Sjukdomar
-
Orolig mamma
Jag är nästan alltid en ganska cool mamma som ger min son mycket frihet att upptäcka världen. Men jag är också en hypokondriker och livrädd för att förlora min son i någon orättvis sjukdom.
I fredag fick Baby Ice plötsligt feber. Väldigt hög feber. Jag är egentligen ganska lugn och tänkte att det är någon förkylning på gång. Febern kom och gick under eftermiddagen och kvällen. Han vaknade feberfri på lördagen men fick utslag över hela kroppen på eftermiddagen. Kände mig ganska lugn då med eftersom jag vet att barn kan få utslag efter febern. Men. Men idag på eftermiddagen så vek sig benen på Baby Ice. Det hände tre gånger innan han gav upp och satte sig ner. Jag kunde se att han var rädd och inte förstod vad som hände. Jag försöker hålla mig lugn för hans skull men är så jävla rädd. Jag bär upp honom och så åker vi hem. Jag ber Icey googla vad det kan vara eftersom jag gör allt för att undvika att googla diffusa symptom. Icey hittar inget och jag blir bara räddare och räddare så jag googlar. Ser att fjärde resultatet är cancer. Vägrar klicka där och ber Icey ringa vår läkare. Jag vill inte ringa för jag blir alltid så orolig. Läkaren tror det är en ”förkylning i höften” som barn kan få efter de har varit förkylda. Baby Ice har inte ont som man oftast har. Tvärtom är han superglad men hungrig. Inte heller har han varit direkt förkyld.
Läkaren har bett oss avvakta till imorgon och se hur han mår då. Jag bröt ihop efter att Baby Ice somnat. Jag är bara en orolig mamma och därför blev det inget inlägg i fredags. Hoppas såklart att Baby Ice mår bättre imorgon och att jag lyckas sova.
-
Orkelösheten och snitt
Tack för all fin respons på inlägg om självkänsla. Att skriva ihop det var bland det sista vettiga jag gjorde. Efter det så kraschade jag lite och har mått ganska dåligt. Eller min kropp har mått väldigt dåligt. Jag har varit så kall, trött och orkeslös att all min energi har gått till att vara mamma.
Nu har jag fått en B12 boost och kommit ihåg min levaxin (för sköldkörteln) så sedan i torsdags kan jag vara vaken en hel dag utan någon dipp. En promenad på en timma har inte längre däckat mig totalt. Blev lite frustrerad för jag hade precis börjat kunna ta längre promenader. Jag känner av mitt snitt trots att Baby Ice nu är 6 månader och lite till. Promenaderna gör fortfarande lite ont men jag vet att det inte är farlig smärta (eller?) så jag biter ihop. I värsta fall får Icey bära lite mer upp och ner för trapporna på eftermiddagen. Annars har snittet läkt jättefint och syns knappt. Tänker fortfarande på läkaren som var så underbart snäll och var vid min sida (eller ja, vid min magen) när det blev dags för kejsarsnittet. Jag minns också den enorma rädslan inför kejsarsnittet och operationssalen. För att inte tala om besvikelsen jag kände över att min hjärna/kropp/hormoner inte kunde finna en trygghet i födseln. Jag trodde liksom alla kvinnor efter en fullgången graviditet skulle känna att födseln var det mest naturliga som finns. Att rädslan skulle släppa när det väl var dags. Så var det inte för mig. Var nog rädd ändå tills jag var ute ur operationssalen och kunde känna mina fötter igen. Också så himla dumt att inte söka hjälpa för dom rädslorna och känslorna mycket tidigare. Skulle lyssnat på Alex där.
-
Håll ut!
Idag vaknade jag klockan 5. Det händer lite då och då, ibland kan jag somna om direkt men oftast är jag vaken en timma eller två och somnar sedan om. Idag kunde jag inte somna om alls. Vid halv 7 var jag så hungrig att jag gick ner och gjorde en ostmacka. Vid halv 8 hade jag migränkänningar. Det är fjärde gången nu på väldigt kort tid. Senast var i lördags när vi flög hem. Det blev för lång dag och det var så varmt och kvavt. Jag klagade lite till Icey att alla flygplatser är så varma nu och utgick från att det har med viruset att göra. Typ att man inte vill ha på för mycket ventilation. Då skrattar han och säger att de är samma temperatur som de alltid varit, det är jag som är så mycket varmare haha.
