• Smycken

    Smycken av Deborah J Veitch

    Det hör väl februari till att man sakta men säkert börjar snegla mot våren? Jag gör i alla fall det. Jag vill ha in lite ljus i mitt liv igen. Brukar börja kika på nya, färgglada accessoarer och sedan suga på karamellen tills mars då vårnyheterna brukar rasa in.

    Det är inte så att jag måste köpa något och det måste inte heller vara nytt men i år är i alla fall jag lite trött på lunket som aldrig tar slut. En av få bra saker pandemin fört med sig är att jag aldrig shoppat så lite som nu. Till och med jag kan spara pengar nuförtiden om än omedvetet. Fast med det sagt så är jag sugen på något nytt nu. Fina smycken som livar upp den dagen då det finns mer att göra än att gå runt kvarteret och tillbaks. Tror inte den dagen kommer inom de närmaste månaderna men jag vill känna mig fin och redo när dagen är kommen.

    Så, jag har hittat en fantastisk smyckesdesigner från England som heter
    Deborah J Veitch och vill starkt klicka hem dessa godingar. Det enda som egentligen hindrar mig är Brexit och en brutal holländsk tull. Kanske kan jag börja med ett par örhängen eller armbanden och se hur det går.

    Älskar dessa med beskyddande ögat
    Störtförtjust i färgglada, nätta och flätade armband med bling.
    Grön och lila är en så vacker färgkombo som passar extra bra på våren.

    Vad tycker ni, är det dom grön/lila örhängena jag ska slå till på?

  • Gravidtankar,  Vardagen

    Bilar och ligament

    Herregud, för att inte ha något jobb och dessutom leva i ett land i lockdown så känns det som jag har fullt upp. Förra veckan gick åt till att sova, hinna äta tillräckligt, mäta blodsocker, kika på bilar, köpa bil (!), ha helt vansinnigt ont i magen och en akut resa till sjukhuset i snöstorm. Puh.

    Sov himla dåligt förra veckan och dagar då jag mäter mitt blodsocker så ställer det till det. Dels så är jag vaken fler timmar på natten än man ska vara och dels så är jag så himla trött på dagen att jag bara vill sova och skippa måltider. Då sover jag men Icey väcker mig med mat och jag typ äter i sömnen och sedan somnar jag om. Efter en och en halv timma så väcks jag för att ta blodprovet men är ju knappt vid medvetandet. Så himla snurrigt. 

    Vi bestämde oss för att köpa bil typ lagom till sommaren men så insåg vi att det är ju inte säkert att det finns något vi vill ha just då så vi har kikat lite från och till sedan vi kom hem efter jul. Alltså det här med att komma överens var ju ett projekt i sig. Jag älskar bilar och att köra bil. Ett intresse jag ärvt från min far. Han och jag älskar bilar och vi gick alltid på minst en europeisk bilmässa ihop när vi bodde i Bryssel. Kanske är bilintresset det enda jag kan sakna med mitt ex som också älskade bilar. Inte så att jag aktivt saknar det (och verkligen inte honom) men kan önska att det fanns någon mer lite bilintresserade i min närhet. Blev så himla glad när Noah som kört hem bilar till oss så vi kunde provköra kunde sina bilar. Så härligt att snacka nyheter, motorer, favoriter, elbilar, motorljud och annat. Icey och jag kom inte riktigt överens och om jag inte får som jag vill så tappar jag intresset ganska fort. Så jag sänkte mina krav och hade bara ett och ett halvt: en D4 motor och allra helst en nyish men utan allt j**la pipande. En sak till, det fick absolut inte vara en SUV. Typ en av mina största bilsorger i livet, att jag så himla gärna skulle vilja ha Range Rover men tycker inte alls att dom är speciellt roliga att köra. Skulle jag få välja rakt av så skulle jag ta en Cross Country. Både Volvo och Saab gör fantastiska Cross Country bilar med mycket körglädje. Nu landade vi tydligen i en V60 eller en V90 på grund av bagageutrymmet. Dom vi hade sett sålde slut på noll tid så vi blev lite stressade förra veckan. Vi och vi, det var Icey som blev stressad. Vi behöver egentligen inte alls en bil och jag är betydligt mer chill än min man och kan vänta till absoluta sista sekunden med det mesta. Han hittade en V60 som passade budgeten och med inte allt för många mil. Den var i princip såld men så fick vi ett samtal om att finansieringen inte hade gått igenom så då kom Noah hem med den. Det var inte kärlek i första ögonblicket men jag sa ändå okej till den. Så då skulle vi fixa med allt pappersarbete och höll tummarna för att det fanns någon parkeringsplats kvar i huset. Det fanns det så vi beställde bilen till den 15:e. Hoppas det blir bra.

