• Tankar

    Sömnlöshet

    Sovrummet 2.07

    Är egentligen så in i bänken trött. Ändå ligger jag här klarvaken. Nej, tog inte mobilen när jag inte kunde somna. Tog mobilen när jag efter två timmar inte hade somnat. Trodde förvisso att det bara hade gått 20-30 minuter men tidsuppfattningen har inte varit på topp på sistone. Igår (förgår tekniskt sett) skulle Icey ta en power nap och jag lovade väcka honom efter 20 minuter. Fastnade i Cummings presskonferens och tydligen gick det två timmar innan Icey vaknade. Förövrigt helt fascinerad av Dominic Cummings. Han är som en smart skurk. Hade inte tänkt mig att han skulle låta så mänsklig. Ställer mig väldigt frågande till vad jag egentligen tycker om honom.

    Kanske ska klargöra att jag inte ligger vaken och tänker på honom. Tänker inte på så mycket. Det blev bara så himla rörigt innan läggdags. Massa tvivel om mitt äktenskap dök upp från ingenstans och helt utan substans. Blev filosofisk och känslig. Eventuellt lite dramatisk i mitt tänkande men jag är drama! Jag hatar att älska drama men så är det. Sedan var sovrummet en bastu och ett icke insomnande ett faktum. Min fot värker trots att jag knappt gått en meter idag (igår). Ägnade nästan hela dagen till offerter, planeringar och gamla projekt som behövdes överlämnas. Det var ungefär noll procent givande på någon front. Vill så gärna köpa en lite belöning men a) fick ett paket idag (igår) och två kommer imorgon (idag) och b) jag har inte slutfört något.

    Trodde jag skulle somna innan 02:00. Ser att minutrarna tickar på och finner det osannolikt att jag ska somna om 7 minuter. Plus, tror minsann det är en mygga här inne. Myggor i maj känns spontant överskattat. Hade gott kunnat vänta till juni. Eller om det bara är som så att jag antingen ska skaffa ett tunnare täcke eller sova med kläderna på. Svår avvägning. Är det inte orimligt att man förväntas göra så många avvägning och val generellt i livet utan att ens fått någon livsutbildning. Vad är det egentligen skolan lär ut? Är det inte väldigt förlegat i en värld där man kan googla dig till kunskap men där många verkar sakna empati. Eller är det bara en tanke som dyker upp när klockan passerat 02.00?

    0
  • Tankar

    Senaste huvudtankar

    Ja, jag vet. Har utlovat ett inlägg om självkänsla men har kanske satt lite för mycket prestige i det. Anna, vår supertrevliga bloggläsare önskade inlägget då hon tycker jag verkar vara en människa med bra självkänsla. Helt korrekt och då började jag undra hur det framgår genom bloggen. Hon undrade också om jag alltid haft bra känsla och då började jag fundera på det. Jag vill inte slänga ur mig något klyschigt men har nog kommit till några insikter (jäklar vad mycket man kan ta för givet ibland) och ska dela med mig i veckan. Lovar som i lova. Till och med nedskrivet i en kalender, min kalender alltså. Tills dess… här är lite av det som snurrar i mitt huvud….

    • Så kul att Alex och Happy gjort vardagsinlägg. Stalkern i mig älskar detta inslag!
    • Får penisar bristningar?*
    • Är det verkligen rimligt att en flyttfirma tar 45 000 för att flytta ett mindre bohag?
    • Vad är folks fixering av halskedjan som Connell har i Normal People? Ett eget Instagram konto…fattar inte?
    • Längtar efter sommarbak. Det är något speciellt med att baka på sommaren.
    • Upp till vilken ålder kan hästar få föl?
    • Hur orkar folk med hudvårdsrutiner?
    • Är man lite otrogen om man tittar på en serie enbart pga snygg skådespelare? (Vill ni ha min ögongodis tips förresten?)
    • Alla mina pojkvänner har varit absurt toleranta och snälla. Inte rimligt.
    • Saknar ett riktigt hem med mina saker väldigt mycket.
    • Men orka flytta igen!!! Argh!!!
    • Ska fixa en bloggtävling i juli. Är ni pepp?
    • Är verkligen spelberoende och borde hålla mig borta från alla slags spel.
    • Selam Fessahayes kollektion för Ellos blev inte alls som jag hade hoppats.

