Tjejsnack by Natalia

En del av Girlytalk

Etikett: förhållanden (sida 1 av 3)

Bli sams igen

Jag blir arg när jag blir arg. Jag kan absolut kompromissa men inte när det gäller saker som jag tycker är viktigt. Då måste det kännas rätt.

Icey fick tillbaks förlovningsringen dagen efter den där natten. Jag sa att jag inte ville han den. Till saken här hör att han sagt att han har tycker att han kan ha ett problem med alkohol. Så där att han inte gillar det själv. Då tycker jag att man tar tag i det. Är det så att man inte kan hålla det rimligt så är det kanske bättre att helt avstå? Men det där är hans beslut.

Vi pratade och jag sa att jag klarar inte av en till lögn. Det spelar ingen roll att det är ord jag vill höra. Är det inte sanningen så är jag inte intresserad. Visst, det kanske är en vit lögn men när allt stormar så lämpar det sig inte med vita lögner. För om han ljuger om små saker, hur vet jag då att han inte ljuger om stora saker. Vi är olika. Jag tycker inte nödvändigtvis att konflikter är dåliga. Han undviker dom till varje pris. Han har så svårt att säga saker som han vet sårar men bortser från att det som sårar mest av allt är oärligheten. Säger han något som jag inte tycker om och som sårar så går det över. Bryts tilliten är det ta mig fan kämpigt.

Han läste på. Funderade över vad som var viktigt för han. Jag sa att jag inte ville ha tomma löften. Vill han supa sig dyngrak så får han åtminstone stå för det. Han kan inte lova att avstå från saker som han vill ha kvar i sitt liv. Han måste få vara han och jag måste få vara jag. Utifrån det får han och jag välja om vi vill vara tillsammans eller inte. Han kom fram till, igen, att han ville försöka hitta ett bättre förhållningssätt till alkohol och tillägnade tid åt att läsa på om just varför alkohol lockar, varför det är svårt att sluta och hur man kan sluta.

Jag har lugnat ner mig. Idag tog jag på mig förlovningsringen. Det känns inte 100% än men jag vill få det att fungera. Vi måste bara hitta ett sätt att kommunicera som han inte upplever är en konflikt och jag inte upplever bara är en massa lögner. Vi måste förstå varandra och vad och varför man reagerar starkt på. Mina allergitabletter har nu gett mig två nätters oavbruten sömn. Känner mig lite som Blondinbella som tar en insomningstablett hit och dit. Jag vet att om sömnen inte finns så får jag inte ihop det andra. Just nu är det mycket. Det är mycket tankar, funderingar, planering, stora beslut och känslor. Shit, jag är bara mänsklig. Ibland rinner det över. Då får man ta den hjälp som funkar bäst.

Helgen som gick och min älskare

Om man någonsin kan känna att bubblan, nyförälskelsens bubbla vill säga, spricker så gjorde jag det den här helgen. Från att ha sett varandra en helg varje månad till att nu ha bott med varandra i nästan två månader gör ju att förhållandet utvecklas. Vardagen, kärlekens största bov, gav mig en rejäl slapp på kinden i veckan. Helt plötsligt såg inget ut som det gjort. Ni har jag valt en man som är stabiliteten själv. Han är mitt ankare när hela havet stormar. Men han är också väldigt ovan med relationer. Han är tillräckligt smart för att inse att relationer är livets tuffaste skola och jobb. Jag som vill ha konstant uppvaktning slutade se det fina i de små gesterna, glömde bort vad jag tycker om med Icey och tyckte nog i allmänhet att jag diggar singelliv mer än parliv. Tråkigt, klaustrofobiskt och alldeles för ansvarsfullt kände jag att parlivet var. Och det sa jag. Det måste ju ha gjort ont men vi tog en helg och listade ut varför jag inte tyckte det var kul längre. Det är för det mesta bara småsaker och jag är verkligen inte oskyldig i detta. Tror också att mailkontakten med mitt ex snurrade till det lite i huvudet. Tog bort fokus. Och jag har börjat pilla alldeles för mycket med min mobil igen. Den älskade men hatade älskare som min mobil faktiskt är.