Idag har det varit väldigt kvavt och över 30°C. Tack och lov har vi ju golv nuförtiden så det känns inte som en stenugn men att sova i ett varmt sovrum var tydligen inte min grej. Migränen var ett faktum. Jag tar inga smärtstillande alls. Vet att Alvedon är okej men det kommer inte hjälpa alls så då skippar jag det. Idag var inte den värsta smärtan jag känt men det var tillräckligt för att göra mig liggandes. Fick inte i mig någon lunch men fick middagen serverad i sängen. Åt faktiskt allt. Brukar gå bättre när det inte är något kött eller fisk som serveras. Vid lunch sa jag till Icey att jag tror det är en sådan där dagsmigrän som går över vid 21. Mycket riktigt, efter middagen framåt 21 så var jag smärtfri. Inatt ska vi sova med fläkten på.
Dagens stora happening var annars att vi fick vår tvättmaskin och torktumlare. Tre veckor för sent men nu är dom är. Min höjdpunkt var annars att min mamma lovade att göra stuvade makaroner när dom kommer på lördag. Fördelen med migrän är annars att jag inte mår så illa på kvällen för jag har ont i huvudet istället (eller mer).
Hörni, världens tristaste blogg just nu. Inte mycket muntert men håll ut, det kommer vända! Nästa vecka senast. Jag måste bara få ordning på hemmet innan föräldrarna dyker upp.
-
Sommarförkylningen
Sommardagar i Sverige ändå! 
Fin båttur men kanske inte det smartaste när man är sjuk? 
Sista promenaden innan förkylningen Semestern flöt på bra tycker jag ändå. Vi åkte till Skåne på dop, åkte ut och badade på västkusten och hade kusinträff men sen sa det stopp. Jag fick en sommarförkylning. Det var för nästan en vecka sedan och den sitter i än. Jag har gjort ett Corona test för att vara på den säkra sidan och för att hjälpa berörda att hålla koll på smittosiffrorna. Dock tror jag att det bara är en vanlig förkylning som kommer från gäster som hade för mycket AC på hotellet. Man får svar på testet efter 5-6 dagar så jag utgår ifrån att den enda anledning till att de görs är för spårning, överblick och statistik.
Brukade alltid få sommarförkylningar när jag var yngre och festade långt in på morgonen, sov tre timmar och åkte till sommarjobbet. Det var sällan hållbart men kul! Inte förkylningen då, den är lika hemsk som jag minns. Mycket värre än en höst eller vårförkylning. Tänker varje kväll att ni släpper den nog men varje morgon känner jag mig påkörd av en lastbil.
Denna förkylningen kom så himla olämpligt också. Eller försvann inte så fort. Vilket innebar att många gäster till vår sommargrillning stannade hemma. Helt förståeligt men så tråkigt att kanske inte hinna träffa alla. Jag har alltid tyckt att det lätt blir stressigt i Sverige under sommaren när man bor utomlands. Man ska träffa alla på så kort tid som möjligt så vi bestämde oss för att ha ett litet enkelt kalas så fick alla komma till oss. Från början skulle vi haft kräftskiva men Corona satte stopp för det. Grillfesten skulle varit lite mer extravagant men jag fungerade endast på smärtstillande så det blev något enkelt som Icey styrde upp. Glad ändå att vi fick till det även om jag inte mådde bra. Och att vädret höll!
Det i särklass jobbigaste med denna förkylning är att jag håller mig hemma. Inga besök hos föräldrarna, inga cafébesök, inga restauranger, inga loppisar, inga utflykter och inte ens ett snabbt besök i mataffären. Så jag hoppas innerligen att det släpper snart så jag kan återgå till den härliga sommaren i Sverige.
