• Gravidtankar,  Livet

    En ständig oro

    Igår var jag på barnmorskemottagningen för att kolla om det fanns något som tyder på havandeskapsförgiftning. Jag hade förväntat mig blodtryck, urinprov och att man kollar hjärtat. Man kollade blodtryck. Tyckte hon sa 130/97 som ju är jättehögt eller för högt i alla fall. Hon sa att det var inom gränsen och att man i Sverige inte tar urinprov om blodtrycket är normalt. Jag frågade att om hon skulle undersöka bebisen men hon frågade om jag hade några besvär och utan det så finns det ingen anledning att kolla. Okej. Innan jag gick så frågade jag om Tigerbalsam i nacken går bra att använda, hon sa att jag skulle googla. Jag fick därifrån, ringde Icey som anmärkt på att 97 i undertryck är ganska högt. Jag berättade att hon bett mig googla. Skulle inte råda någon gravid att googla något, någonsin. Det var en sådan olustig känsla som hängde kvar.

    Jag har alltid sagt att om jag blir gravid så vill jag gå privat. Min tilltro till nordisk primärvård är icke exciterande. Ännu värre är det på små orter. Kan tänka mig söka hjälp för halsfluss typ men där går gränsen. Igår kväll så hade väl oron växt till sig och jag tyckte inte jag kände bebisen. Sådan onödig grej, barnmorskan hade kunnat kolla hjärtslagen på bebisen så hade oron inte vuxit till sig. Imorse när jag vaknade så var det första jag gjorde att coola blodtryck. Jag måste ha hört fel, hon måste ha sagt 87 eller något annat under 90. Eftersom jag inte litar på henne så sitter jag nu här och känner mig orolig. Vet inte riktigt vem jag kan vända mig till samtidigt som jag känner att jag vill kunna lugna ner mig själv. Hon måste ju kunna sitt jobb. Eller?

    Vi har berättat för nästan alla vi känner nu och med det tycker jag pressen växer och därmed även oron för att något ska gå fel. Det är läskigt ju fler som vet tycker jag. Likadant när jag tittar mig runt där jag sitter nu och ser bara ett litet berg av bebiskläder. Tänk om något går fel nu… Min brors bästa kompis och hans sambo fick ett missfall i den veckan vi är i nu. Det händer ju. Försöker verkligen att tänka positivt. Se på kläderna och tänka mig att det kommer en frisk bebis.

    Tycker generellt att det är mycket oron i mig just nu. Inte bara för graviditeten men jag tror det byggs upp och kanaliserar mot det som är konkret. Oroar mig även en del för Covid vaccinet. Inte för att jag tror det är farligt men har jag uppfattat det rätt att man kan bära viruset och smitta andra även om man är vaccinerad? Det skyddar ”bara” mot att man blir sjuk. Får lite panik av det, för allas skull. Själv kommer jag ju inte ta något vaccin eftersom dom inte rekommenderar det till gravida eller ammande. Skulle jag ta något och fick välja skulle jag nog välja AstraZeneca även om det är längst bort och stoppade testning på grund av eventuella bieffekter. En sak jag inte är så orolig för är det där så kallade mer smittsamma Covid viruset. Det finns ju egentligen inga vetenskapliga bevis på exakt hur mycket mer det smittar. Däremot så kan det oroa mig lite att man inte i alla länder har någon kapacitet att följa upp och hålla koll på alla varianter.

    Jag vill bara sluta känna mig orolig. Tycker inte det är mycket begärt. Några säkra kort i denna alldeles för ovissa verklighet hade jag inte tackat nej till. En sak i taget, och idag är det i alla fall sol. Japp, det var soluppgång idag. Lite solsken i märket. Bokstavligen.

  • Gravidtankar

    Resan till Sverige

    Vi kom iväg och landade i Stockholm sent igår och idag känns det som jag blivit påkörd av ett lasttåg.