Så vi tog en helg. Funderade på vad som är bra. Vad som är mindre bra. Mycket hänger nog ihop med att jag känner mig lite instängd och mer som en duva än en flamingo. Och jag är en flamingo. Jag är ensam en del men får inte utrymme för att vara jag. Den där galna, spontanta, roliga tjejen som jag älskar och Icey blev kär är lite bortglömd här. Jag gillar inte det. Jag gillar inte känsla av att av Mr Icey tar mig för givet, att han inte uppskattar mig och att passionen är som bortblåst. Mr Icey tar inte mig för givet. Inte ett dugg faktiskt men det kändes så. Vårt förhållande var plötsligt lite för likt mitt förra och det är (nästan) allt jag inte vill ha. Gällande passionen och attraktionen så läste jag någon gång att ibland måste man låtsas för att hitta tillbaks. Det testade jag och det funkar. I övrigt gjorde vi vårt bästa för att bara vara. Åt frukost i sängen vilket egentligt är himla mysigt men också irriterande för det blir smulor överallt, tog det väldigt lungt, promenerade, var nära, pratade, pratade, åt toksena luncher. Mycket ögonkontakt. Det fungerade. Vi är tillbaks. Jag vet varför jag älskar Mr Icey. Nu längtar jag till Happy kommer och hälsar på så att flamingon kan få luftas lite också. Alltså, jag dansade lite på IKEA när vi var där i fredags så flamingon är inte helt död.

En titt i backspegeln

 

Idag verkar bli en bättre dag än igår på alla fronter. Mitt tålamod är lite längre (men ändå sådär kort som det blir när man inte orkar med tjafs). Mitt humör är snäppet bättre. Stressen känns inte lika påträngande. Vädret verkar bli bra. Kanske, kanske hittar jag någon energi idag. Har en jobbansökan jag gärna vill knåda ihop men det gick inte alls igår. För igår kämpade jag mot stress, press, prestationsångest, elaka ord och tårar. Det blev helt enkelt för mycket. Jag bröt ihop och kunde nästa känna en panikattack på vägen till gymet. Det slutade när jag ringde min vän PH. Skönt det för träningen var jobbig nog som den var utan ett panikångestanfall. 

Idag ska jag ta ny färska tag men jag ska också ringa mitt ex. Sällan har jag önskat att ha fel men när det gäller hur jag spådde hans framtid för ett år sedan så önskar jag verkligen att jag hade haft fel. Det är både jobbigt och skönt att veta att jag inte kan göra något för honom. Det känns bra att jag vet bättre än att ge honom råd – att ha insikten att han inte är mottaglig. Men lite som att jag tycker det är jobbigt att se djur dö på film, lika jobbigt tycker jag det är med sorgliga livshistorier som kunde unvikits. Samtidigt har jag också fått förlika mig med vad jag gjorde mot honom när jag mådde som värst. Hur jag inte kunde släppa honom och hur jag skadade honom även om mina intentioner var de bästa. Det var jobbigt, men är inte jobbigt längre. Hur mycket jag än önskar att det hade varit annorlunda så var det inte det. Jag kan ta ansvar för mina handlingar, jag kan be om ursäkt och jag kan lära mig av det men jag kan inte ha det ogjort. Hur han väljer att hantera det kan jag inte styra över och konsekvenserna av hans sätt att hantera det kan jag inte ta ansvar över. Det är så självklart men ändå kräver det så mycket jobb. Idag är relationen helt förstörd men det stör mig inte. Han får tycka vad han vill om mig. Jag tycker faktiskt inte så mycket om honom alls och har inget intresse av hans liv. Mitt enda intresse är att våra band klipps. För så länge han finns där så kommer det tankarna om honom och oss så fort det är tyst. Jag blir idag inte ledsen för min skull. Jag blir ledsen över hur en människa kan vara så elak mot en annan. Jag minns ju knappt det där, smärtan han åstadkom. Gissningsvis är det hjärtats försvarsmekanism. För jag är ganska säker på att om jag kunde känna idag precis hur ont det gjorde då så skulle jag aldrig våga bli kär. Jag minns upp till en gräns men efter det är det något som säger stopp. Däremot kan jag bli rädd. Rädd att jag missbedömde någon så mycket. Rädd att jag litade på någon och släppte in någon i mitt liv son sedan valde att fullständigt förstöra mig. Efter allt det så är det minsta han skulle kunna gjort för bådas vår skull att må bra. Så att det hade varit värt något. Jag hade ju landat på samma ställe om han hade skött saker bättre, det hade bara inte tagit lika lång tid. 