    *Ja.

    0
  • Tankar

    Paolo och prostitutionen

    Foto: Unsplash

    Det stormar kring Paolo och det förstår jag. Tycker stormen är rimlig av många anledningar men framför av två saker gör en storm naturlig här: människohandel och sexhandel. Jag har inte läst på så mycket om hela händelsen men jag ser reaktionerna. Många är förbannade, kvinnor är upprörda över hur vidrigt det är och företag dumpar Paolo för hans stora snedsteg.

    Människohandel är vidrigt. Spelar ingen roll om det är män, kvinnor eller barn. Eller jo, handel med barn är värst. Ingen typ av människohandel ska inte förekomma. Överhuvudtaget. Tycker inte ens det är någon diskussion. Man handlar inte med människor, människor är inte en vara man ska köpa, äga eller sälja. Prostitution som stödjer människohandel, går emot någons vilja eller innehåller ofrivilligt våld är fel. Det är min uppfattning att denna typ av prostitution är den vanligaste i Sverige så jag utgår från att det inte var en frivilligt prostituerad som Paolo hade sex med. Därmed är hans handling fel.

    Jag tycker ändå det är fel att så många kvinnor ser ner på prostituerade. När man säger att Paolo är äcklig som är köper sex så är det enligt mig indirekt som man säger att kvinnan han hade sex med är äcklig eller att det hon gör är äckligt. Det är inte okej att säga så och sedan stå upp för henne i någon form av solidarisk feminism. Hur feministisk är den feminism? Får acceptans och respekt för kvinnor som jobbar i sexindustrin eller som eskorter plats i den feminism? Jag tycker knappt det finns plats för acceptans av slampor bland kvinnor. Ett ord som är onödigt laddad och helt förlegat men det är ett annat inlägg. Och varför står man inte upp för män, ofta unga män, som ofrivilligt säljer sex?

    Det blir så himla märkligt för mig när kvinnor, för det är oftast kvinnor, som går mot attack mot prostitution som om det vore det vidrigaste som finns. Det behöver inte vara så. Lösning behöver inte vara att män (och kvinnor) ska sluta köpa sex. Lösning kan vara att göra det lagligt men det betyder också att man måste acceptera att vissa väljer det. Stigman måste bort.

    Man får inte glömma att vissa människor vill jobba med prostitution. Det är väl ett av världens äldsta informella yrken och att nervärdera det känns märkligt. Det är människor med en fri vilja som väljer att sälja tjänster relaterade till sex men som i ibland tar betalt för bara sällskap. Självklart ska man också veta att många testar prostitution eller andra sextjänster och mår inte alls bra av det. De fastnar, kan inte ta sig ur och förstörs helt. Samtidigt tror jag att om det inte var så tabubelagt så skulle man lättare få hjälp. Framförallt, så tror jag helhjärtat att prostitution gör sig bäst som laglig verksamhet. Där förkommer mindre hallickar, mindre människohandel, bättre arbetsvillkor och större stödnätverk. Det är långt ifrån perfekt och vidrig illegal prostitution förekommer även i länder med laglig prostitution men jag tror att det är en mer realistisk väg att gå än att hoppas att människor ska sluta köpa sex. Tror det är mycket lättare att hjälpa dom inom prostitution om den är laglig.

    Det finns män och kvinnor som frivilligt säljer sig själva. Det finns män och kvinnor som köper sex. Det finns män och kvinnor som väljer att sälja sex på ett eller annat sätt. Det är okej, så länge det är frivilligt. Men att utgå från att inga kvinnor vill sälja sex är fel. Det är som att utgå från att inga kvinnor tittar på porr. Eller att porrfilmer endast görs av män. Jag vet att det sägs att porrindustrin späder efterfrågan på prostitution men jag tror det finns många olika typer av efterfrågan. Jag tror inte alla som köper sex vill ha något anmärkningsvärt sex. Vissa vill som sagt inte ens köpa en sextjänst. Jag har inte läst på massor om det här men spontant har jag svårt att köpa det argumentet. Stämmer säkert en del men hur mycket vet jag inte.

