• Livet

    Året 2020

    Hur skulle du sammanfatta året med bara ett ord?
    Längtan.

    Vem saknade du under 2020?
    Allra mest mina föräldrar och min bror. Det har gjort fysiskt ont stundtals. I början av pandemin saknade jag allt från att resa och att gå i matbutiker till att gå på restauranger och att ha fester. Det gör jag väl fortfarande samtidigt som det inte längre tillhör min vardag så det finns ingen aktiv saknad utan bara en acceptans av att det inte är aktuellt nu.

    Vad spenderade du mest pengar på?
    Utan tvekan vår nya hyresrätt tätt följt av resor (med allt som krävs nuförtiden så som Covid-19 test, taxi istället för snabbtåg, hyra istället för at bo med familj eller vänner med mera). Å andra sidan har jag verkligen inte lagt pengar på mycket annat. Lusten och anledningen har inte funnits.

    Vad lärde du dig under året?
    Att alltid ha ansiktsmask och handsprit på mig när jag lämnar hemmet och att tvätta händerna så fort jag kommer innanför dörren. Att hålla 1,5m avstånd till folk. Att använda armbåge istället för händer vid övergångsstället. Jag lärde mig, eller rättare sagt vi lärde oss äntligen, att veckohandla. Ja, en massa pandemi trick helt enkelt. Överlag har Icey och jag lärt oss en ny vardag som passar med rådande omständigheter. Sen gick jag ju en keramikkurs, fick in yogan regelbundet och lärde mig av mig som gravid.

    Vilken är den störta förändringen du gjort under året?
    Har fått ordning på min sköldkörtel känner jag och mitt hår är tillbaks. Och jag kunde bli gravid. Har flyttat till ett nytt land igen vilket torde kännas som en stor förändring men inte alls känns så. Annars är det väl det där igen då, att anpassa hela mitt liv efter ett virus.

    Vad har du haft/gjort för mycket under året?
    Sett på TV och läst orimligt mycket nyheter från hela världen. Har verkligen försökt läsa så mycket som möjligt om världssituationen från så många olika källor som möjligt. Det har absolut blivit för mycket av det ibland och det har krävt en orimlig mängd källkritik även om det oftast varit respekterade medier. Samtidigt har det varit väldigt lärorikt på många olika sätt.

    Vad var favorit resemålet under 2020?
    Våra timmar i Husavík. Sicken fantastisk söt liten by. Kanske extra mysig eftersom vår vistelse kom efter väldigt tuffa veckor.

    Vad är du mest stolt över när du blickar tillbaks på 2020?
    Att jag är lycklig och fortfarande väldigt lyckligt lottad på så många olika fronter. Och att Baby Ice fortfarande verkar må bra.

    Vilken var årets drink?
    Våren hade ett överflöd av champagne. Eller är det ens en grej? Var faktiskt en lagom mängd under omständigheterna. Moët påminde också om vårt första år ihop och kändes lämplig när vi tog oss igenom våren ihop. Hösten har varit en kamp om att få i sig tillräckligt med vatten. Kolsyrat i mitt fall. Alltid kolsyrat.

    Vilken var årets låt?
    https://youtube.com/watch?v=1nL0ZVQ8V98

    Vad fick dig att gråta?
    Oron skapad av Covid-19.

    Vad fick dig att skratta?
    Min man och min familj främst.

    2020 var speciellt, vad har förvånat dig mest under pandemin?
    Att så många som klagar över restriktioner och dylikt också ofta är de som med sina val i vardag bidrar till att restriktioner eller nedstängnar behövs. Att så många vill ta eget ansvar men inte kan eller vill ta eget ansvar. Att man väljer att tolka rekommendationer eller rekommendationer så löst eller maximalt som möjligt, som om någon sagt att man får max ta tre omgången av buffén och väljer att se det som att man måste ta tre omgångar. Att man måste maxa allt istället för att begränsa sig. Behovet att sätta sina känslor först var större än jag hade trott hos många medmänniskor. Okej. Ska inte rabbla om det. Ni fattar. Dömer inte men förstår inte. Eller jo, fattar att det är jävligt trist men inte mer än så. Något mer positivt är hur så många verkligen har försökt ställa om. För att inte tala om hur effektivt det är när västvärlden bestämmer sig för att det är nog är nog och snabbt som attans lägger sina pengar i samma plånbok för att få ihop ett vaccin.

