutande hellre beskylla den andra kvinnan än hennes man som är otrogen. Det är helt absurt. Det här med att vara kär, förälskad, förtjust i en gift man är också en intressant sak. Jag har varit någons älskarinna. Jag var väldigt ung och tokkär. Han var äldre, min chef och förlovad. Det varade några månader men sedan lämnade jag honom. Vilket ju var otroligt starkt med tanke på hur ung och kär jag var. Jag kan bli kär i någon som är upptagen och jag kan ha sex med någon som är upptagen utan några moraliska dilemman men det är inte alltid värt konsekvenserna av den handlingen. Det är konsekvenserna som är det viktigt.

Det finns en annan anledning till att det ibland skär sig mellan mig och jämnåriga tjejer. Jag har ingen livskriser eller känner en livsstress på det sättet många andra har. Jag har haft livskriser, haha jag har verkligen haft. I yngre dagar var det lite av min nisch. När jag var 23 hade jag min 50-års kris och sedan dess har det inte varit så mycket identitetskriser eller livskriser. Jag är där jag är och jag är den jag är. Jag gör misstag och jag gör absolut mindre genomtänkta saker men så himla mycket ångest har jag inte över det. Jag är moraliskt snällare mot mig själv än vad många av mina tjejkompisar är.

Jag har försumpat många av mina tjejkompisar känner jag men vi klickar inte alls och det kräver ganska mycket uppriktighet för att lappa ihop det. Det kräver ganska mycket genuin omtanke och mycket osjälviskhet för att släppa rivaliteten och för att inom tjejvänskapen känna sig trygg med att det inte är en tävling, speciellt inte i en vänskap. Det är en relation där man är ett lag. Det är knepigt, trixigt och svårt men får man ihop det så är det värt det. För tjejkvällar med tjejsnack och tjejfnitter är ganska oslagbart härligt.

Och ja, det här med att vara eller inte vara tjejig är lite som att vara svensk. Det är ingen som vill vara det. Det är en komplimang om någon säger att man inte är så svensk. Likadant är det med att vara tjejig. Hur ofta hör man killar säga att de inte är så killiga och mena något positivt med det? Just det. 

Svek och oro

Det kan vara hormoner som skriver nu, jag vet inte. Har försökt somna men det gick inte. Jag blir inte klok på detta sovbekymmer jag verkar ha. Inte heller blir jag speciellt klok på en känsla av obehag som har börjat dyka upp. En känsla av oro, av rädsla. Det är ju uppenbart egentligen, att man inte kommer bli sårad bara en gång, känna sorg över kärleken bara en gång – det kommer hända igen. Jag är blev bara plötsligt väldigt rädd för det där, det som gjorde ondast, det som jag har så himla svårt att hantera; svek. Det är ju typiskt att när man har det bra så är det som om något kommer och knackar på axel som för att påpeka att man inte har rätt att vara glad. Men det har jag, Det har jag förtjänat.

Just denna minut saknar jag massor av kompisar jag inte har saknat på väldigt länge. Jag vill bara ha alla nära mig. Känna att dom finns där för mig. När man som jag levt större delen av sitt liv med att ha vänner på distans så vänjer man sig vid det, man accepterar det. Men ibland slår det till, tänk om vi inte är vänner längre? För att inte tala om dom jag har nära mig. Jag litar förvisso på dom helt och hållet men man vet aldrig. Tänk om dom inte tror jag uppskattar dom, tänk om dom hittar en bättre vän, tänk om något kommer emellan, tänk om… Jag känner mig rädd.

När jag ändå övertänker så kan jag meddela att jag har extrem bodelningsångest. Jag kan inte göra så här mot honom. Det är inte bara mot honom. Det är mot två helt oskyldiga personer varav den ena är helt helt helt oskyldig och försvarslös. Tre människor som egentligen inte gjort mig något mer än att en av dom inte var speciellt ärlig eller rättvis. Jag kan inte. Speciellt inte ensam. Och ensam är jag. Det tror jag alla är egentligen.