    Den enda typen av prostitution som jag helt och hållet utan undantag inte kan acceptera på några grunder är prostitution av barn. Finns aldrig några ursäkter för att barn far illa. Aldrig. Och jag tycker man ska få vara barn länge innan man hamnar i sexindustri . Vid typ 25 års kanske man kan förstå vad det innebär, vara tillräckligt stark för att sätta gränser, ta kontroll över sin situation och kunna stå emot press. Tyvärr ser verkligheten inte ut så. Utan många av dom som frivilligt ger sig in i jobbet och hamnar fel och får problem med missbruk, misshandel och dåligt självvärde är ofta unga. Dom kan vara tillräckligt gamla för att lagligt ha samlag men vid 16 så är man alldeles för ung för yrken som spelar på sex.

    Paolo gjorde fel. Människohandel är fel. Illegal och ofrivillig sexhandel är fel. Våldtäkt är fel. Att slänga ur sig saker som att Pablo är äcklig sitter inte rätt hos mig. Det får det att låta som att kvinnan är äcklig. Att sexköp är äckligt. Att prostituerade är äckliga. Just allt det där som vi måste sluta med för att kunna ge dom som hamnat där, frivilligt eller ej, ett bra liv med eller utan prostitution. Att legalisera prostitution och jobba vidare med de problem som finns inom yrket känns mer realistiskt än att efterfrågan ska försvinna.

    0
  • Tankar

    Debatter i dessa tider

    Idag har jag ägnat mig åt att ta det lugnt, duscha länge, tvätta sängkläder och gått en långpromenad. Avrundade med debatt som inte ens borde vara en debatt. Jag ger mig sällan in i Coronadebatter för i 90% har folk en åsikt som inte går att ändra. Och oftare än oftast är det sådana som aldrig annars skulle engagera sig som har en massa åsikter. En generell regel om en gillar debatter eller sport för den delen är att vara beredd på att förlora och vara okej med det. Kan du inte säga: du har rätt så ge dig inte in i det. Och även om sociala medier öppnat upp för fler diskussioner och debatter så måste man inte alltid dela med sig av sin åsikt. Det är mitt hetaste överlevnadstips för att ha ett Facebook konto. Kvällens debatt handlar om att jag tycker det är orimligt att begära att folk ska åka 5 timmar för en arbetsdag, eller att kräva att riskgrupper ska delta eller för den delen ge dom som är sjuka en bot för att dom inte är närvarade. Fattar knappt att det är en diskussion men tydligen. En arbetsdag som många i flera år ansetts vara helt onödig är nu superduper nödvändig. Kan absolut och lyssna på argument så länge det är korrekt fakta men det är helt fel. Tycker det här händer så ofta nuförtiden. Så många verkar inte kunna tänka längre än utanför sin bubbla. Coronahjärna.

    Nu kanske den alerta tänker men hang on, har inte du en vilja om att åka till Sverige i sommar? Jo, och även om det inte finns några restriktioner som säger att man inte får resa mellan Holland och Sverige så är jag den första att säga att det inte känns rätt. Brist på restriktioner betyder inte att allt är bra eller smart. Många resor avrådes mer på grund av risken att inte komma hem än smittorisken just nu men det kan ändras. Läget ändras hela tiden och det kan gå fort. Vi förväntas sitta två veckor i karantän i Sverige och två veckor i Holland när vi kommit hem men det är helt på eget ansvar. Karantänen har vi i åtanke. Vi tänker också att om vi åker så behöver vi minimera umgänget i Sverige och vi kan inte bara åka över en vecka. Utan vi behöver stanna där ett tag. Vi brottas varje dag med hur ofarlig och rätt vi kan göra resan men aldrig skulle vi påstå att det är rätt grej att göra eller att den är nödvändig. Detta trots att vi har ett flyttlass i Sverige som behöver flyttas ner. Visst det är omständigt hela situationen men nu är inte rätt tid att strunta i det, det är omständigt av en anledning. Respektera det och släng på lite anpassning. Det handlar inte om att hitta hål, det handlar om att göra pålästa och medvetna val och kanske avstå från något. Eller som i min helt absurda debatt, avskaffa en straffavgift på 500kr i ett år. En avgift som oftast genererar 1500kr totalt.

    Slut på Coronagnäll.

    0
  • Livet,  Tankar,  Utlandssvensk

    Mitt liv. The story so far.