Det är konstigt med tid. Hur mycket tid det än finns framåt så finns det en tid bakåt som man alltid bär med sig. Det är när man kan se bägge som något ögonöppnande infaller. Det är skönt, att ibland reflektera. Att titta bak men veta att du inte är där längre, att veta att du är på väg framåt.

Tid

tumblr_kvwwr60nhD1qa9nl1o1_400

Jag mår verkligen bra nu. Det hoppas jag i alla fall att jag gör. Det känns så även om jag inte kan se tillbaks på året eller separationen och le. Men det kommer jag nog aldrig kunna. Det har varit mitt livs tuffaste år. Utan tvekan. Jag vet att jag sa det så många gånger i våras, att jag vill bara gråta tills det inte gör ont längre. Jag vill få ge mig tid att vara ledsen. Jag vet att jag konstaterade flera gånger om att jag vet att mitt ex har gått vidare mycket fortare men att jag är den som kommer må bra fortast. Och vet ni, precis så blev det ju. Men fy fan vilken resa det var att komma hit. Det fanns dagar (framför allt nätter kanske) då jag verkligen ville dö. Då jag till och med skar mig med en sax eller kniv. Det ska ganska mycket kraft till för att det ska bli några sår. Så mycket kraft hade jag aldrig. Det blev repsår som värst, fast det var väl illa nog. Jag visste bara inte vad jag skulle ta mig till. Det gjorde så ont inuti att jag kunde inte hantera det. Fysiska skador var så mycket lättare att hantera. Nog tänkte jag på självmord ett par gånger men nej, det var aldrig aktuellt. Det är väldigt stor skillnad att tänka på det och att faktiskt göra det. Ibland var det bara så mörkt, hopplöst och smärtsamt att jag såg ingen annan utväg. Jag sörjde och blev psykiskt misshandlad under tiden – klart att det gjorde ont, klart att det var tufft. Jag minns att jag vid mitt första besök på psykakuten kände en sådan trygghet i att någon konstaterade att separationer kunde vara traumatiska och att jag “bara” kände mycket men tänkte väldigt klokt och sansat under alla känslor. Det var väl inte lika kul när psykologen av samma anledning ansåg att jag var klar med min behandling, vad än nu det var för behandling. Vi klickade inte, hon tyckte exet var en idiot och att jag skulle genomlida första året av sorg och sedan skulle allt bli bra. Jo, och rutiner. Rutiner tyckte hon var lösningen på mycket.

Det ska erkännas att jag gråter när jag skriver det här. För jag blir ledsen av vad han gjorde mot mig. Att han kunde få mig att må så dåligt. Jag trodde aldrig, aldrig det. Och det var och är än idag inte okej. Med det sagt så är jag så himla glad att jag tillät mig vara ledsen, att det en dag bara slutade göra ont. Jag är glad att jag inte valde några snabba eller dumma lösningar. Jag är glad att jag inte utnyttjade andra för att få mig själv att må bättre. Jag är nöjd att jag tog mig tid att lära mig stå upp, lärde mig må bra och tillätt mig att gå vidare. Allt som krävdes var tid. En himla massa tid. Det kan ibland kännas surt att jag slösade ytligare ett år på honom (indirekt) men ska jag någonsin ha ett lyckligt och hälsosamt förhållande igen som måste jag vara hel. Jag hade säkert kunnat ge mig in i ett förhållande i somras men det hade varit för tidigt, för mig. Jag hade varit lycklig men jag hade fortfarande alldeles för mycket baggage och för många oavklarade kapitel samt en jädrans massa splitter kvar från mitt krossade hjärta. Det var inte helt. Och jag vill sätta ihop mitt hjärta själv, inte med hjälp av någon annan. För innan man känner och älskar sig själv så tror jag inte man kan bli lycklig med någon annan. Dessutom vill jag bli kär för att det bara händer, inte för att jag känner mig tvungen eller stressad. Då kan man tänka att exet kanske var kär i mamman till hans barn. Det tror han säkert att han var. Duschdejten sa något smart en gång angående det där med att vara kär och det var “ibland har jag trott att jag var kär men det har visat sig att jag bara var kåt”. Så tror jag att det var för exet. Han kan ha insett det själv, eller så har han inte det. Men att han är i förhållandet av fel anledningar, det vet han.

Jag skulle så gärna vilja att mitt ex tog sig tid. Jag skulle så gärna vilja att han också mådde bra. Jag skulle göra vad som helst för att ge honom lite av min lycklig. För hur mycket av ett svin han än har varit så förtjänar han inte att må som han gör idag. Jag önskar bara att han visste om det själv.