Vänskapsfunderingar

Vilket charmigt humör jag varit på idag. Inte. Verkligen inte alls. Jag må vara överlycklig och hög på livet men  idag har jag varit på riktigt skitigt humör. Folk jag verkligen bryr mig om har stått i skottlinjen. Duschdejten kanske mest. Han skrämde mig så mycket att jag utan att tänka efter initierade värsta offensiva attacken. Jag har (efter många lärdomar) en regel att inte svara på mail/sms när jag är arg. Det blir inget bra. Det blir även väldigt fel grammatiskt. Istället ska jag lugna mig lite och skriva lite mer vuxna reflektioner. Det var länge sedan jag blev så rädd. Jag är så fruktansvärt läskigt sårbar med Duschdejten att jag det gör mig orimligt rädd. Mellan mina 400000 möten idag så har jag tänkt lite på Duschdejten eller den absurda vänskap vi ska ha landat i. Som jag idag insåg nog inte är en vänskap. Eller så är det precis det det är. Himla rörigt. Det blir lite så när man går från intensivt sextonde till vardagliga frågor, har gemensamma bekanta och en massa oklarheter. Omständigheterna gör att jag litar på honom till cirka 200%. Men förförra veckan eller när det än var så kände jag mig så sjukt utnyttjad. Jag fick från att känna mig underbart trygg med honom till en betydelselös fling. För någon som jag som värdesätter lojalitet kändes det förjävligt. Jag blev inte sårad men jag blev väldigt besviken. Han var helt plötsligt någon som jag trodde han inte var. Jag har väldigt svårt att lita på människor men som jag sagt tidigare så gick allt väldigt fort med just Duschdejten. Han vet på tok för mycket! Efter den där incidenten för några veckor sedan så började jag ifrågasätta om jag gjort rätt. Jag drog mig undan. Så förtroendet var väl lite sådär idag när jag blev helt chockad. Plus att jag igår försökte hitta någon slags kompromiss med exet. Lägg på lite sömnbrist på det så är överreaktion bara förnamnet. Idag kom jag till insikt med att jag inte betyder något för honom medan han betyder något för mig. Jag är så himla dålig på gråzoner också. Jag vill helst ha villkoren nedskrivna. Då känns det bra. Just nu ser villkoren lite sådär ut. Det tror jag också beror på att vi har olika typer av vänskaper av våra liv. Mina vänner gör jag allt jag kan för – när de ber mig och när de inte ber mig. Sådan tror jag inte han har. Och jag tror inte han har det. Jag tror kanske, och nu chansar jag, att han inte vågar.

Det är något annat med honom. Jag kan bli så arg på honom. Sådär som man blev ovänner när man var lite. Så är det inte med någon annan vän eller kompis. Vad betyder det? Betyder det något?

Grader av vänskap

Jag särskiljer på bekant, folk, kompisar och vänner. Det är för mig graderingar. Så trodde jag alla resonerade men min kompis PH tyckte jag var knäppt som tänkte så. För mig känns det helt normalt. Alltså, det finns ju bekanta. Ni vet som man knappt känner mer än till namnet. Ofta kanske någons kompis kompis typ. Sedan finns det folk. Det är sådan människor man känner lite mer än bekanta, som man umgås med fast inte som vänner utan mer för att man har något gemensamt. Typ tränar ihop, är med i samma förening eller vad det nu må vara. Det är konstiga relationer det där. Sedan har vi kompisar. Kompisar är ju som folk. Man hänger med dom, dom känner till mycket om dig och du om dig och du har deras nummer i mobilen såklart. Man hänger för att man vill inte på grund av omständigheter eller tvång. Det är dock inte kompisarna man ringer och berättar hemligheter för. Inte heller är det någon som du räknar med alltid ska finnas där. En kompis är inte någon du skulle göra vad som helst för. En vän däremot gör du allt för och hon/han allt för dig. En vän vet allt om dig eller skulle i alla fall kunna veta för du litar på en vän till 120%. Och vänner, till skillnad från kompisar, har du inte så många av. Oftast så är ju vänner kompisar som man känt under en längre tid. I alla fall för mig. Det finns undantag där det gått väldigt fått men vanligtvis tar det ett tag innan man når vänskapsstatus. Sedan finns det ju även bästa vänner. Det är väl bland det finaste man kan ha.

Hur gör ni? Särskiljer ni också mellan vänner och kompisar?