Tjejsnack by Natalia

En del av Girlytalk

Kategori: Tankar (sida 1 av 9)

Att ta ställning

Ni har säkert sett den och hört talas om den men jag vill bara säga att jag tycker det här var bra gjort av Gillette. Att ta ställning, att vara ett varumärke som så starkt förknippas med män och säga att att män kan bättre. Eller inte bara det, män måste göra bättre. Vad tycker ni? Såg att det såklart är en massa diskussioner om att den är anti-män men som vanligt i dagens samhälle. Ska man bli hörd måste man vara extrem.

Man kan vara extrem på olika sätt och jag älskar när Sofi Fahrman ryter ifrån med brutal ärlighet. Hon gör det inte ofta men när hon gör det så är det spot on och man vet att det är genuint.

En sista extraordinär person måste ju ändå vara May, Theresa May. Som som har stått rakryggad och inte vikt sig. Det måste ju funnits massor av människor, men speciellt män som inte trodde hon skulle vara premiärminister idag. Nu kanske hon inte är det så länge till men holy crap vilken superkvinna.

Reflektioner

Jag sitter i Iceys gamla barnrum och tänker på året som gått men också livet. Väderprognosen sa att det skulle bli storm idag mellan 16 och fram till imorgon vid lunch så vi lyckades boka om våra biljetter till ett tidigare flyg. Som svensk och som en tjej som aldrig tittar på väderrapporten då det inte finns så mycket att göra åt det så är islänningarnas respekt för vädret väldigt fascinerande.

Jag har nog mycket att lära om islänningar men vad är chansen egentligen att man träffar en islänning som man sedan ska gifta sig med? Kan ju omöjligen vara stor.

Åh, jag bläddrade igenom bloggen häromdagen. Så underligt hur mycket som hänt de senaste åren och jag kan ju inte låta bli att tänka på om allt hände för en anledning och om jag borde känna till alla anledningar nu?

Jag har under året kämpat med så mycket tankar och funderingar kring livet. Att det känns som det avstannat. Samtidigt har jag förstått att det är detta så många strävar efter. Jag är inte typen som hyr en camping bus och vill åka ut och surfa. Tror jag inte alla fall. Men jag vet inte om det är med jobb, förhållande och rutiner är min cup of tea. Jag kämpar i alla fall med det. Jag behöver spontanitet och frihet. Jag får smått panik när jag tänker på att det förmodligen bara kommer bli värre. Det finns lösningar såklart. Man läser ju om familjer som tar med sina barn på en seglats kring jorden. Jag är lite för bekväm för sådant. Ni fattar va? Jag har hamnat i ett trettio-plus-trevar träsk. Tankar om dåtid och framtid ska kombineras och byggas vidare på. Byggas till något hållbart. Jag är rädd men nog mest orolig. Orolig för att misslyckas. För det känns inte som jag tänkt och reflekterat tillräckligt över mina lärdomar. Det känns som innan jag lovar en annan människa att dela mitt liv så måste jag reda ut vad jag delar.

Hänger någon med på mitt babbel? Eller är det som en isländsk storm som får allt att stanna en stund och sedan fortsätter allt som vanligt? Ja, så är det kanske. Eller?

Deppig självbild

Har hamnat i något vidrigt och deppigt självbildsläge. Tycker jag är fet och ful. Det första stämmer nog ganska så väl med tanke på att min förbannade fot som jag stukade i januari fortfarande bråkar. Ska boka tid till på torsdag för jag har aldrig känt mig så stor, osmidig och svag. Jag känner inte igen mig själv och det gör mig rejält deppig. Får smått panik över att jag ska på bröllop snart. Fattar inte hur det ska gå. Kommer inte se klok ut. Först ska jag överleva flyget på cirka 10 timmar.

Jag tror inte att jag hatar min kropp just nu för att den är större än vanligt utan för att jag inte känner igen den. Min kropp sviker mig på alla olika sätt. Jag är inte dum, vet att det bara är jag som kan göra något åt det men det känns som ett moment 22. Tänker ändå att ett besök hos läkaren är en bra start. Är dessutom så himla ovan vid att känna så här. Att inte tycka om mig själv. Så frustrerande och provocerande. Och inte minst, patetiskt.

Livet om natten

Det är verkligen en berg- och dalbana. Jag blir så fundersam om kvällarna. Tankarna snurrar åt alla olika riktningar och kring alla olika ämnen. Kärlek, mat, vänner, jobb, sömn, ingen sömn, massa kom-ihåg listor, den förbannade vardags och en jävla massa historia.