    Vad är du stolt över att du lyckades med under året?
    Att som gravid flytta in i ett nytt hem utan golv och gardiner i en värmebölja. Mådde inte bra där men det gick. Är också stolt över den omställningen Icey och jag gjort i vår vardag där vi ändå försökt hålla fast vid rutiner och försökt skapa speciella stunder. Inte riktigt något jag är stolt över på det sättet men känner också en tacksamhet över att jag från tidig ålder fick lära mig att ha tråkigt. Har ofta tänkt på det under året och jag tror det har hjälpt mig mycket för det har inte alltid varit lätt att ha kul under 2020.

    Vad tar du med dig in i 2021?
    En ny slags vardag och en större ro i sinnet om att det är som det är. Det blir inte bättre än man gör det gäller speciellt i situationer man inte kan styra över. Men också att jag faktiskt snart gått igenom en hel graviditet, även om nästan ingen sett mig gravid.


    0
  • Gravidtankar,  Livet

    En ständig oro

    Igår var jag på barnmorskemottagningen för att kolla om det fanns något som tyder på havandeskapsförgiftning. Jag hade förväntat mig blodtryck, urinprov och att man kollar hjärtat. Man kollade blodtryck. Tyckte hon sa 130/97 som ju är jättehögt eller för högt i alla fall. Hon sa att det var inom gränsen och att man i Sverige inte tar urinprov om blodtrycket är normalt. Jag frågade att om hon skulle undersöka bebisen men hon frågade om jag hade några besvär och utan det så finns det ingen anledning att kolla. Okej. Innan jag gick så frågade jag om Tigerbalsam i nacken går bra att använda, hon sa att jag skulle googla. Jag fick därifrån, ringde Icey som anmärkt på att 97 i undertryck är ganska högt. Jag berättade att hon bett mig googla. Skulle inte råda någon gravid att googla något, någonsin. Det var en sådan olustig känsla som hängde kvar.

    Jag har alltid sagt att om jag blir gravid så vill jag gå privat. Min tilltro till nordisk primärvård är icke exciterande. Ännu värre är det på små orter. Kan tänka mig söka hjälp för halsfluss typ men där går gränsen. Igår kväll så hade väl oron växt till sig och jag tyckte inte jag kände bebisen. Sådan onödig grej, barnmorskan hade kunnat kolla hjärtslagen på bebisen så hade oron inte vuxit till sig. Imorse när jag vaknade så var det första jag gjorde att coola blodtryck. Jag måste ha hört fel, hon måste ha sagt 87 eller något annat under 90. Eftersom jag inte litar på henne så sitter jag nu här och känner mig orolig. Vet inte riktigt vem jag kan vända mig till samtidigt som jag känner att jag vill kunna lugna ner mig själv. Hon måste ju kunna sitt jobb. Eller?

    Vi har berättat för nästan alla vi känner nu och med det tycker jag pressen växer och därmed även oron för att något ska gå fel. Det är läskigt ju fler som vet tycker jag. Likadant när jag tittar mig runt där jag sitter nu och ser bara ett litet berg av bebiskläder. Tänk om något går fel nu… Min brors bästa kompis och hans sambo fick ett missfall i den veckan vi är i nu. Det händer ju. Försöker verkligen att tänka positivt. Se på kläderna och tänka mig att det kommer en frisk bebis.

    Tycker generellt att det är mycket oron i mig just nu. Inte bara för graviditeten men jag tror det byggs upp och kanaliserar mot det som är konkret. Oroar mig även en del för Covid vaccinet. Inte för att jag tror det är farligt men har jag uppfattat det rätt att man kan bära viruset och smitta andra även om man är vaccinerad? Det skyddar ”bara” mot att man blir sjuk. Får lite panik av det, för allas skull. Själv kommer jag ju inte ta något vaccin eftersom dom inte rekommenderar det till gravida eller ammande. Skulle jag ta något och fick välja skulle jag nog välja AstraZeneca även om det är längst bort och stoppade testning på grund av eventuella bieffekter. En sak jag inte är så orolig för är det där så kallade mer smittsamma Covid viruset. Det finns ju egentligen inga vetenskapliga bevis på exakt hur mycket mer det smittar. Däremot så kan det oroa mig lite att man inte i alla länder har någon kapacitet att följa upp och hålla koll på alla varianter.

