• Livet

    30 saker du inte vet om mig

    Min brudbukett som summerade mig bra:
    färgglad, vild men samlad.

    Det är fredag men några länkar blir det inte denna veckan. Eller jo en, missa inte Sophie Ellis-Bextor fredagsdisco från familjeköket. Älskar detta veckoinslag! Live på Sophies insta från 19:30 på fredagar. Och Happy, denna är till dig!

    Tänkte köra en annan lista idag, 30 saker ni inte vet om mig. Eller hur mycket vet ni egentligen? Vi får se…

    1. Jag är inte tillräckligt gammal för att tycka om kapris.
    2. Är tillräckligt lillgammal för att älska råbiff.
    3. Att fixa fester är bland det bästa jag vet.
    4. Har en halvbror som jag aldrig räknar som en del av familjen.
    5. Har mycket åsikter och gillar att forma åsikter.
    6. Uppskattar inte att bli kallad smeknamn eller förkortningar av mitt namn.
    7. Tycker alla stunder lämpar sig för spontandans.
    8. Känner att det är rimligt att sjunga lite då och då med eller utan publik.
    9. Gillar att hångla.
    10. Kan klara mig utan alkohol resten av livet.
    11. Min första designerväska var en Burberry som jag har kvar idag.
    12. Drömmer om en Chaneldräkt.
    13. Vill väldigt gärna köpa en (till) sommarstuga.
    14. Ger ofta materiella ting stort sentimentalt värde.
    15. Är kvällsmänniska.
    16. Dricker både te och kaffe men kan slippa bägge i perioder.
    17. Fullkomligt älskar att prata med främlingar. Tycker det är både givande och spännande.
    18. Har otroligt svårt för osäkra människor och falska människor.
    19. Kan somna lätt i stort sett överallt närsomhelst förutom i en säng på natten när man ska sova.
    20. Är oblyg förutom när det gäller toalettpapper och kondomer.
    21. Har belgiskt bilkörkort och svensk förarintyg för båt.
    22. Älskar att ge presenter.
    23. Älskar att få presenter.
    24. Har nästan alltid kalla fötter och händer.
    25. Svamp är ett favoritmål och snacks. Tjuvar gärna rå svamp från bänken när kocken inte tittar.
    26. Hösten är härligaste årstiden om du frågar mig.
    27. Har lite svårt för alla typer av extremister men tycker typen humanist som inte urskiljer mellan människor men ändå inser att alla är olika kan gå an.
    28. Jag tycker att rimligt ofta är orimlig.
    29. Skulle gärna vilja ha en katt.
    30. Är bortskämd av så väl föräldrar, bror, man och vänner och oändligt tacksam för det.
    1+
  • Livet,  Tankar,  Utlandssvensk

    Mitt liv. The story so far.

    Min älskade västkustpärla som tillsammans med min familj är det enda konstanta i mitt liv. Och som nu även är en viktig del av min mans liv. Ett ställe där vi vill skapa många nya minnen. Tillsammans.

    I början av 1980-talet så föddes Natalia i Sydamerika. Min biologiska mamma bestämde sig för att adoptera bort mig. Eller ja, överge mig som det faktiskt är oberoende av anledning. Efter bara några månader så fick jag två fantastiska svenska föräldrar. Dom har älskat mig ovillkorligt och gett mig ett oerhört fint och på många sätt privilegierat liv. Mina föräldrar bodde i Göteborg och där började mitt svenska liv med nytt pass, nytt namn och ny familj. Jag var bara lite mer än två månader när jag kom till Sverige så jag har inga minnen från Colombia. Och nej, talar inte spanska. Vi stannade bara i Sverige i någon månad till innan min pappa fick ett uppdrag som tog oss till USA. Där lärde jag mig simma, enligt typ lag på den tiden för att barn skulle kunna ta sig till kanten om dom ramlade i poolen hemma. Jag blev ett vattendjur fast av sorten som föredrar en pool. Vi stannade i USA ett år innan vi återvände till Göteborg.