Nya sätt

Vi struntar i mitt Jerry Springer avsnitt till liv. Jag lägger hela det livet på is. Han har värre humörsvängar än PMS kvinnor eller manodepressiva. Eller så är han kanske manodepressiv. Jag vet inte och jag orkar inte tänka på det en minut till.

Nu lägger jag mitt fokus på bodelningen. Jag tog upp det idag eftersom han verkade på bra humör på morgonen men var sedan på riktigt dåligt humör på kvällen. Han sa att jag fick komma med förslag på datum jag kunde ses så skulle han fundera på det. Alltså, att försöka ha en konversation med honom är som att försöka resonera med en två åring i ett raseri utbrott. Det bara går inte.

I månader har jag väntat på att han ska må bättre, att han ska tänka klart och neutralt. Det går inte. Det kommer inte hända någon gång snart.

Det är smärtsamt att höra någon man älskar må dåligt. Det är tragiskt att det gått så här långt. Det är hemskt att han har tappat kontrollen så fruktansvärt mycket. Jag vet bara att jag kan inte gå runt och bry mig om honom när han varken förstår eller uppskattar eller ser hur hans beteende påverkar mig.

Hans nya

20140327-141611.jpg

Han har ju som bekant en ny flicka i sitt liv. Hon är 23 år, ett maskrosbarn och bloggar öppet om deras sexliv. Hon har hunnit med att vara gravid minst en gång med hans barn och dom har gjort slut fler gånger än jag minns men kanske fem gånger?!

Häromdagen frågade jag honom hur dom ser på framtiden varpå han svarar “det finns ingen plan för framtiden alls om det nu finns någon sådan”. Det säger väl egentligen allt.

Han har sårat mig så fruktansvärt mycket och djupt med sitt agerande och sin oförmåga att kommunicera. Det har dock funnits väldigt få tillfällen, kanske tre, då jag känt för att såra honom. Jag ser honom och jag ser hans agerande men jag kan inte förstå vad han sysslar med. Visst vill man kanske träffa nån ny och ha lite kul med (ha sex med) men varför i hela fridens namn krångla sig in i ett super offentligt förhållande där man ena stunden är ihop och andra stunden gör slut – offentligt. Varför inte bara vara ärlig med tjejen och säga som det är, jag är inte intresserad av ett förhållande men vi kan ha sex när vi känner för det.

Nu har han ju grävt sig en grop som han inte kan och förmodligen inte heller orkar ta sig ur. Den är ju ganska trygg trots allt. Han säger att det kanske är så men att det reder ut sig. Han har hamnat i ett sambo förhållande (i ett hem med mina saker) med en instabil ung tjej som styr hans liv. Hon vill lära sig mer om psykologi men känner inte ens sig själv. Hon är tillräckligt gammal för att ta hand om sig själv men jag kan inte låta bli att bli lite arg på honom som leker med något så ömtåligt. Han har så mycket bagage han behöver ta itu med men istället väljer han någon som är ännu trasigare för att slippa tänka på sig själv. Jag kan förstå alla anledningar till varför han är med henne men jag kan inte förstå varför man skulle vilja ha det så. Varför man inte skulle vilja må bra. Han tror säkert att han mår bra. Det är trots allt enklare än att lyssna på sin självinsikt som skickar varningssignaler.

Jag har ett enormt behov av att förstå och det gäller inte bara honom utan det mesta här i livet. Honom förstår jag ändå relativt bra. Jag känner honom väldigt bra. Jag vet att han inte mår bra. Och det gör så ont i mig. Det gör mer ont än att han är med henne. Samtidigt vet jag att jag slår huvudet i väggen när jag försöker hjälpa honom. Jag försöker vara förstående, jag försöker stötta honom men jag ifrågasätter också så som jag tycker riktiga vänner ska göra fast då skär det sig. Bara det, att frågor inte tolereras är ett tecken på att det inte är bra. Han har byggt en mur runt sig där han inte är mottaglig för hjälp eller samtal. Där jag tycker att det skulle vara bra med någon som känner en väldigt bra och som aldrig dömer där tycker han bara att det är läskigt. Jag skulle göra allt för att bara få honom att vilja prata. Om inte med mig så med någon annan.

Vi. Igen.