    Jag vill bara sluta känna mig orolig. Tycker inte det är mycket begärt. Några säkra kort i denna alldeles för ovissa verklighet hade jag inte tackat nej till. En sak i taget, och idag är det i alla fall sol. Japp, det var soluppgång idag. Lite solsken i märket. Bokstavligen.

    0
  • Livet

    Den långsammaste snabbheten

    Av månadens alla dagar så mår jag och har jag det ganska bra nästan alla dagar om inte alla dagar de flesta månaderna. Tror inte någon skulle skrika att dom njuter av livet till fullo och tycker nutiden är den roligaste och bästa tiden av deras liv. Tiden går långsamt men ändå fattar jag inte att det redan är torsdag imorgon. Finner en stilla tröst i att tiden i alla fall tickar på.

    För mig har det hjälpt att det att inse redan tidigt att det här viruset skulle ställa till det i lång tid. Vi siktade in oss på minst ett år. Det har hjälpt att förlika sig med det och sedan har det säkerligen hjälpt att vi är vana med att bo långt ifrån våra nära och kära. Men med det sagt så är det klart att även jag kan ha en dålig dag och bli jävligt trött på hur en pandemi ställer till det. Då tillåter jag mig att ha en sådan dag, det är okej. Icey kan ha veckor av nedstämdhet på grund av situationen men det är samma där. Då tar han sig den tiden.

    I söndags var vi nog båda trötta och vi hade filmdag hela dagen. Klev aldrig ur min pyjamas. Det var väldigt längesedan vi hade en sådan söndag. Så skönt och kanske precis vad som behövdes för på måndagen hade jag så mycket energi att jag till slut fick tråkigt. Sjukt effektiv dag. Igår kom dock en sådan där dag då pandemin kändes nära inpå. Det har varit en rörig vecka för min familj och när jag igår funderade över jul så brast det. Trots att jag är 38 och inte alltid varit singel så har jag aldrig firat jul utan min familj. Jag har varit stenhård, är man tillsammans med mig så firar man jul med min familj. Ja, om man inte vill dela på sig. Inte mig emot, så länge jag får vara med mina föräldrar och min bror så är allt lugn och frid. Nu var det förvisso redan bestämt att min lillebror skulle vara med sin sambos familj på julafton men resten av dagarna så hade vi velat vara tillsammans. Nu, nu kanske ingen i familjen träffas utan håller sig hemma. Och där krossas mitt hjärta och mitt relativt starka psyke. Att vara utan min familj är för mycket. Så igår blev det en dag av konstanta tårar, tills jag kröp i säng mitt på dagen med min nalle och somnade. Ringde min mamma idag och egentligen är vi alla överens om att det viktigaste är att det blir fler jular tillsammans. Men ändå, jag orkar inte, jag går sönder inombords. Skulle verkligen bara vilja säga fuck this och krypa ner under täcket tills mars. Är inte riktigt där att jag vill tänka på ett mars och bebis och vänner och familj som inte kan hälsa på.

    0
  • Livet

    30 saker du inte vet om mig

    Min brudbukett som summerade mig bra:
    färgglad, vild men samlad.

    Det är fredag men några länkar blir det inte denna veckan. Eller jo en, missa inte Sophie Ellis-Bextor fredagsdisco från familjeköket. Älskar detta veckoinslag! Live på Sophies insta från 19:30 på fredagar. Och Happy, denna är till dig!