    Efter lördagens utflykt till marknaden fick jag så himla ont i magen. Det började väl egentligen i fredags men kändes okej på lördag morgon. Väl hemma efter marknaden så var det allt annat än skönt. Det gjorde så ont i nedre delen av magen. Lite mer på sidorna kanske men kändes faktiskt som ett bälte av smärta. Gjorde så ont. Baby Ice rörde sig om än inte lika mycket så jag var inte så orolig mer än att det inte kändes bra att det gjorde så ont. Det gick inte över utan gjorde ont under natten och när jag vaknade på söndagen. Då bestämde vi oss för att ringa sjukhuset. Dom sa att det förmodligen inte var något men att de ändå ville att vi skulle komma in och kolla. Vi sa att vi kunde vara där om en timma. Det var lite optimistiskt. Natten till söndagen så hade stormen Darcy dragit in och lamslagit i stort sett hela landet. Det blev en utmaningen att ta sig till sjukhuset och det involverade en lite för lång promenad. Sjuksköterskan kontrollerade hjärtslag, rörelser och jag fick ligga med mätare i en halvtimme för att kolla om jag hade sammandragningar. Det hade jag inte och hade inte heller urinvägsinfektion. Dom kollade även så att livmodertappen inte var öppen och det var den inte. Det troliga var ligament och/eller muskler som töjer sig eller kanske bryts. Vem vet…men alvedon och värme rekommenderade hon. Vägrar äta smärtstillande om jag inte absolut måste. Förstår de som inte tycker man ska ha ont i onödan men jag tillhör mer gruppen som bara tycker det är smärta. Så länge varken Baby Ice eller jag är i fara så kämpar jag på. En kamp var det men idag känns det äntligen mycket bättre. Det gör ont men inte vansinnigt ont. Vaccinerade mig mot kikhosta i torsdags när jag ändå höll på och min arm gör fortfarande ont. Så kanske är gör graviditeten mig extra känslig?

    Så vidare till veckans äventyr. Halsont och en vecka med två planerade sjukhusbesök. Ringde sjukhuset på morgonen eftersom min ena tid är imorgon. Dom avbokade min tid och ville att jag skulle ta ett Covidtest för säkerhetsskull. Allt var stängt igår och många testställen är stängda idag med på grund av snön så hemsidan för testning var helt överbelastad. Till slut fick vi en tid så vi åkte dit, testade mig och efter en timma hade jag ett resultat. Det var negativt så då fick jag ringa sjukhuset igen som gav tillbaks min tid imorgon och sa till mig att dricka massor och vila. Så nu försöker jag dricka mycket. Antar att dom egentligen inte tänker sig att man ska dricka 1,5 liter på kvällen men så var det det där med att vänta till sista sekund… 

  • Gravidtankar

    Tacksamheten över bra läkare 💚

    Det är mitt i natten och efter en natts bra sömn så är allt kört igen. Herregud alltså. Jag är ganska van vid dåliga nätter och insomnia men det här mönstret är bara frustrerande.