20140327-014902.jpg

Kommer ni ihåg det här? Nå, det är dags att återkomma till det där tabubelagda nämligen att bli ihop igen. Något som jag tycker är inte bara fint utan stort och modigt ses som något svagt. När blev det så här, när blev det fel att verkligen kämpa för att hålla ihop? När blev seprationer och skilsmässor normen? När blev de så accepterade som lösningar på problem att ingen ens reagerar? Jag tycker helt ärligt att det är vansinne.

Jag tror inte kärlek är ett lätt jobb. Tvärtom, jag tror kärleksförhållanden är det tuffaste och mest energikrävande jobbet du kan ha. Om du så bara för en liten stund tar det för givet så syns snart ringar på vattnet och svårare tider är att vänta. Dom stunder kommer även när du ger näring och visar uppskattning i ditt förhållande. Trots allt, livet är en utmaning och i ett förhållande är det minst två liv. Räknar man förhållandet som en egen enhet så är det tre. Det är naivt att tro att det ska vara en fin, vacker seglats. Det kommer regna, det kommer storma och det kommer med all största sannolikhet komma perioder då du bara vill ge upp. Och där många gör just det, ger upp. Har alla då alla generationer innan oss verkligen varit lyckliga i sina förhållanden? Förmodligen inte men då har nog inte heller haft samma enorm krav på den konstanta lyckan. Idag finns det ändlösa möjligheter och frestelser. Som 80-talist är jag uppväxt med materiella ting där det alltid kommer något nytt, något bättre, något roligare och ja, man glömmer det gamla. Faktum är att man slänger det gamla. På något viss verkar detta har spridit sig även våra mänskliga relationer. Tålamodet finns inte. Det i kombination med den ständiga jakten på lyckan håller på att förstöra våra relationer. Där har ni min ståndpunkt. Kärlek är mycket jobb – ofantligt mycket glädje men krävande.

Skulle jag ta tillbaks honom? Först och främst, chansen att han skulle erkänna att han vill försöka igen är minimal. Om vi bortser från att han tror på skilsmässor och enkla vägar så är han alldeles för stolt. Jag är också stolt men dels skulle jag vara stolt över att kämpa och dels tror jag på att kärleken är större än stolthet. Jag tror att förhållande har svackor och vissa längre och svårare än andra. Skulle jag ta tillbaks honom skulle det vara för att jag ville. Vad andra tänker och snackar om bakom min rygg är för mig fullständigt irrelevant. Jag har inget att skämmas för.

Men tillbaks till fråga, skulle jag ta tillbaks honom? Det finns vissa reservationer och vissa krav varav mitt viktigaste är att han tar tag i det där bagaget av osäkerhet och skräp han bär omkring på. Vi ponerar att han “går med på” mina krav. Skulle jag då? Förmodligen. Jag älskar honom. Därmed inte sagt att det är rätt känslor men jag vet ju inte hur de rätta känslorna ska vara. Det kan bara jag bestämma men framförallt tror jag att man kan jobba på känslorna. Det är nog mer inställning som avgör om förhållandet kommer vara framgångsrikt. När jag har tänkt på det här med att bli ihop igen så är det vissa saker som är viktigare än andra för mig. Jag behöver vara helt säker på att jag inte gör det av bekvämlighet – det skulle inte vara därför. Jag vill inte säga nej på grund av rädsla – jag är livrädd men väljer att tolka det positivt. Jag vill inte att vi bara blir ihop och låtsas som inget hänt. Det vore ju fullständigt idiotiskt. Jag må älska honom men han har svikit mig och min tillit. Den där tilliten byggs inte bara upp. Med det sagt så tycker jag också att det får ta sin tid. Jag tycker ju att han är värd min tid.

Ja, jag skulle kunna bli tillsammans med honom igen. För att jag vill. Det har inget med han och hans känslor att göra. Det är beslut som skulle vara baserat på mina slutsatser lika mycket som känslor. För dom där känslorna må vara viktiga men de är också opålitliga. Man kan ha förhållande på grund av känslor men att basera ett livlångt förhållande på enbart känslor är inte hållbart. Jag vet att folk ser ner på dom som “går tillbaks” men det är fel. Att våga erkänna att man gjorde fel, att våga förlåta, att gå testa och kämpa det är något att vara stolt över.

Sist men inte minst, bara för att jag skulle kunna behöver det inte betyda att jag ville eller faktiskt skulle. Det är helt olika saker. Den ena påverkar säkert det andra men det är två skilda saker. Vad jag vill behåller jag för mig själv. För nu.

« Äldre inlägg