    Tänkte köra en annan lista idag, 30 saker ni inte vet om mig. Eller hur mycket vet ni egentligen? Vi får se…

    1. Jag är inte tillräckligt gammal för att tycka om kapris.
    2. Är tillräckligt lillgammal för att älska råbiff.
    3. Att fixa fester är bland det bästa jag vet.
    4. Har en halvbror som jag aldrig räknar som en del av familjen.
    5. Har mycket åsikter och gillar att forma åsikter.
    6. Uppskattar inte att bli kallad smeknamn eller förkortningar av mitt namn.
    7. Tycker alla stunder lämpar sig för spontandans.
    8. Känner att det är rimligt att sjunga lite då och då med eller utan publik.
    9. Gillar att hångla.
    10. Kan klara mig utan alkohol resten av livet.
    11. Min första designerväska var en Burberry som jag har kvar idag.
    12. Drömmer om en Chaneldräkt.
    13. Vill väldigt gärna köpa en (till) sommarstuga.
    14. Ger ofta materiella ting stort sentimentalt värde.
    15. Är kvällsmänniska.
    16. Dricker både te och kaffe men kan slippa bägge i perioder.
    17. Fullkomligt älskar att prata med främlingar. Tycker det är både givande och spännande.
    18. Har otroligt svårt för osäkra människor och falska människor.
    19. Kan somna lätt i stort sett överallt närsomhelst förutom i en säng på natten när man ska sova.
    20. Är oblyg förutom när det gäller toalettpapper och kondomer.
    21. Har belgiskt bilkörkort och svensk förarintyg för båt.
    22. Älskar att ge presenter.
    23. Älskar att få presenter.
    24. Har nästan alltid kalla fötter och händer.
    25. Svamp är ett favoritmål och snacks. Tjuvar gärna rå svamp från bänken när kocken inte tittar.
    26. Hösten är härligaste årstiden om du frågar mig.
    27. Har lite svårt för alla typer av extremister men tycker typen humanist som inte urskiljer mellan människor men ändå inser att alla är olika kan gå an.
    28. Jag tycker att rimligt ofta är orimlig.
    29. Skulle gärna vilja ha en katt.
    30. Är bortskämd av så väl föräldrar, bror, man och vänner och oändligt tacksam för det.
    +1
  • Livet,  Tankar,  Utlandssvensk

    Mitt liv. The story so far.

    Min älskade västkustpärla som tillsammans med min familj är det enda konstanta i mitt liv. Och som nu även är en viktig del av min mans liv. Ett ställe där vi vill skapa många nya minnen. Tillsammans.

    I början av 1980-talet så föddes Natalia i Sydamerika. Min biologiska mamma bestämde sig för att adoptera bort mig. Eller ja, överge mig som det faktiskt är oberoende av anledning. Efter bara några månader så fick jag två fantastiska svenska föräldrar. Dom har älskat mig ovillkorligt och gett mig ett oerhört fint och på många sätt privilegierat liv. Mina föräldrar bodde i Göteborg och där började mitt svenska liv med nytt pass, nytt namn och ny familj. Jag var bara lite mer än två månader när jag kom till Sverige så jag har inga minnen från Colombia. Och nej, talar inte spanska. Vi stannade bara i Sverige i någon månad till innan min pappa fick ett uppdrag som tog oss till USA. Där lärde jag mig simma, enligt typ lag på den tiden för att barn skulle kunna ta sig till kanten om dom ramlade i poolen hemma. Jag blev ett vattendjur fast av sorten som föredrar en pool. Vi stannade i USA ett år innan vi återvände till Göteborg.

    I Göteborg hängde vi mycket med familj och vänner och när jag var tre så fick jag en lillebror. Mamma hämtade hem honom själv från Colombia, pappa var ute och jobbade. Min bror kommer från samma land men inte från samma biologiska föräldrar. När jag var ungefär 3 och ett halvt flyttade vi alla till England. Min pappa hade precis sålt sitt företag och ville konsulta och ha England som bas. I England fick jag mina första vänner, fick mina första aupairer, lärde mig be bordsbön, lärde mig engelska och franska barnvisor. Efter cirka fyra år så flyttade vi tillbaks till svenska västkusten. Där vi tillbringat varje sommar så att Sverige inte ska vara helt främmande.