    I Göteborg hängde vi mycket med familj och vänner och när jag var tre så fick jag en lillebror. Mamma hämtade hem honom själv från Colombia, pappa var ute och jobbade. Min bror kommer från samma land men inte från samma biologiska föräldrar. När jag var ungefär 3 och ett halvt flyttade vi alla till England. Min pappa hade precis sålt sitt företag och ville konsulta och ha England som bas. I England fick jag mina första vänner, fick mina första aupairer, lärde mig be bordsbön, lärde mig engelska och franska barnvisor. Efter cirka fyra år så flyttade vi tillbaks till svenska västkusten. Där vi tillbringat varje sommar så att Sverige inte ska vara helt främmande.

    Den flytten är den första jag egentligen minns. Minns första skoldagarna i England och att det var jobbigt med språket men minns inte riktigt hur det var att skaffa kompisar. Med denna flytten så var jag 7 och skulle börja ettan. Att skaffa kompisar var kanske lite skakigt för alla. Men först så fick vi varsin katt min bror och jag. På kompisfronten fick vi tur och fick bra grannar med snälla barn i samma ålder som mig och min bror. Här var det dock svårt med språket på riktigt. Det ställdes krav på språken, eller faktiskt bara på modersmålet. Att jag var flytande i engelska var ingen speciellt imponerad av. Istället skulle man göra allt omständigt tyckte jag. Lärarinnan blev arg när jag skrev 3×2 istället för 3•2 när hon lika gärna hade kunnat vara glad för att jag redan lärt mig multiplikation. Det blev rörigt och min bror och jag blev ganska så mobbade. Vi var båda mörka, han mörkare än jag, och min svenska var inte så bra. Ganska enkelt offer på den tiden men det satte faktiskt inga spår alls. Jag tyckte redan då att det inte var mitt problem. Det blev bättre efter ett tag. Folk, speciellt barn tror jag, tröttnar. Min bror hade det kämpigare och var ofta ledsen. Mamma och pappa hittade lösningar och det blev bra tillslut. Vi bodde kvar i 6 år innan det var dags för nästa äventyr. Min pappa hade fått jobb utomlands.

    När jag skulle börja högstadiet så gjorde jag det i Bryssel. Jag tror jag var på allmänt surt humör i ett år. Hej tonåren! Jag tyckte skolan var snobbig och jag var nu tillräckligt gammal för att ogilla att vara kompis med andra bara för man sitter i samma båt. Jag hittade ändå några guldkorn och ett finns fortfarande kvar i mitt liv. Åh, här hände det så mycket. Jag hade min första pojkvän, blev av med oskulden, lärde mig franska, fick en hund, fick MVG i tyska, tog körkort och tog studenten. Vi bodde i Belgien länge så det var även här jag gick min första universitetskurs där jag läste holländska och här jag fick mitt första jobb. Här var nog också sista gången på länge som jag lärde mig språk. Svenskan och engelskan har alltid funnits med mig. Franskan var första språket jag fick lära mig och då var jag väl cirka 12 år men då var det svårare. Min bror som är tre år yngre snappade upp det fortare. Franskan hänger kvar men nivån är lite mer simpel nuförtiden, ska kanske inte ge mig på politiska debatter till exempel. Det kan hända att det kommer tillbaks om jag utsätter mig mer för franska. Holländskan kan jag läsa och förstå ganska obehindrat men jag ogillar att prata det men antar att jag i kriser skulle kunna få ur mig det nödvändigaste. Det enda språket som jag enligt mina betyg ska briljera i är tyska och det varken pratar jag, skriver eller förstår.