    Dagen igår började på sjukhuset för att ta det där blodprovet. Dom hade ju sagt fyra gånger att inte oroa oss så jag var ganska lugn. Och jag vet att ni är såååå nyfikna på mitt blodtryck…. och ni kan vara lugna. Det var 112/55, så kan det gå när jag är inte oroar mig. Hjälpte också att det var min favoritläkare som jobbade på akuten. Jag frågade vad det var för blodprov dom skulle ta och det var för livern. Vi kan ju säga så här; det var tur att jag frågade efter blodtrycket och inte innan. Sjuksköterskan märkte att jag blev orolig så doktorn kom och sa på sin charmigaste irländska att det var ett värde som var lite förhöjt och att dom därför ville göra ner noggranna tester. Jag blev rädd men hon sa att vi skulle stanna tills resultaten kom tillbaks och den enda anledningen till varför vi fick göra det så fort var på grund av att vi skulle resa. Så det var inget akut.

    Vi fick vänta i nästan två timmar och satt i väntrummet när läkaren kom och berättade att dom vill kolla mina värden varje vecka. Så om vi väljer att åka behöver vi kolla status i Sverige. Jag frågar om min lever är sjuk och hon säger att det inte är något sådant. Levervärdet är en av typ 100 indikationer på havandeskapsförgiftning och den enda anledning till att dom tog provet i onsdags var för att mitt blodtryck var så högt. Jag säger att att även om det var en engångshändelse så är mittblodtryck lite av en bergochdalbana just nu. Hon instämmer fast poängterar att det finns egentligen inget som pekar på havandeskapsförgiftning men som specialister så vill dom vara absolut säkra och är väldigt noggranna. Jag förstår såklart och tackar mellan tårar. Hon ger oss några minuter så vi kan bestämma om vi ska ställa in resan eller inte. Jag säger till Icey att jag inte vill åka, för blir jag sjuk vill jag inte vara i Sverige. Jag är rädd. Icey ringer min bror och kollar vart hans fästmö går på kontroller och om dom tar blodprov. Det varierar mellan regioner tydligen och under samtalet kommer vår läkaren igen. Icey lägger på och hon berättar att det är ändrade planer. Hon har ringt vår chefsläkare och han tycker det räcker med en kontroll om två veckor och att det inte är några problem att resa. Vid det är laget är jag så rädd att jag vet inte in eller ut. Jag frågar hur sjuk jag är och hon säger att jag inte är sjuk. Levervärdet kan vara förhöjt på grund av graviditeten, det behöver inte betyda att något är fel. Den tydligaste indikatorn på havandeskapsförgiftning är protein i urinen och mitt urinprov var bra. Jag kommer inte heller bli sjuk på en vecka om det skulle vara så. Kollar jag mig om två veckor så ska det räcka. Läkaren säger att hon tycker vi ska åka och ha en bra semester.

    Min man är mycket lugnare än mig. Vi pratar om det och jag vet hur mycket han vill åka så jag säger okej till att flyga. Med ett krav; blir jag sjuk eller känner att något inte är bra så vill jag hem. Han lovar att vi löser det. Vi ringer min bror och han har kollat vart vi kan gå på kontroller. Så när vi kommer hem så ringer jag mamma först och sedan barnmorskemottagningen. Jag får en tid och det känns bättre.

    Innan taxin hämtar oss så städar jag i tre timmar. Himla skönt att ha det gjort men kände när jag kom till flygplatsen att det var lite mycket att stå och gå en hel dag. Och idag är jag som sagt helt slut. Har ont överallt, har molande huvudvärk och är trött. Det kändes inte helt bra att åka men min man blev genast så mycket gladare av att vakna i ett hus och prata med någon annan än mig. Det gör det värt resan att se och höra honom glad igen.

  • Gravidtankar

    Avslutat projekt och sjukhus

    Igår målade jag klart köksbänken och gick på en promenad men mest av allt sov jag. Varken packade eller städade även om jag tänkte att jag skulle hinna med det på kvällen men mitt illamående har återvänt på eftermiddagen och kvällen. Så lever på soppor just nu och får inte mycket gjort efter fyra. Jag kräks inte men det är nästan ännu värre att må väldigt illa men inte kräkas. Så det där jag skulle gjort igår var det tänkt att jag skulle göra idag för imorgon åker vi till Stockholm.

