• Gravidtankar,  Livet

    Ångesttankarna

    Igår tänkte jag dela med mig av lite länkar som vanligt men det gick inte. Jag har brottats med så mycket ångest de senaste dagarna.

    Vet inte hur det började men vet inte riktigt heller hur jag ska få det att sluta. Lite lätt ångest över födelsen har jag väl haft hela tiden men det har övergått till mycket ångest. Har även ångest för vissa blodvärden som inte är så bra. Min läkare är ju så noggranna att dom testar för allt och lite till och då hittar dom slumpmässigt saker. Dom säger att det inte är något att vara orolig för utan dom vill bara kolla vidare. Typ som om jag var ett experiment. På vissa sätt har jag aldrig känt mig sjukare. Det ger mig någon slags dödsångest.

    Jag följer lite halvt en tjej på Instagram. Yngre än mig men också gravid och överviktig. Hon fick Covid för mer än en månad sedan och har nu legat i koma i en månad. Vi är väldigt försiktiga. Det har vi varit hela tiden men extra mycket sedan jag blev gravid. Man vänjer sig ju vid ett annorlunda liv efter ett tag och tänker inte så mycket på att det är begränsat på många sätt. Så glömmer man nästa bort att det är en pandemi fortfarande. Eller inte glömmer men man tänker inte på det för alla ”säkerhetsrutiner” är rutin. Helt plötsligt händer något: någon man känner, någon man följer, någon som känner någon blir sjuk i Covid eller blir sjuk för andra gången och man inser att det förbannade världsläget är oförändrat men också läskigt. Jag brukar mest få ångest över att förlora dom jag älskar men de senaste dagarna har jag varit så rädd för att bli sjuk. Nä, inte för att bli sjuk men för att dö. Inte för att vissa av de effekterna som människor kan få av Covid känns så lockande men hellre det än döden. Jag vet inte, men rädslan har varit svår att hantera på sistone. Tänker på vad som händer, hur det blir med Icey, om vårt barn kommer klara sig, hur min familj kommer klara sig speciellt min lillebror och en massa annat. Vi har naturligtvis pratat om det, Icey och jag, så han vet vad jag tycker är viktigt om något skulle hända mig. Sådant pratade vi om innan vi gifte oss. Det är viktigt för mig att han visste och kunde lova mig att mina önskningar skulle respekteras.

    Så ja. Nu kämpar jag med ångest. Ska till läkaren om två veckor och ska ta upp det då. Just nu känns det inte som om jag klarar av mentalt att vara gravid längre. Blir det för mycket så ringer jag såklart innan min läkartid. Det har dom sagt att jag måste. Försöker fokusera på att jag mår bra och som min vän sa så gör vi ju allt för att hålla oss (och andra) säkra. Det är bara det att jag inte riktigt fattar hur andra får Covid? Jag utgår någonstans från att alla är försiktiga och då blir jag rädd. Om dom kan få det så kan jag.

  • Vardagen

    Hemma i vardagen!

    Vi kom hem igår och idag var allt som vanligt. Vaknade, tog på mig min nya fina morgonrock och gick ner och gjorde frukost som jag sedan njöt av i sängen.

    Förra veckan bestod mest av slutstädning innan vi stängde sommarstugan, bilande, massa bus med min brorsdotter, mycket kärlek, Covid-19 test, packning, möte med vår kraamzorg och så har vi blivit bortskämda med god mat och ompysslade av min bror och hans fästmö. Så ja, det var tufft att säga hejdå. Känns jävligt jobbigt att vara ensamma i en pandemi som sätter stopp för många besök nu när födseln närmar sig. Hela det där ”it takes a village” tänket fallerar ju. Vi pratar mycket om hur vi ska göra för att ta oss igenom den första tiden. Vad vi tycker är viktigt. Vi tänker att det är bättre att vi pratar igenom det nu istället för när vi är i ett bebiskaos och inte sover så bra. Icey kommer sannolikt jobba hemma till efter sommaren vilket ju både är skönt och lite utmanande.

    Ville bara kika in och säga hej egentligen. Idag ska jag ta det lugnt. Jag satt alldeles för mycket igår så mina höfter gör rätt ont. Mycket vila blir det och så ska jag packa upp alla väskor. Flög tydligen hem med 78kg i bagage.