    Idag hade jag läkartid med en läkare från internmedicin för att prata om graviditetsdiabetes, levern och min sköldkörtel. För att sammanfatta det hela så finns det ett graviditshormon som ställer till för det mesta känns det som. Läkaren jag fick prata med var så himla bra, tydlig och stöttande. Mina levervärden var normala denna gången och på grund av Corona drog hon slutsatsen att det är osannolikt att jag rest till något tropiskt land och fått en infektion. Hon skulle ändå hålla koll på nivåerna i fall att. När det gäller min sköldkörtel så såg värdet bra ut men samma hormon som motverkar insulin motverkar även sköldkörtelhormonet. Det är därför man måste äta en högre nivå av T4 (Levaxin). När moderkakan är ute kan man återgå till sin normala dos. Läkaren förklarade också att min sköldkörtel sannolikt inte fungerar alls enligt testerna och hon ville testa för att se om jag har Hashimoto (alltså en autoimmun sjukdom som gör att sköldkörtel är kroniskt inflammerad). Vi pratade lite om att testa för T3 också men kom fram till att jag inte tycker det är nödvändigt längre eftersom det inte kommer förändra min medicinering här. I Sverige kan du om du tjatar mycket eller går privat be om att få T3 värdet testat och är det för lågt så skriver de ut Liotyronin. Det används inte här så då kändes det meningslöst, plus att man inte ska äta det under graviditeten. Jag har tagit det innan men slutade självvalt för ett år sedan när jag var sjuk och tappade hår.

    Dagens stora ämne var ju graviditetsdiabetes och jag kände mig så mycket bättre efter samtalet. För det första så är inte mina nivåer så höga. Hade jag inte varit gravid så hade gränsvärdena varit högre men de är strängare med gravida kvinnor så vi ska försöka ligga lite lägre. Vi pratade om att mina värden på dagen är helt okej men vad jag än gör så får jag inte ner det fastande värdet. Vi gick igenom min diet och mina vanor och hon sa att det är graviditshormonerna som ställer till det. Så jag fick välja mellan insulinspruta en gång om dagen eller en tablett på kvällen. Nålar är inte min grej så jag valde tabletten. Läkaren hade tagit prover för att se om det fanns några indikationer på att jag skulle få diabetes senare men det fanns inga tecken på några underliggande faktorer som visade på det. Hon sa därför att hon var säker på att det skulle återställas när moderkakan var ute. Däremot kommer insulinproduktionen bli sämre och sämre ju längre in i graviditeten jag kommer, det bara är så. Sedan fick hon in att det är ganska vanligt med graviditetsdiabetes i min ålder. Det är okej, jag köper det. Vet att vi är lite sent ute men sådant här kan man ju inte styra över hur mycket som helst.

    Lite senare på dagen ringde dietisten och vi pratade mat. Att jag måste äta lite kolhydrater även om jag inte vill. Att det är okej att det tar en timma att äta frukost bara man gör det. Och att efterrätt är okej så länge man inte äter det direkt efter måltiderna. Hon sa faktiskt allt det där men konstaterade också att min diet är inte problemet. Sömnen ställer till det lite eftersom jag är vaken mer än jag ska vara. Och jag borde gå på promenader efter maten istället för innan eftersom det hjälper att utsöndra insulin.

    Jag är oändligt tacksam för den hjälp och vård jag får här. Det är verkligen inget jag tar för givet men något som betyder så mycket för mig. Jag har onekligen haft mina duster med sjukvården så det känns underbart att känna sig trygg i den vård och det stöd man får. Jag uppskattar läkare som man kan fråga och diskutera saker med och som inte bara avfärdar förslag eller känslor utan att förklara varför. Nu hoppas jag bara den tryggheten ska infinna sig inför förlossningen. Första punkten på mitt förlossningsbrev är just att jag är rädd och därför vill ha bra och tydlig kommunikation. Ska prata lite mer om det med min läkare nästa vecka. Jo, jag är ofta på sjukhus. Från och med nästa vecka har vi kontroll varannan vecka plus att jag ju går till ett annat sjukhus för min sköldkörtel. Och nu måste jag försöka sova för imorgon ska jag vaccinera mig mot kikhosta.