    Vaknade med huvudvärk och jag får inte riktigt kläm på vad det är som orsakar det. Det kan vara i allt från 15 minuter till en timma och kan ju beror på allt från dålig sömn och märkliga sömnpositioner till spänningar och oro. Sov en timma efter frukost och mådde genast bättre. Vid 13 åkte vi hemifrån mot sjukhuset för vår sista kontroll innan avfärd. Jag var lite stressad över vad vi skulle göra om något var fel eftersom vi bokat flyg så nära inpå. Jag har förvisso varit lite orolig överlag inför att åka, det känns så tryggt att vara här nära mitt sjukhus vid minsta oro. De är verkligen helt underbara! Som vanligt efter att vi hämtat vårt dagspass så gick vi mot vår avdelning, som är typ tio minuters promenad från entrén. Japp, akademiska sjukhus är inte modell mindre. När vi skannat in oss så ropade sjuksköterskan in mig för att ta blodtryck. Och mycket riktigt, det var skyhögt. Tror det var ungefär 150/98. Och den där 98 siffran är inte bra. Hon konstaterade att det var högt och att läkaren skulle bestämma om vi skulle ta det igen. Det där lugnade inte mig om vi säger så. Läkaren kallar in oss och frågar hur jag mår och jag säger att jag mår bra men har typ 100 frågor. Ställer frågor som handlar om allt från att simma under en pandemi till huvudvärk och illamående och inte minst om det fortfarande är okej för mig att flyga. Hon säger som det är att mitt blodtryck är högt och att hon vill ta urinprov och blodprov för att se om jag har havandeskapsförgiftning. Men först, ultraljud. Bebisen ser ut att må bra och rör sig mycket men jag känner ingenting. Hon säger lugnade att det kommer, kanske framåt vecka 26. Jag säger att det är ju lite oroligt när jag inte kan känna något mönster som jag tycker alla pratar om. Hon förklarar att dels ligger moderkakan framför och dels sparkar bebisen inte på mig utan i vätska.

    Läkaren skickar mig sedan till labbet för akutbesök, inte för att det var någon akut fara utan för att vi reser imorgon och behöver veta innan vi åker om något är fel. Jag var jättenervös och ledsen. Först lämnar jag ett urinprov och sedan ett blodprov. Innan jag ska ta blodtryckprovet så går jag och pratar med Icey för att lugna ner mig. Väl tillbaks på labbet får jag sitta i en stol i en halvtimma med en sådant där tryckarmband som ska mäta blodtrycket var femte minut. Gör allt jag kan för att inte tänka det värsta, efter tre mätningar frågar jag vad det ligger på och dom vänder skärmen så jag kan se själv. Det ligger på 108-117/79-82. Av någon anledning blir jag ändå orolig eller smått rastlös och de sista mätningarna ligger runt 129/88 men ändå inom vad som är normalt. Vi går tillbaks till doktorn efter en stund som konstaterar att det inte var något protein i urinprovet och blodtrycket ser bra ut så hon utesluter havandeskapsförgiftning. Lite vänligt så suckar hon att det kan vara bra om om jag slutar oroa mig så mycket. Tack för tipset! Det hade jag inte tänkt på.

    Vi kommer hem senare än vi tänkt och jag ser på TV och dricker te när sjukhuset ringer Icey. Han pratar med dom men jag hör att något verkar fel. När dom lagt på så kommer han och berättar i sin mest lugna ton att vi måste till sjukhuset imorgon förmiddag för att ta nytt blodprov. Läkaren hade sagt sisådär fyra gånger att det inte vara något att vara orolig för men något värde var lite förhöjt och hon vill följa upp innan vi reser eftersom vi är borta så länge. Hade jag tagit samtalet hade jag frågat om vilket värde men det gjorde inte han för han litar lite mer på ord som ”var inte orolig”.

    Ikväll har jag i alla fall lyckats packa så får hoppas att sjukhuset är snabbt imorgon. Vi ska till akutavdelningen och där brukar det gå smidigt. Jag hoppas allt är bra med mig och bebisen och jag hoppas innerligt att jag kommer hinna och orka städa innan vi åker. Att komma hem till ett stökigt hem är det värsta jag vet.