    Den flytten är den första jag egentligen minns. Minns första skoldagarna i England och att det var jobbigt med språket men minns inte riktigt hur det var att skaffa kompisar. Med denna flytten så var jag 7 och skulle börja ettan. Att skaffa kompisar var kanske lite skakigt för alla. Men först så fick vi varsin katt min bror och jag. På kompisfronten fick vi tur och fick bra grannar med snälla barn i samma ålder som mig och min bror. Här var det dock svårt med språket på riktigt. Det ställdes krav på språken, eller faktiskt bara på modersmålet. Att jag var flytande i engelska var ingen speciellt imponerad av. Istället skulle man göra allt omständigt tyckte jag. Lärarinnan blev arg när jag skrev 3×2 istället för 3•2 när hon lika gärna hade kunnat vara glad för att jag redan lärt mig multiplikation. Det blev rörigt och min bror och jag blev ganska så mobbade. Vi var båda mörka, han mörkare än jag, och min svenska var inte så bra. Ganska enkelt offer på den tiden men det satte faktiskt inga spår alls. Jag tyckte redan då att det inte var mitt problem. Det blev bättre efter ett tag. Folk, speciellt barn tror jag, tröttnar. Min bror hade det kämpigare och var ofta ledsen. Mamma och pappa hittade lösningar och det blev bra tillslut. Vi bodde kvar i 6 år innan det var dags för nästa äventyr. Min pappa hade fått jobb utomlands.

    När jag skulle börja högstadiet så gjorde jag det i Bryssel. Jag tror jag var på allmänt surt humör i ett år. Hej tonåren! Jag tyckte skolan var snobbig och jag var nu tillräckligt gammal för att ogilla att vara kompis med andra bara för man sitter i samma båt. Jag hittade ändå några guldkorn och ett finns fortfarande kvar i mitt liv. Åh, här hände det så mycket. Jag hade min första pojkvän, blev av med oskulden, lärde mig franska, fick en hund, fick MVG i tyska, tog körkort och tog studenten. Vi bodde i Belgien länge så det var även här jag gick min första universitetskurs där jag läste holländska och här jag fick mitt första jobb. Här var nog också sista gången på länge som jag lärde mig språk. Svenskan och engelskan har alltid funnits med mig. Franskan var första språket jag fick lära mig och då var jag väl cirka 12 år men då var det svårare. Min bror som är tre år yngre snappade upp det fortare. Franskan hänger kvar men nivån är lite mer simpel nuförtiden, ska kanske inte ge mig på politiska debatter till exempel. Det kan hända att det kommer tillbaks om jag utsätter mig mer för franska. Holländskan kan jag läsa och förstå ganska obehindrat men jag ogillar att prata det men antar att jag i kriser skulle kunna få ur mig det nödvändigaste. Det enda språket som jag enligt mina betyg ska briljera i är tyska och det varken pratar jag, skriver eller förstår.

    Efter studenten pluggade jag juridik i England. Trivdes faktiskt inte alls speciellt bra. Studentliv var inte min grej så jag åkte ofta hem till Belgien under helgerna. Jag flyttade även dit efter jag var klar. Bodde hos mina föräldrar och började jobba under tiden jag försökte komma på vad jag skulle läsa på Masternivå. Efter ett år så träffade jag M som bodde i Sverige. Vi blev ett par och jag flyttade till Sverige via Danmark. Om man får ha lyxen att vara efterklok så var väl det mitt största misstag i livet. Väldigt lite gott kom ur det beslutet men det har jag förlikat mig med. Att som 23-årig vuxen flytta till Sverige var mycket tuffare än jag trott. Det var hemskt och jag vantrivdes. Redan efter några månader inser jag ju dessutom att M är ett svin så förhållande var helt fel. Jag försökte ändå, jag pluggade, hittade lite ströjobb och var hemma i Belgien mycket. Jag kunde vara hemma i långa perioder, jag mådde som bäst där. Gick hos en massa jobbcoacher och annat som alla drog slutsatsen att jag är smart, väldigt kvalificerad men kanske lite för kvalificerad. Jag sökte då och då jobb i Stockholm eller utomlands som inte kändes lika litet som Göteborg och som ofta har fler international,a ställningar. Jag kunde ofta komma till intervjuer men där satte M alltid stopp på något sätt. Som många Göteborgare som ville han gärna bo där. Det hade han förvisso varit tydligt med från start men jag trodde det skulle ändra sig om jag fick jobb och var olycklig. Eller för den delen bott där några år, då kunde vi testa något nytt tyckte jag. Det tyckte inte han. När vi träffades så tjänade jag mer än honom och fick ett ännu bättre erbjudande i Köpenhamn så även om jag inte ville vara bitter så kan jag helt sakligt säga som ovan, att mitt beslut att flytta till honom var ett stort misstag. Jag gjorde lite småjobb men de karriärsdrömar jag haft hamnade i en helt ny värld och till slut var dom i en annan galax. Efter 5 år började jag engagera mig i föreningar och träffade nya människor för att komma på fötterna igen efter att ha levt väldigt isolerat. Efter 7 år tar vårt förhållande slut, jag blir dåligt behandlad i uppbrottet, min stolthet blir helt mosat och separationen tar säkert över ett år innan vi lade det bakom oss. Trots det så var det det bästa som kunde hända. I efterhand så är jag så glad att han gjorde slut för jag hade grävt mig en grop.