  • Gravidtankar

    Helt ny vecka

    Helgen sussade förbi och vips var det måndag. En vecka med en helt ny liten familjemedlem. Nä, Baby Ice är inte ute än men min bror fick en liten dotter i helgen. Vi är så glada för det och att allt gick bra. Förhoppningsvis blir det Zoom middag i veckan med mina föräldrar och nya tvåbarnsfamiljen. Annars hände inte mycket i helgen. Jag städade, Icey pysslade med admin och så bakade jag fudge brownies. Ska absolut dela det receptet!

    Vi sov bägge dåligt natten till måndag på grund av mig. Jag tar strul med sömnen men får väldigt dåligt samvete när det går ut över Icey. Han måste fungera på ett helt annat sätt än mig. Vanligtvis går jag och lägger mig i en annan säng eller soffa men han ville veta att jag var okej så bad mig stanna hos honom. Så det var två trötta människor som tog tag i veckans första dag. En vecka med läkarbesök på telefon och telefonmöte med en dietist. Jag hade förstått det som att jag därför var tvungen att ta blodprov idag och åkte in till sjukhuset. Väl där kunde de se att jag skulle ta blodprov men de visste inte för vad. Man försökte få tag på läkaren men hon var svår att nå. Jag tror vi var kvar där i säkert två timmar innan jag kunde lämna blod. Jag var slut när jag kom hem och somnade nästan direkt men precis när jag skulle nå djupsömn så väckte Icey mig och sa att jag behövde äta först. Fick i mig lite soppa men somnade nog nästan med huvudet i soppskålen.

    Är glad för att det är telefontider jag har denna vecka. Sjukhuset är så stort att ett besök är minst 5000 steg. Det är inte så mycket vanligtvis men just nu är det för mycket i en omgång. Idag frågade entrévärden om jag ville ha en rullstol men jag kämpar på lite till. Det gör inte så hemskt ont just där och då (om jag inte har sammandragningar) men det känns tydligt senare på dagen.

    Jag är jättetrött nu och klockan är över 01:00 men det går inte att sova. Somnar till men vaknar av märkliga bilder/drömmar. Det gäller bara att kämpa på. Imorgon (idag) har jag ändå inget bokat. Ska försöka städa och ordna om lite i köket. Det är blodsockermättning imorgon också. Det brukar sällan ge bra utslag efter en dålig natts sömn. Ska fråga dietist i veckan om det går att få ner det där morgonvärdet. Misstänker att hon kommer säga som läkarna, att det är svårt för det är hormoner som ställer till det. Hormoner alltså..så himla små, märkliga och mäktiga saker. Jaja, nu försöka sova lite.

  • Barn

    Topp 3 bebisfiltar

    Jag älskar filtar. Jag tror inte jag kan eller vill leva utan filtar. Oklart om jag kanske aldrig växte ifrån snuttefilten för jag är starkt beroende av filtar. Kan inte sitta in en soffa utan filt, kan inte ta en eftermiddagslur utan filt, kan inte sova utan en filt i sängen och kan inte heller resa utan en filtstor sjal. Så jag satsar blint på att mitt barn kommer älska filtar lika mycket som jag. Har ägnat mer tid till att hitta fina och mjuka filtar till bebisar än att hitta kläder till den lilla. Så jag tänker att jag ju kan ju dela med mig av min tre favoriter om någon annan letar. Gillar alla så det blir utan inbördes ordning.

    Den första filten vi köpte kommer från The White Company som har hur många fina barnfiltar som helst. Vi köpte en mjuk bomullsfilt med pandor (som tyvärr är slutsåld men finns många andra fina). När vi ändå shoppade så klickade vi även hem en virkad variant (cellular) som NHS säger att man ska ha när barnet sover. Den kvalar inte in på favoritlistan men är ändå väldigt fin, bara lite tråkig.