Jag tänker på saker och personer som varit. Jag tänker på saker som jag vill ska bli. Planer och planeringar som inte blir som tänkt för tiden hinner ikapp en. Försöker att hitta lugnet i att det är så, livet. Tiden kan man inte styra över och planeringar går inte alltid i samma takt som tiden man planerat utefter.

Principer tänker jag också på. Hur de är så viktiga för mig. För viktiga? Kan de vara de? Vet inte men viktiga är det. Något slags ankare att hålla fast vid mär det stormar och är rörigt. När jag tänker efter så kan jag ju även tänka på att visa stormar inte intresserar mig längre.

Slutligen, det är väldigt varmt i sovrummet och det är svårt att stänga av på. På alla sätt.

Stiltje

Det har varit lite tyst här på bloggen. Alldeles för tyst, jag erkänner. Egentligen vill jag skriva massor. Dela med mig av känslor, tankar och idéer men jag får inte ordning på det. Allt liksom flyter omkring som pusselbitar som jag inte ens kan fånga, ännu mindre börja pussla.

Nu faller förhoppningvis många bitar ner från sitt svävande luftrum och jag kan börja bygga. Och dela med mig. För det älskar jag. Jag tycker det är så underbart befriande att få skriva av mig. Är egentligen inte alls någon typ som gillar att ha en massa inom mig i min ensamhet. Det har varit så många vilsna känslor och tankar på sistone. Jag har velat hitta några vägar att vandra på. För mig blir tankar dessutom fort grubblerier. Jag är väldigt rak och väldigt rastlös. Gillar inte när saker tar tid utan att jag får en förklaring. Gillar inte heller när jag inte får som jag så gärna vill.

De senaste 10 åren har det hänt så mycket. Och för nästan 5 år sedan fick jag mitt hjärta så totalt krossat och även om jag är lycklig idag så har inte vägen dit varit rak. Jag fick kämpa en hel del. Och omvärdera massor av mina drömmar. Mitt nuvarande förhållande och mitt dåvarande förhållande är som dag och natt. Mitt liv också. För 10 år sedan hade jag helt tappat mig själv och nu är jag tillbaks till att vara jag. Men ibland blir även jag rädd och lite rastlös. Likaså, kan jag bli paralyserad av pressen jag sätter på mig själv. Förväntningarna jag har på mig och mitt liv. I dessa fall är det lättare för mig att bara vara tyst och försöka hacka av lite bit för bit tills frågetecken klarnar, pressen minskar och förväntningarna synkar.

Nu känner jag mig redo att dela med mig, lite i sänder. Så nu är det slut på radiotystnad.

60!

De som känner mig har nog väntat på detta ett tag. För det var ett tag sedan sist. Senaste var när jag var fyllde 21. Då slog den till: 50-års krisen. Jo för visst, vid 21 hade jag avhandlat både 30- och 40-års kris. Väldigt tätt inpå varandra. Effektivitet kallas det. Sedan dess har det var stenlugnt på åldersfronten. För i all ärlighet, vem orkar bry sig?!?! Jag får dessutom ta fram en miniräknare om någon vill veta hur gammal jag är. Ska man kunna sådant utantill? Nå väl, inte jag. Har heller aldrig känt mig som min ålder. Mycket i mitt liv är bak och fram.

Nu är den här 60-års krisen. Fy fan vilken pärs. 50-års krisen var ju coolers i jämförelsen med denna. 60 år och tankar som livsarv, pension och barnbarn snurrar runt som små regnmoln. För dramatik och teater är två av mina främsta grenar. Kul ibland men ibland bara jobbigt. Nu är det lite knivigt. Det är så stora frågor. Mycket större än bröllop och barn. Det är sådant som antingen händer eller inte händer. Kanske borde jag jobba lite mer aktivt på det men nej, för jag känner mig paralyserad av skräck för framtiden.

Det började med att Lill-Babs dog. Denna underbara kvinna som alltid funnits och som för mig alltid varit älskad. Så dör hon. Tusentals sörjer henne eller åtminstone tänker lite extra på henne. Och en enorm familj lämnar honom bakom sig. En familj som verkar avgudat henne. Det gör ont för jag är rädd för att min familj och släkt ska dö. Det väcker tankar som vad jag kommer lämna efter mig. Hur många kommer sörja mig och vilka är dom? Jag kanske inte vill ha barn just nu men jag vill ha barn när jag dör.