    Efter studenten pluggade jag juridik i England. Trivdes faktiskt inte alls speciellt bra. Studentliv var inte min grej så jag åkte ofta hem till Belgien under helgerna. Jag flyttade även dit efter jag var klar. Bodde hos mina föräldrar och började jobba under tiden jag försökte komma på vad jag skulle läsa på Masternivå. Efter ett år så träffade jag M som bodde i Sverige. Vi blev ett par och jag flyttade till Sverige via Danmark. Om man får ha lyxen att vara efterklok så var väl det mitt största misstag i livet. Väldigt lite gott kom ur det beslutet men det har jag förlikat mig med. Att som 23-årig vuxen flytta till Sverige var mycket tuffare än jag trott. Det var hemskt och jag vantrivdes. Redan efter några månader inser jag ju dessutom att M är ett svin så förhållande var helt fel. Jag försökte ändå, jag pluggade, hittade lite ströjobb och var hemma i Belgien mycket. Jag kunde vara hemma i långa perioder, jag mådde som bäst där. Gick hos en massa jobbcoacher och annat som alla drog slutsatsen att jag är smart, väldigt kvalificerad men kanske lite för kvalificerad. Jag sökte då och då jobb i Stockholm eller utomlands som inte kändes lika litet som Göteborg och som ofta har fler international,a ställningar. Jag kunde ofta komma till intervjuer men där satte M alltid stopp på något sätt. Som många Göteborgare som ville han gärna bo där. Det hade han förvisso varit tydligt med från start men jag trodde det skulle ändra sig om jag fick jobb och var olycklig. Eller för den delen bott där några år, då kunde vi testa något nytt tyckte jag. Det tyckte inte han. När vi träffades så tjänade jag mer än honom och fick ett ännu bättre erbjudande i Köpenhamn så även om jag inte ville vara bitter så kan jag helt sakligt säga som ovan, att mitt beslut att flytta till honom var ett stort misstag. Jag gjorde lite småjobb men de karriärsdrömar jag haft hamnade i en helt ny värld och till slut var dom i en annan galax. Efter 5 år började jag engagera mig i föreningar och träffade nya människor för att komma på fötterna igen efter att ha levt väldigt isolerat. Efter 7 år tar vårt förhållande slut, jag blir dåligt behandlad i uppbrottet, min stolthet blir helt mosat och separationen tar säkert över ett år innan vi lade det bakom oss. Trots det så var det det bästa som kunde hända. I efterhand så är jag så glad att han gjorde slut för jag hade grävt mig en grop.

    Jag flyttar in hos mina föräldrar, känner helt knäckt och orkar inte med något eller någon. Lever klyschigt singelliv men trivs himla bra med det. Väljer att fokusera mycket tid på ideella verksamheter. Mina hjärna får stimulans men jag får bestämma hur mycket och när. Under någon av alla resor som de ideella uppdragen innebär så träffar jag Icey. Han är det bästa som hänt i vuxen ålder men det tar ett tag innan jag inser det. Jag är tydlig med att jag inte vill ha ett förhållande, jag vill inte ha förpliktelser eller förväntningar men visst kan vi ses. Efter ett halvår har vi träffats så mycket att jag känner jag är redo för ett äventyr. Jag väljer därför att flytta upp till Island över sommaren för att se om vi kan bo ihop och om vi ens fungerar ihop över längre perioder. Det gör vi och jag bor från och till på Island efter det. När det närmare sig ett års jubliumet av den där sommaren så bestämmer vi oss för att flytta till Oslo.

    Där får jag lätt jobb på internationellt företag och jag tror inte det är en slump. Det är där jag går hem som bäst. Trots att vi båda trivs geografiskt så kan vi inte se en framtid i Norge. Icey trivs dessutom inte på kontoret. Så efter ett och ett halvt år så flyttar vi till Holland. Det har gått fem månader sedan vi blev man och hustru så en nystart känns läglig.