    Jag flyttar in hos mina föräldrar, känner helt knäckt och orkar inte med något eller någon. Lever klyschigt singelliv men trivs himla bra med det. Väljer att fokusera mycket tid på ideella verksamheter. Mina hjärna får stimulans men jag får bestämma hur mycket och när. Under någon av alla resor som de ideella uppdragen innebär så träffar jag Icey. Han är det bästa som hänt i vuxen ålder men det tar ett tag innan jag inser det. Jag är tydlig med att jag inte vill ha ett förhållande, jag vill inte ha förpliktelser eller förväntningar men visst kan vi ses. Efter ett halvår har vi träffats så mycket att jag känner jag är redo för ett äventyr. Jag väljer därför att flytta upp till Island över sommaren för att se om vi kan bo ihop och om vi ens fungerar ihop över längre perioder. Det gör vi och jag bor från och till på Island efter det. När det närmare sig ett års jubliumet av den där sommaren så bestämmer vi oss för att flytta till Oslo.

    Där får jag lätt jobb på internationellt företag och jag tror inte det är en slump. Det är där jag går hem som bäst. Trots att vi båda trivs geografiskt så kan vi inte se en framtid i Norge. Icey trivs dessutom inte på kontoret. Så efter ett och ett halvt år så flyttar vi till Holland. Det har gått fem månader sedan vi blev man och hustru så en nystart känns läglig.

    Det var ett lätt beslut och ett beslut som funnits i baktankarna länge. Jag trivs väldigt bra här i Centraleuropa och även om det finns likheter så är det inte samma som när jag var 23 och gav upp mitt liv för en man. Icey är inte den manen, jag är inte den kvinnan och omständigheterna och förutsättningarna är inte samma. Hittills har jag inte kikat på jobb men karriär är inte något som alltid lockar nuförtiden. Jag förstår att det är oförståeligt för många och kanske är jag präglad av en uppväxt med många hemmaföräldrar, oftast mammor men att ha en karriär är inte det viktigaste i mitt liv. Det finns saker jag vill göra och uppnå men jag behöver fundera lite till kring hur och vad. Är jag stressad? Nej, eller ibland kanske men då har jag oftast dragits med i någon annans hets. Det där ger sig. Jag är nyfiken på nästa kapitel men vill läsa alla rader ordentligt och se till att jag inte missar något längs vägen. Under tiden så säger dammar jag av språkkunskaperna och ger mig på isländska och holländska (igen).

    Så imponerad om du tog dig till slutet av min resa. Funderade på vad boken om mitt liv skulle heta. Kommer inte på något slående. En sprakande resa mellan drömmar och lärdomar eller Livets bergochdalbana med extra allt. Vad skulle din heta och varför? Har du några frågor om mina kapitel så lämna gärna en rad nedan.