    Min älskade västkustpärla som tillsammans med min familj är det enda konstanta i mitt liv. Och som nu även är en viktig del av min mans liv. Ett ställe där vi vill skapa många nya minnen. Tillsammans.

    I början av 1980-talet så föddes Natalia i Sydamerika. Min biologiska mamma bestämde sig för att adoptera bort mig. Eller ja, överge mig som det faktiskt är oberoende av anledning. Efter bara några månader så fick jag två fantastiska svenska föräldrar. Dom har älskat mig ovillkorligt och gett mig ett oerhört fint och på många sätt privilegierat liv. Mina föräldrar bodde i Göteborg och där började mitt svenska liv med nytt pass, nytt namn och ny familj. Jag var bara lite mer än två månader när jag kom till Sverige så jag har inga minnen från Colombia. Och nej, talar inte spanska. Vi stannade bara i Sverige i någon månad till innan min pappa fick ett uppdrag som tog oss till USA. Där lärde jag mig simma, enligt typ lag på den tiden för att barn skulle kunna ta sig till kanten om dom ramlade i poolen hemma. Jag blev ett vattendjur fast av sorten som föredrar en pool. Vi stannade i USA ett år innan vi återvände till Göteborg.

    I Göteborg hängde vi mycket med familj och vänner och när jag var tre så fick jag en lillebror. Mamma hämtade hem honom själv från Colombia, pappa var ute och jobbade. Min bror kommer från samma land men inte från samma biologiska föräldrar. När jag var ungefär 3 och ett halvt flyttade vi alla till England. Min pappa hade precis sålt sitt företag och ville konsulta och ha England som bas. I England fick jag mina första vänner, fick mina första aupairer, lärde mig be bordsbön, lärde mig engelska och franska barnvisor. Efter cirka fyra år så flyttade vi tillbaks till svenska västkusten. Där vi tillbringat varje sommar så att Sverige inte ska vara helt främmande.

    Den flytten är den första jag egentligen minns. Minns första skoldagarna i England och att det var jobbigt med språket men minns inte riktigt hur det var att skaffa kompisar. Med denna flytten så var jag 7 och skulle börja ettan. Att skaffa kompisar var kanske lite skakigt för alla. Men först så fick vi varsin katt min bror och jag. På kompisfronten fick vi tur och fick bra grannar med snälla barn i samma ålder som mig och min bror. Här var det dock svårt med språket på riktigt. Det ställdes krav på språken, eller faktiskt bara på modersmålet. Att jag var flytande i engelska var ingen speciellt imponerad av. Istället skulle man göra allt omständigt tyckte jag. Lärarinnan blev arg när jag skrev 3×2 istället för 3•2 när hon lika gärna hade kunnat vara glad för att jag redan lärt mig multiplikation. Det blev rörigt och min bror och jag blev ganska så mobbade. Vi var båda mörka, han mörkare än jag, och min svenska var inte så bra. Ganska enkelt offer på den tiden men det satte faktiskt inga spår alls. Jag tyckte redan då att det inte var mitt problem. Det blev bättre efter ett tag. Folk, speciellt barn tror jag, tröttnar. Min bror hade det kämpigare och var ofta ledsen. Mamma och pappa hittade lösningar och det blev bra tillslut. Vi bodde kvar i 6 år innan det var dags för nästa äventyr. Min pappa hade fått jobb utomlands.

    När jag skulle börja högstadiet så gjorde jag det i Bryssel. Jag tror jag var på allmänt surt humör i ett år. Hej tonåren! Jag tyckte skolan var snobbig och jag var nu tillräckligt gammal för att ogilla att vara kompis med andra bara för man sitter i samma båt. Jag hittade ändå några guldkorn och ett finns fortfarande kvar i mitt liv. Åh, här hände det så mycket. Jag hade min första pojkvän, blev av med oskulden, lärde mig franska, fick en hund, fick MVG i tyska, tog körkort och tog studenten. Vi bodde i Belgien länge så det var även här jag gick min första universitetskurs där jag läste holländska och här jag fick mitt första jobb. Här var nog också sista gången på länge som jag lärde mig språk. Svenskan och engelskan har alltid funnits med mig. Franskan var första språket jag fick lära mig och då var jag väl cirka 12 år men då var det svårare. Min bror som är tre år yngre snappade upp det fortare. Franskan hänger kvar men nivån är lite mer simpel nuförtiden, ska kanske inte ge mig på politiska debatter till exempel. Det kan hända att det kommer tillbaks om jag utsätter mig mer för franska. Holländskan kan jag läsa och förstå ganska obehindrat men jag ogillar att prata det men antar att jag i kriser skulle kunna få ur mig det nödvändigaste. Det enda språket som jag enligt mina betyg ska briljera i är tyska och det varken pratar jag, skriver eller förstår.