-
Migränen och jag
Dagens vykort. Vi lever i symbios migränen och jag. Det har vi gjort i nästan hela mitt 37-åriga liv. Fick mitt första anfall vid 7. Minns en gång när jag var liten och det gjorde så ont att vi var tvungna att åka till akuten. Minns att jag fick komma in i ett kallt behandlingsrum och när läkaren kom släkte han lamporna i taket. Helt plötsligt var jag i ett paradis.
Ibland har det gått år utan en enda migränattack, ibland är det flera månader mellan gångerna men aldrig har jag som nu haft migrän veckovis.
När jag växte upp så hade min bästa kompis pappa svår migrän. Han kunde få migrän som varade i dagar. En nära släkting hade också svår migrän och kunde bli väldig dålig. Dom båda varnade mot att ta för mycket smärtstillande så man når en punkt där inget hjälper. Jag har varit försiktig för dit vill jag inte komma. Det har säkert hjälpt att mina migränanfall oftast varit relativt lindrig, jag kräks till exempel sällan och det går oftast över på ett dygn.
Idag har jag min tredje raka migrän på tre veckor. Det är inte så våldsamt smärtsamt men sätter stopp för allt. Antecknar alla dagar med migrän, hur anfallen är, hur länge dom varar och vad jag ätit och druckit (eller inte druckit), väder och annat för att ha koll. Svårt att hitta samband. Just idag knäckte det mig helt.
Efter 30 år med migrän kände jag i en millisekund idag att jag inte klarar detta. Det var förvisso när jag envist klättrat upp till sovrummet och huvudet dunkade så fasansfullt mycket och våldsamt att jag bröt ihop. Om du någon gång haft migrän så vet du att bryta ihop är en dålig idé. Lektion ett, gråt inte när du har migrän. Andas alltid lugnt. Idag i några sekunder så kände jag bara nej, jag är inte tillräckligt mentalt stark för att leva med migrän. Jag vill inte leva längre. Typ i en millisekund som sagt. Sedan tog jag mig ner, blev ompysslad och tyst tillsagd av Icey att inte klättra i trappor. Väl i soffan däckade jag av smärta.
Nu mår jag okej. Inte en enda smärtlindrande tablett har jag tagit. Så matchen kanske slutade 1-1 fast jag blev rätt hårt slagen mentalt. Hoppas på en lång paus nu. För psykets skull.
-
Hårpaniken
Foto: Element5 Digital on Unsplash Igår när jag tvättade håret så ramlade det ur mycket hår att jag fick panik och började gråta. Ropade på Icey som kom upp och hittade mig allmänt förstörd i duschen. Han tog bort allt hår och stannade kvar medan hårmasken satt i. När det var dags att skölja bort den blundade jag så han kunde ta bort håret utan att jag behövde se. När vi sedan gick och lade oss så borstade han mitt hår så jag slapp se. Så tacksam att jag har en lugn man vid min sida i livet.
Det är läskigt och jag blir så himla rädd men också väldigt medveten om att paniken inte hjälper alls. Under kvällen så tänkte jag på vad det kan vara. Jag tar fortfarande min järntabletter och zinktabletter som stärker hår. Så det är inte brist på det. Stress däremot känns som en anledning. Gluten en annan. Kaffe kanske en annan. Och precis innan jag somnade så kom jag på att det kanske är Liothyronin som är boven. Jag slutade ett tag och började igen. Att man tappar hår i början av medicineringen av Liothronin är vanligt men jag tänker också att det ju påverkar sköldkörtelns funktion. Det är svårt att veta om det är en anledning men eftersom jag inte märker någon skillnad när jag tar och inte tar Liothyronin så tänker jag att jag ska skippa det.
Blodproven jag tog för ett tag sedan inkluderade inte T3 eftersom allmänläkare här inte får begära ett sådant test. Jag fick en remiss till en internläkare eftersom jag gärna vill be gravid. Så jag hoppas få hjälp av henne/honom. Min tid är inte förrän slutet av april och ska dom testa T3 så kommer det här ta tid. Det gäller med andra ord att sitta lugnt i båten. Inte oroa mig. Den som någonsin tappat mycket hår vet att det är lättare sagt än gjort.