• Gravidtankar

    Emotionell urladdning

    Igår var vi alltså på besök på sjukhuset där jag ska föda. Alltifrån inskrivning till blodprov och livsstil till besöksbokning stod på schemat. Vi kom vi 9 och lämnade vid 12:30. Det var en lång dag med andra ord. Jag kunde inte ha bett om ett bättre, tryggare och mer genuint bemötande.

    Jag var väldigt öppen med att jag blev livrädd efter besöket på första sjukhuset och vi gick igenom alla mina tankar och rädslor. Alla var helt fantastiska! Jag som varit rädd för att dö fick höra att det skulle vara exceptionellt ovanligt. Att höra att det finns kvinnor med betydligt allvarligare risker än de jag har som överlever barnafödandet kändes tryggt. Ingen våg syntes till och mitt BMI nämndes aldrig. Alla möten handlade mest om att de vill finnas där för mig så att jag ska känna mig tryggare. Den första läkaren pratade vi mest livsstil med för att kolla så vi inte röker, dricker eller tar droger. Jo, också frågade vi om det där med fisken. Och puh, vi kan äta fisk 3 gånger i veckan om vi vill. Sedan togs det blodprov och det var fortfarande helt okej. Det var högre än sist och för mig skyhögt tyckte jag men läkaren sa att det kan ju också beror på hur nervös jag var. Good point. Vi pratade som sagt mycket om min rädsla och för varje sak så jag nämnde bemötte läkaren det med lugnade svar. Jag berättade även att jag är hypokondriker och ganska rädd för smärtstillande. Så då såg hon till att jag ska få träffa en anestesiläkare så jag kan prata igenom alternativen och vad som skulle fungera bäst för mig. Ultraljudet såg också bra ut vilket alltid är en lättnad för mig. Det togs en miljard blodprov och vi bokade in läkaretider ända fram till mars. En gång i månaden ska jag på kontroll och längre fram blir det mer frekvent. Dom vill även hålla koll på sköldkörteln då det kan påverka barnet så det blir en hel del besök men det känns bara bra.

    När vi kom hem igår kände jag mig helt matt, svag och sjuk. Jag drack massa vatten och åt mat men inget hjälpte. Jag trodde något var fel men hann inte tänka på det innan jag somnade och sov i över två timmar. Jag har sovit dåligt hela veckan då jag fått värk på kvällen och natten. Icey tror att jag bara var helt känslomässigt urladdad och så var det nog. Vid 21 skickade han mig i säng.

    Idag vet jag inte alls vad som hände men har gråtit hela dagen. Fråga mig inte varför jag grät för jag har ingen aning. Det började med att vi pratade om huruvida vi ska skaffa bil eller inte och slutade med massa tårar som aldrig tog slut. Inte ens ett omtänksamt kort och en söt liten holländsk present till Baby Ice hjälpte. Icey har försökt allt; tvingat mig att vila, gått promenader med mig, skurit äppelbåtar med kanel och kramats. Inget har hjälpt men framåt kvällen blev det bättre och tårarna upphörde. Nu väldigt svullna ögon och sömn.