Tjejsnack by Natalia

En del av Girlytalk

Kategori: Motion (sida 1 av 2)

Hur man vågar gå till gym

Vissa kanske har jättelätt för det där med gym, att bara dyka upp och gör sin grej. Det har inte jag men så har jag inte hängt på så många gym heller. När jag valde gym här så valde jag samma kedja som jag haft i Bryssel i hoppet om att det skulle vara lika stort. Det är det inte men så var gymmet i bryssel i ett mindre slott haha. Gymmet här klassas säkert som stort med sina sju våningar men det är klart att det kan vara lite intimiserande när man som tjock och otränad dyker upp. Det tycker jag inte det är, kanske är det åldern men jag tror kanske mest att jag har mitt gamla träningsställe att tacka för det. Där tränade vi alla tillsammans oberoende av nivå, kroppsform, mål och erfarenhet. Det gick hur bra som helst! Som en av killarna där sa till mig, att man är där visar ändå motivation och vilja.

Idag hade jag en intro träff på gym våningen och visst, jag var inte 100% bekväm men skulle nog ändå säga 98% bekväm. Jag tog på mig träningskläder jag kände mig bekväm och snygg i och smög inte in utan klev in självsäkert. En annan sak man lärt sig med åren är att ingen bryr sig. Jag vet, alla säger det men så är det. Någon kanske kollar lite i någon minut men det går inte att gymma och samtidigt tidigt på någon annan. Fokus hos dom flesta ligger därför på sig själv och sina övningar. När jag var klar så var klockan 13:30 och jag hade ingen lunch så fick gå ner till loungen och köpa vatten och en smoothie. Att sitta där lite småsvettig var nog den jobbigaste delen av dagen.

Så, mina tre bästa tips:

1. Klä dig bekvämt
2. Vet vart du ska (boka alltid ett into möte även om du känner till alla maskiner)
3. Fokusera på dig, gör det du ska i din takt

Naturpasset

I helgen så vill jag bara vara ute och röra på mig. Saknar det så. Det blir inte så mycket aktivitet med en trasig fot tyvärr men nu under sommaren har den känts bättre. Och skogen brukar vara lite skonsammare. Så jag tittade lite på vad som fanns i närheten och hittade Naturpasset. Det är olika orienteringsslingor som finns lite här och där. Vi åkte till slingan närmast oss, betalade 50kr för en karta, laddade ner en kompass app och gav oss iväg. Gick kanske lite fel först och den första kontrollen visade sig vara borta, så även den andra haha. Vi kom på benen och fick lite mer flyt. Vi gick längst gångvägar, stranden och skogsstigar. Så himla kul! Och extra kul när man väl hittat kontrollen.

Jag älskar annars tipspromenad men det är inte alltid jag får med mig någon och det brukar vara på hårt underlag. Hur det gick med foten denna gång? Det gick bra tills det var dags att gå ner från berget. Då gjorde det jätteont och sedan satt jag större delen av kvällen. Så värt det ändå.

De flesta slingor hos Naturpasset finns kvar några veckor till. Testa det någon helg!

Träningskläder +

Happy tipsade om träningskläder och jag blev så inspirerad att jag genast började kolla runt. Jag som är mullig och ganska kurvig kan dock inte dra på mig vad som helst för mycket passar inte. Träningskläder är dock tacksamt eftersom det ofta är mycket stretch i dom. Speciellt tights är svåra över mina kraftiga vader och bredda höfter. Sportbh är typ omöjligt. Storleksmässigt ligger jag just nu på storlek L-XL eller 46-48. Så här kommer tre tights som finns i större storlekar och som i alla fall passar mig. Mina toppar brukar jag köpa på KappAhl eller Nike (vars XL tights är för små för mig).

Bild: sportamore.se

Kari Traas tights är favoriter hos mig. Deras tights är ganska höga i midjan och sitter bra.

Bild: stronger.se

Så fina och Stronger brukar alltid ha gratis och snabb frakt.

Bild: asos.com

Puma har gjort en exklusive kollektion med ASOS som innehåller en massa plus size plagg. Färgglada och snygga. Just dessa ovan tänker jag mig kan vara bra till kommande yoga pass.

Att sätta sig själv först

Jag ska faktiskt gå och lägga mig nu. Ville bara titta in och skriva att jag är så stolt över mig själv. Det är jag ibland men idag är jag stolt att jag satte mig själv först. Att jag kunde se den prioriteringen. För de två önskade mötena var inte akuta och jag har redan tvingats välja bort morgondagens utepass på grund av ett styrelsemöte. Förvisso skulle mötet varit igår men då var jag ju inte hemma. Ja ni, pusslet med att få ihop alla timmar är inte att leka med ibland. Ibland räcker man inte till och då är det skönt att inse det, sätta sig själv först och som i mitt fall träna och sedan känna sig väldigt nöjd med det.