    0
  • Livet

    Coronaoron

    Det har varit så fina dagar trots nya Corona fall i bekantskapskretsen så hade oron över världen och orättvisorna ändå lagt sig. Eller det är inte helt sant, på måndagsmorgonen när Icey och jag pratade om fallen på ålderdomshemmen och dementa patienter så brast det. Att inte få träffa den äldre, ömtåliga släktingen med demens mer än från utanför fönstret gjorde ont i mig. Min mormor var dement och jag kan nästan se skräcken i hennes ögon om hon varje dag, flera gånger för första gången skulle behöva se personal i främmande skyddsutrustning. Att inte få dom där sista stunderna tillsammans med den släktingen som alltid funnits gjorde också ont. Alla som valt ålderdomshem för sin släkting nära hemmet så man kan besöka ofta men nu inte får träffas alls känns så himla orättvist. Det är inte bestämmelsernas fel – det är helt rätt av ställföreträdande att förbjuda besök – det är virusets fel. Så det grät jag över på måndagskvisten. Efter det satte jag mig och skrev ett långt inlägg om min syn eller icke-syn på länders åtgärder under Corona krisen. Jag har inte bestämt om jag ska publicera, vi får se. Vet inte om det behövs mer inlägg om Corona.

    Det är en ny vardag som infunnit sig och en ny lite annorlunda framtid som väntar. Det har börjat kännas helt okej. Jag har varit glad och känt mig lycklig även om jag varje natt säger till Icey att jag är önskar Corona är borta när jag vaknar. Avståndet och handtvättandet kommer sitta kvar ett tag. Reserekommendationerna likaså. Har vänner som redan avbokat sin resa i januari 2021. Vi hade inga konkreta planer om någon specifik resa men visst hade vi tänkt tillbringa sommaren i Sverige i sommarstugan med min familj. Jag såg fram emot dopp, sommarfest och kräftskiva för vänner. Nu kanske inte det blir av och jag accepterar det. Istället för att planera kräftskivan som vi precis inte hann bjuda in till så fokuserar jag på idéer inför min 40-årsdag om två år. Vi har inte helt släppt tanken om Sverige och tittar på om vi kan hyra en stuga i fall vi åker. Generationsöverskridande boende kanske man inte ska utgå från som en bra idé. Tror inte det behöver vara en dålig idé beroende på hur livet utanför stugan ser ut. Och kanske att man ska bo någon annanstans den första veckan för att se till så man inte blir sjuk. Måste också komma ihåg att det är lång tid kvar i en tid där man tar dag för dag. Mycket kan ändras så jag undviker för många tankar om planer.

    Allt som allt så känns det som den nya vardagen och förväntningar äntligen är synkade. Det vände efter den där tippen i vecka 3. Jag har köpt söta munskydd till mina föräldrar som ska bila upp till Sverige i veckan. Munskydden är helt slutsålda i Spanien där dom bor och jag såg att den söta japanska minimarknaden sålde tygskydd så jag köpte två där som dom levererade hem. Så himla söt butik som öppnade bara någon veckan innan alla bestämde sig för att hålla sig hemma. Det verkar ändå rulla på trots att det är både ett litet kafé och en hårsalong där inne.

    Efter en lugn dag av mycket läsning och te så kunde jag inte somna. Var inte trött och hade massor med tankar. Vid två hämtade jag min mobil som varit på stör ej hela dagen. Ser att min kompis Sarahs mamma dog under dagen och jag blir jätteledsen. Dom har inte fått träffa henne på över tre veckor. Jag blir ledsen för mamma var så gullig och omtänksam, pappan är världens härligaste. Hela familjen är galet mysig och välkomnande. Det kändes orättvist och det finnas massor av familjer som går igenom samma sak. Det skulle ha varit en sådan fin begravning och jag tror det blir en fantastisk minnesceremoni någon dag. Kanske i en Belgien för vännerna och en i Italien för familjen.

    Det blev ingen bra natt. Icey försöker trösta men jag grät, vaknade, fick små ångestattacker, somnade om. Skrev ett meddelande till pappan nu på morgon och då kom tårar igen. Idag är en sådan där dag då jag känner att det räcker nu. Det kommer lägga sig och bli bra igen tills det rivs upp igen.

    Nu ska jag försöka äta frukost, läsa lite och sedan kolla om jag kan anmäla mig till något gym pass senare idag. Men först, ringa mamma.

    0