    Efter studenten pluggade jag juridik i England. Trivdes faktiskt inte alls speciellt bra. Studentliv var inte min grej så jag åkte ofta hem till Belgien under helgerna. Jag flyttade även dit efter jag var klar. Bodde hos mina föräldrar och började jobba under tiden jag försökte komma på vad jag skulle läsa på Masternivå. Efter ett år så träffade jag M som bodde i Sverige. Vi blev ett par och jag flyttade till Sverige via Danmark. Om man får ha lyxen att vara efterklok så var väl det mitt största misstag i livet. Väldigt lite gott kom ur det beslutet men det har jag förlikat mig med. Att som 23-årig vuxen flytta till Sverige var mycket tuffare än jag trott. Det var hemskt och jag vantrivdes. Redan efter några månader inser jag ju dessutom att M är ett svin så förhållande var helt fel. Jag försökte ändå, jag pluggade, hittade lite ströjobb och var hemma i Belgien mycket. Jag kunde vara hemma i långa perioder, jag mådde som bäst där. Gick hos en massa jobbcoacher och annat som alla drog slutsatsen att jag är smart, väldigt kvalificerad men kanske lite för kvalificerad. Jag sökte då och då jobb i Stockholm eller utomlands som inte kändes lika litet som Göteborg och som ofta har fler international,a ställningar. Jag kunde ofta komma till intervjuer men där satte M alltid stopp på något sätt. Som många Göteborgare som ville han gärna bo där. Det hade han förvisso varit tydligt med från start men jag trodde det skulle ändra sig om jag fick jobb och var olycklig. Eller för den delen bott där några år, då kunde vi testa något nytt tyckte jag. Det tyckte inte han. När vi träffades så tjänade jag mer än honom och fick ett ännu bättre erbjudande i Köpenhamn så även om jag inte ville vara bitter så kan jag helt sakligt säga som ovan, att mitt beslut att flytta till honom var ett stort misstag. Jag gjorde lite småjobb men de karriärsdrömar jag haft hamnade i en helt ny värld och till slut var dom i en annan galax. Efter 5 år började jag engagera mig i föreningar och träffade nya människor för att komma på fötterna igen efter att ha levt väldigt isolerat. Efter 7 år tar vårt förhållande slut, jag blir dåligt behandlad i uppbrottet, min stolthet blir helt mosat och separationen tar säkert över ett år innan vi lade det bakom oss. Trots det så var det det bästa som kunde hända. I efterhand så är jag så glad att han gjorde slut för jag hade grävt mig en grop.

    Jag flyttar in hos mina föräldrar, känner helt knäckt och orkar inte med något eller någon. Lever klyschigt singelliv men trivs himla bra med det. Väljer att fokusera mycket tid på ideella verksamheter. Mina hjärna får stimulans men jag får bestämma hur mycket och när. Under någon av alla resor som de ideella uppdragen innebär så träffar jag Icey. Han är det bästa som hänt i vuxen ålder men det tar ett tag innan jag inser det. Jag är tydlig med att jag inte vill ha ett förhållande, jag vill inte ha förpliktelser eller förväntningar men visst kan vi ses. Efter ett halvår har vi träffats så mycket att jag känner jag är redo för ett äventyr. Jag väljer därför att flytta upp till Island över sommaren för att se om vi kan bo ihop och om vi ens fungerar ihop över längre perioder. Det gör vi och jag bor från och till på Island efter det. När det närmare sig ett års jubliumet av den där sommaren så bestämmer vi oss för att flytta till Oslo.