Imorgon är det jaga ex dag. Ni behöver inte oroa er för jaga nuförtiden innebär max två samtal, ett på morgonen och ett på kvällen. Han fick sms idag och det svarades aldrig på. Jag behöver ett påskrivet brev av honom senast på måndag så det är lite stress.

Träning som antidepp

11025184_837014473004553_477863756713156251_n

Träning är egentligen något väldigt privat för mig. Jag tränar verkligen för min egen skull och även om jag skiter fullständigt i vad andra tycker så vill jag inte att någon tror att jag delar med mig av mina träningstillfällen för att visa upp att jag tränar. Det har bara blivit en halvnaturlig del av mitt liv. Jag har som bekant en ganska bråkig historia med kroppsfixering och kanske är det därför jag sedan min tidiga ungdom mest sysslat med lite pojkigare sporter. Jo, det finns tjejsporter och killsporter men det är en annan diskussion. Jag har spelat innebandy, handboll, basket och spelade fotboll i flera år. Sedan tränade Taekwondo framtill för tio år sedan. När jag flyttade till Sverige för åtta år sedan så slutade jag träna helt och hållet eftersom jag inte hittade något gym som jag trivdes i. Stillsamheten i kombination med samboskapet gjorde att kilona kom smygandes. Efter en sommaren med hjärnhinneinflammation var övervikten snart framme. Det tog ett tag innan jag kunde röra mig utan att bli illamående men när jag kände mig som tröttast var jag ganska övertygad om att piggheten skulle återfinna sig om jag började träna. Sagt och gjort, jag googlade fram något som verkade sjukt jobbigt. Det blev Military Fitness. Jag gick från att knappt kunna röra mig till att träna med en PT tre gånger i veckan. Eftersom jag gillar extremer så valde jag såklart att börja träna i januari, utomhus. Jag tränade med min PT i ett år men jag blev inte piggare. Inte heller gick jag ner ett gram. Då började jag kolla upp mina värden. Jag ska inte gå in på det men det var en kamp att få någon att vilja göra rätt tester, att få någon att lyssna på mig. Ett år ungefär tror jag att jag tog ett ofrivilligt träningsuppehåll. När exet sedan för lite mer än ett år sedan signalerade att jag inte dög så satte jag igång och träna som en tok igen. Tre gånger i veckan med samma PT som innan. Denna gång är det typ inomhus vilket var lite av en lyx. Och min PT har verkligen varit en pelare när det har stormat. Han har funnits där och vi har slagits, kramats, pratat, skrikit och han har lyssnat och lyssnat.

Självklart har min PT varit en stor del av varför jag vill träna men träningen i sig gör sitt också. Det är allmänt känt att man blir lite gladare (eller hög) av att träna. Lite då och då kan man läsa om att det bland annat frigörs serotonin och dopamin när man motionerar. Alla är olika och jag har aldrig känt av det så markant som nuförtiden. Det var ännu tydligare när min depression var som värst. Det har varit en del diskussioner den senaste veckan kring huruvida jag är deprimerad igen eller inte och även om det måste finnas olika nivåer av depression så tror jag inte det. Jag mår inte bra av den kroniska stressen men deprimerad tror jag inte att jag är. Däremot har jag räknat ut att det inte kan gå mer än tre dagar utan träning för efter det så blir tillvaro kämpigare och tårarna mer frekventa. Jag är så glad att jag har träningen och att jag verkligen känner att den hjälper. Att jag inte bara blir starkare utan även slipper äta antidepressiva. Effekten av träning blir säkert mindre markant när jag mår bättre, när lägsta nivån är högre. Eller hey, kanske när det väl är vår och ljuset äntligen kommer fram.

 

Ps. Nej, någon PT förälskelse har det aldrig funnits. Däremot har det funnit väldigt mycket hatkärlek. 

Min kropp och hälsa

joel-kinnaman

Som de flesta tjejer (alla tjejer kanske till och med?) så skulle jag kunna skriva en bok lika tjock som bibel om mig och min kropp. Om allt från hur jag ser på den, hur jag har behandlat den till hur jag vill att den ska se ut och vad den ska kunna göra.