Tankarna snurrar jättemycket om livet och hur det är upplagt. Hur lite av ett arv de flesta av oss lämnar. Barn är väl undantaget då. Jag kommer att tänka på min pension och mitt sparande och får fullständig panik. Inser att jag dels måste hitta ett jobb men också sätta mig in mer i mitt sparande. Jag vill bli bra på det. Var ju faktiskt till och med med på listan över mina mål för i år. Jag dividerar mycket med mig själv om jobb. Väldigt mycket. För vissa är det så självklart att ha ett jobb men för mig att det så självklart att ha ett syfte. Vissa dömer mig och tycker det är knepigt. Men jag är rädd. Rädd för mycket som är jobbrelaterat. Men det är en annan historia.

När Tim, Avicii, dör så späs livsfrågorna på. Jag är inte speciellt rädd för att bli en musikalisk världsstjärna. Blir jag det så tycker jag alla ska ta sig en fundering om vart världen är på väg. Jag blir däremot livrädd för att hamna i ett maskineri. Om det så är på ett jobb, i hemmet eller vart den än må vara. Att hamna i positioner där man inte längre har kontroll. Trots all den tragik som omger hans död så lämnar Avicii efter sig ett fantastiskt musikartist och jag hoppas, många viktiga tankeställare om ångest och maskineri. Jag är tillbaks i 60-års krisen; vad kommer jag lämna för arv och vad vill jag lämna för arv? Jag vill inte bara jobba för att tjäna pengar. Alla år på privatskolor har gett mig insyn och hur mycket man än vill tro annat så blir man inte lyckligare av pengar. Man kan hitta på mycket (mer) skoj men man kan inte komma från obotliga sjukdomar. Man kan bli populär men att bli älskad kan vara desto klurigare. Man kan köpa sig snygghet men pengar gör inte att man per automatik har en härlig personlighet. Pengar är bra och nödvändigt men jag vill så starkt göra skillnad på något sätt. Inget storslaget. Inget uppmärksammat. Bara något hållbart. Kan jag inte göra det genom ett avlönat jobb så måste jag hitta en balans så jag kan göra det på min fritid. Balansen måste finnas där. Det är väl nyckel ut från maskineriet?

När jag väl är 65 vill jag vara glad, lycklig, älskad av nära och kära och ha ett gott samvete för min insats som människa. Jag vill att mina nära och köra tycker jag varit närvarande även om jag inte alltid varit fysiskt på plats. Jag vill visa mina barnbarn världen och dela med mig av en massa klokheter.

Nu känns mycket lite väl förvirrande. Jag tappade fotfästet. Självklart kommer jag hitta det igen men tills dess vill jag snubbla runt i mina tankar. Jag älskar att bli gammal men har mycket kvar att arbeta med tills jag känner mig redo. Ja, sen var det ju det där med att det inte är säkert jag blir 60 ens. Om du tror att jag som den dramatiska människa jag är inte tänkt på det så har du fel. Död och min begravning talar vi om kring middagsbordet minst en gång i månad. Jag är helt on top of it. Blommor, låtar, mottagning. Det löser sig. Just detta – livet – är bra mycket svårare att planera och styra och hitta rätt i.

Kanske ska jag bara vara

Ännu en natt med en miljard tankar. Denna gång om allt och inget. Alltså, jag tror väl inte så mycket på yin och yang, fung shui och tycker väl i största allmänhet att balans är något överskattat (och ouppnåeligt). Med det sagt så är kaos i rum och själ inte någon höjdare det heller. Jag landar inte. Landar varken hemma eller i mig själv. Det, livet, känns obekvämt. Som fantastiska kläder som inte passar, som en stickig tröja man fick av någon man älskar, som snygga skor som sker skoskav. Allt ska vara så bra men sitter så dåligt just nu. Utan kanske just kläderna. De skulle kunna sitta bättre förvisso men a) det är bara jag som kan göra något åt det och b) livet blir inte bättre för att jag stressar om det och c) det spelar ingen roll hur snyggt det sitter, känner jag mig inte bra så ser jag inte bra ut.

Kom hem igår och kände direkt att det inte klickar mellan mig och hemmet. Det är oharmoniskt och opersonligt. Nu har nästan varenda väg en tavla så lite färg på väggarna finns. Ändå klickar det inte. Hittar ingen ro. Varken hemma eller i själen. Jag är rastlös men trött. Det blir inga fler inköp nu förutom gardiner. Jag tror bara det finns en lösning. Kanske ska jag bara vara hemma? Hålla mig hemma. Bo in mig. Känna mig hemma. Fylla hemmet med kärlek och inte prylar. Lite så. Vad tror ni om det?

« Äldre inlägg