    Sedan har vi kanske favoriten. En super gosig filt med guldbroderier från Aden+Anais. Den är blå på ena sidan och vit på den andra och består av fyra lager av bomullsmuslin. Verkligen en helt underbar filt (för jo, jag har såklart använt alla filtar jag köpt för att säkerställa mysfaktorn).

    Den sista favoritfilten fick vi i julklapp och är barnversionen av min absoluta favorit, Crossfilten av Pia Wallén. Jag har den svarta och älskar den innerligt. Kostade en slant men pris per användning såhär flera år senare är nere på ören om ens det. Baby Ice fick en liten i grå som är ännu mjukare än min. Tanken är att vi främst ska använd den i vagnen. Enda nackdelen är att den helst ska kemtvättas men det är en bagatell sett till hur härlig den är.

    Bild: www.piawallen.se
  • Gravidtankar,  Livet

    Ångesttankarna

    Igår tänkte jag dela med mig av lite länkar som vanligt men det gick inte. Jag har brottats med så mycket ångest de senaste dagarna.

    Vet inte hur det började men vet inte riktigt heller hur jag ska få det att sluta. Lite lätt ångest över födelsen har jag väl haft hela tiden men det har övergått till mycket ångest. Har även ångest för vissa blodvärden som inte är så bra. Min läkare är ju så noggranna att dom testar för allt och lite till och då hittar dom slumpmässigt saker. Dom säger att det inte är något att vara orolig för utan dom vill bara kolla vidare. Typ som om jag var ett experiment. På vissa sätt har jag aldrig känt mig sjukare. Det ger mig någon slags dödsångest.

    Jag följer lite halvt en tjej på Instagram. Yngre än mig men också gravid och överviktig. Hon fick Covid för mer än en månad sedan och har nu legat i koma i en månad. Vi är väldigt försiktiga. Det har vi varit hela tiden men extra mycket sedan jag blev gravid. Man vänjer sig ju vid ett annorlunda liv efter ett tag och tänker inte så mycket på att det är begränsat på många sätt. Så glömmer man nästa bort att det är en pandemi fortfarande. Eller inte glömmer men man tänker inte på det för alla ”säkerhetsrutiner” är rutin. Helt plötsligt händer något: någon man känner, någon man följer, någon som känner någon blir sjuk i Covid eller blir sjuk för andra gången och man inser att det förbannade världsläget är oförändrat men också läskigt. Jag brukar mest få ångest över att förlora dom jag älskar men de senaste dagarna har jag varit så rädd för att bli sjuk. Nä, inte för att bli sjuk men för att dö. Inte för att vissa av de effekterna som människor kan få av Covid känns så lockande men hellre det än döden. Jag vet inte, men rädslan har varit svår att hantera på sistone. Tänker på vad som händer, hur det blir med Icey, om vårt barn kommer klara sig, hur min familj kommer klara sig speciellt min lillebror och en massa annat. Vi har naturligtvis pratat om det, Icey och jag, så han vet vad jag tycker är viktigt om något skulle hända mig. Sådant pratade vi om innan vi gifte oss. Det är viktigt för mig att han visste och kunde lova mig att mina önskningar skulle respekteras.

    Så ja. Nu kämpar jag med ångest. Ska till läkaren om två veckor och ska ta upp det då. Just nu känns det inte som om jag klarar av mentalt att vara gravid längre. Blir det för mycket så ringer jag såklart innan min läkartid. Det har dom sagt att jag måste. Försöker fokusera på att jag mår bra och som min vän sa så gör vi ju allt för att hålla oss (och andra) säkra. Det är bara det att jag inte riktigt fattar hur andra får Covid? Jag utgår någonstans från att alla är försiktiga och då blir jag rädd. Om dom kan få det så kan jag.