    Där får jag lätt jobb på internationellt företag och jag tror inte det är en slump. Det är där jag går hem som bäst. Trots att vi båda trivs geografiskt så kan vi inte se en framtid i Norge. Icey trivs dessutom inte på kontoret. Så efter ett och ett halvt år så flyttar vi till Holland. Det har gått fem månader sedan vi blev man och hustru så en nystart känns läglig.

    Det var ett lätt beslut och ett beslut som funnits i baktankarna länge. Jag trivs väldigt bra här i Centraleuropa och även om det finns likheter så är det inte samma som när jag var 23 och gav upp mitt liv för en man. Icey är inte den manen, jag är inte den kvinnan och omständigheterna och förutsättningarna är inte samma. Hittills har jag inte kikat på jobb men karriär är inte något som alltid lockar nuförtiden. Jag förstår att det är oförståeligt för många och kanske är jag präglad av en uppväxt med många hemmaföräldrar, oftast mammor men att ha en karriär är inte det viktigaste i mitt liv. Det finns saker jag vill göra och uppnå men jag behöver fundera lite till kring hur och vad. Är jag stressad? Nej, eller ibland kanske men då har jag oftast dragits med i någon annans hets. Det där ger sig. Jag är nyfiken på nästa kapitel men vill läsa alla rader ordentligt och se till att jag inte missar något längs vägen. Under tiden så säger dammar jag av språkkunskaperna och ger mig på isländska och holländska (igen).

    Så imponerad om du tog dig till slutet av min resa. Funderade på vad boken om mitt liv skulle heta. Kommer inte på något slående. En sprakande resa mellan drömmar och lärdomar eller Livets bergochdalbana med extra allt. Vad skulle din heta och varför? Har du några frågor om mina kapitel så lämna gärna en rad nedan.

    0
  • Tankar

    I huvudet…

    Vår gatukatt.

    Drömde så mycket och sov därmed lite knasigt inatt och har haft svårt att ta igen det idag. Skönt då att det är en dag, eller tid, utan måsten. Klockan 12 passet blev verkligen inte av men har ett yogapass vid 17:30 som jag bör klara av. I huvudet snurrar en massa och det är en härlig blandning av högt och lågt. Jag tycker inte att jag är en så komplicerad individ men många säger att jag har så lustiga funderingar. Just nu är det väldigt sansade tankar. Jag tänker jag skriver ner lite tankar som florerat under dagen.

    • När ska folk börja paniksälja sina sommarhus.
    • Alla mina förhållanden har börjat med att jag var ett svin.
    • Och jag har aldrig velat eller rättare sagt längtat efter ett förhållande.
    • Kostar det verkligen minst 5000kr att klä om en fåtölj? Är det mycket eller lite?
    • Saknar min trogna hångelkompis Greken och det känns som jag är lite otrogen när jag lyssnar på hans podcast. Inte ta kontakt! Inte! Inte!
    • Skulle köpt fler reseförpackningnar på Paula’s Choice.
    • Men singellivet ändå… åh.
    • Saknar känslan av att någon är nykär i mig.
    • Varför var jag otrogen, skulle bara gjort slut.
    • Döden. Panik. Finns det testamenten, täcker Iceys livsförsäkring död pga pandemi, får jag försäkringen även om vi inte är registrerade som gifta här…. fan att det ska vara så meckigt med formaliteter.
    • Mår illa.
    • Captain Tom ändå. Vilken man och vilka människor som stöttat honom. Finns hopp.
    • Fläderblomssaft är livet.
    • Vill verkligen ha ett runt bord i hallen.
    • Vill verkligen ha ett stort middagsbord.
    • Vad ska jag köpa i maj/juni.
    • Saknar mamma. Saknar pappa.
    • Det är okej att det inte blir Sverige i sommar. Det är det. Lovar.
    • Måste läsa på lite i investeringar. Måste vara förberedd.
    • Vill skapa minnen med mamma och pappa, saknar dom.
    • Är Theodor ett godkänt namn på Island?
    • Hur mår min häst?
    • Längesedan jag såg en väska som jag älskar.
    • Gillar att Icey och jag passar ihop rent anatomiskt.
    • Vill tillbaks till Nobu i Malibu.
    • Vill ha passionerat sex.
    • Vill också ha en katt.
    • Hur många barn aka föl får hästar…
    • Hur gråhårig är jag?
    • Har jag ens hår?
    • Vill hångla.
    0