Jag tänkte nog aldrig hur min kropp såg ut förrän mina ätstörningar dog ut. Då blev min vikt och kropp en besatthet. När jag hade ätstörningar så tränade jag Taekwondo fyra gånger i veckan. Aktiv hade jag alltid varit men jag har också alltid haft kurvor (jag är trots allt latinamerikan). Jag hade bulimi men inte jätte svår eller jag hamnade aldrig på sjukhus så som många andra. Jag vet att jag drack mycket äppeljuice för jag hade läst att det var bra för tänderna. Kanske är det den där äppeljuicen jag ska tacka för att jag aldrig svimmade. Jag blev ganska smal eller nej, jag blev väldigt smal. Förmodligen så smal som jag kan bli utan att se utsvulten ut men ändå misstänkte ingen något. Det var inte förrän jag började lägga på mig igen som kommentarerna kom. Sedan dess har det väl varit en evig kamp att hitta en vikt och kropp jag är nöjd med utan att avstå från att leva.

Jag har lärt mig en del under mina 31 år. Jag kommer aldrig bli pinsmal. Jag kan vara lycklig som tjock och olycklig som smal. Det är väldigt riskabelt att basera sin lycka på utseendet. Det handlar inte om hur kroppen ser ut utan vad den orkar. Det finns alltid någon som gillar mig trots min kroppsform. Smala människor är inte nödvändigtvis hälsosammare. Ingen annan än jag (och min PT ) tjänar på att jag tränar. Min kropp kan leva sitt eget liv och reagera på saker utanför min kontroll. Min kropp säger inte så mycket om mig som omvärlden kanske tror. Jag är som jag är och gör som jag gör för min del.

Kampanjen #tjejkropp är på så många sätt nödvändig i tider då retuscherade bilder har blivit extrema. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helt immun mot alla bilder på perfekta kroppar så jag kan jag bara gissa hur tjejer som är hälften så gamla som mig känner sig. Självklart ska en annan, en mer verklighetstrogen bild av kroppar lyftas fram. På det sättet är #tjejkropp ett fantastisk initiativ. Problemet är bara att det lyfter fram ett kanske ännu större problem. Bekräftelsebehovet. Kampanjen fortsätter dessutom att lägga fokus på våra kroppar. Vi fortsätter jämföra oss med andra.

Jag är långt ifrån säker på att det är en bra idé det här med att lägga ut bilder på sin kropp på medier där flest likes vinner. Jag tror inte det är rätt sätt att gå tillväga. Det blir så fel. Man får ser ut som man vill och som man inte vill men ändå gör utan att behöva ta kort på sig själv och visa för hela världen. Någonstans söker ju även alla dess välmenade tjejer bekräftelse på att deras kroppar är en normal kropp (vad det nu än är). Trygghet och självsäkerhet måste komma från dig själv inte baseras på andra. Det gäller även din kropp och din hälsa. Jag är dessutom långt ifrån säker på att det är jakten på den perfekta kroppen som får dagens unga tjejer att må dåligt. Jag är dock helt säker på att de finns som ser bilder på dessa “vanliga kroppar” och tycker det är så mycket bättre än sina egna kroppar.

Uttryck som “finns det inte på Facebook så finns det inte” har gått lite långt nu. Det finns en verklighet som inte berör Facebook. Att träna ska inte handla om att få likes när du checkar in på gymmet på Facebook. Det ska inte handla om att lägga upp för och efterbilder på en viktresa. Att träna ska inte ens handla om formen på kroppen utan hälsa. Hur hälsosam man väljer att vara och hur ens kropp ser ut är inte något vi måste dela med hos av. Eller gör vi inget för vår egen skull längre? Handlar allt om bekräftelse på att vi gör och ser rätt ut?

Ja, jag tränar. För mig och min skull. Det är mycket frustration och en del smärta men det finns väldigt få spår av det på sociala medier. Jag skäms kanske lite över min kropp eller över att jag inte kan springa 10km men jag har heller inget behov av att dela med mig av min kropp eller mina framgångar. Idéen är trots allt inte att vinna utan att leva bättre.

Träningskläder

Jag dränker kanske mina sorger i träning. Två dagar i veckan tränar jag med en personlig tränare. Det är mycket TRX övningar, tunga bollar, hopprep och däck.

I och med det så har också intresset för träningskläder vuxit. Min shoppinglust har så gott som dött men ibland väcks det till liv och då är det träningskläder jag vill. Några som jag tycker gör både snygga, bekväma och prisvärda plagg är H&M. Här kommer tre favoriter jag precis klickat hem.

 

hmprod hmprod-2 hmprod-1

« Äldre inlägg