    Det var ett lätt beslut och ett beslut som funnits i baktankarna länge. Jag trivs väldigt bra här i Centraleuropa och även om det finns likheter så är det inte samma som när jag var 23 och gav upp mitt liv för en man. Icey är inte den manen, jag är inte den kvinnan och omständigheterna och förutsättningarna är inte samma. Hittills har jag inte kikat på jobb men karriär är inte något som alltid lockar nuförtiden. Jag förstår att det är oförståeligt för många och kanske är jag präglad av en uppväxt med många hemmaföräldrar, oftast mammor men att ha en karriär är inte det viktigaste i mitt liv. Det finns saker jag vill göra och uppnå men jag behöver fundera lite till kring hur och vad. Är jag stressad? Nej, eller ibland kanske men då har jag oftast dragits med i någon annans hets. Det där ger sig. Jag är nyfiken på nästa kapitel men vill läsa alla rader ordentligt och se till att jag inte missar något längs vägen. Under tiden så säger dammar jag av språkkunskaperna och ger mig på isländska och holländska (igen).

    Så imponerad om du tog dig till slutet av min resa. Funderade på vad boken om mitt liv skulle heta. Kommer inte på något slående. En sprakande resa mellan drömmar och lärdomar eller Livets bergochdalbana med extra allt. Vad skulle din heta och varför? Har du några frågor om mina kapitel så lämna gärna en rad nedan.

    0
  • Livet

    Coronaoron

    Det har varit så fina dagar trots nya Corona fall i bekantskapskretsen så hade oron över världen och orättvisorna ändå lagt sig. Eller det är inte helt sant, på måndagsmorgonen när Icey och jag pratade om fallen på ålderdomshemmen och dementa patienter så brast det. Att inte få träffa den äldre, ömtåliga släktingen med demens mer än från utanför fönstret gjorde ont i mig. Min mormor var dement och jag kan nästan se skräcken i hennes ögon om hon varje dag, flera gånger för första gången skulle behöva se personal i främmande skyddsutrustning. Att inte få dom där sista stunderna tillsammans med den släktingen som alltid funnits gjorde också ont. Alla som valt ålderdomshem för sin släkting nära hemmet så man kan besöka ofta men nu inte får träffas alls känns så himla orättvist. Det är inte bestämmelsernas fel – det är helt rätt av ställföreträdande att förbjuda besök – det är virusets fel. Så det grät jag över på måndagskvisten. Efter det satte jag mig och skrev ett långt inlägg om min syn eller icke-syn på länders åtgärder under Corona krisen. Jag har inte bestämt om jag ska publicera, vi får se. Vet inte om det behövs mer inlägg om Corona.

    Det är en ny vardag som infunnit sig och en ny lite annorlunda framtid som väntar. Det har börjat kännas helt okej. Jag har varit glad och känt mig lycklig även om jag varje natt säger till Icey att jag är önskar Corona är borta när jag vaknar. Avståndet och handtvättandet kommer sitta kvar ett tag. Reserekommendationerna likaså. Har vänner som redan avbokat sin resa i januari 2021. Vi hade inga konkreta planer om någon specifik resa men visst hade vi tänkt tillbringa sommaren i Sverige i sommarstugan med min familj. Jag såg fram emot dopp, sommarfest och kräftskiva för vänner. Nu kanske inte det blir av och jag accepterar det. Istället för att planera kräftskivan som vi precis inte hann bjuda in till så fokuserar jag på idéer inför min 40-årsdag om två år. Vi har inte helt släppt tanken om Sverige och tittar på om vi kan hyra en stuga i fall vi åker. Generationsöverskridande boende kanske man inte ska utgå från som en bra idé. Tror inte det behöver vara en dålig idé beroende på hur livet utanför stugan ser ut. Och kanske att man ska bo någon annanstans den första veckan för att se till så man inte blir sjuk. Måste också komma ihåg att det är lång tid kvar i en tid där man tar dag för dag. Mycket kan ändras så jag undviker för många tankar om planer.

    Allt som allt så känns det som den nya vardagen och förväntningar äntligen är synkade. Det vände efter den där tippen i vecka 3. Jag har köpt söta munskydd till mina föräldrar som ska bila upp till Sverige i veckan. Munskydden är helt slutsålda i Spanien där dom bor och jag såg att den söta japanska minimarknaden sålde tygskydd så jag köpte två där som dom levererade hem. Så himla söt butik som öppnade bara någon veckan innan alla bestämde sig för att hålla sig hemma. Det verkar ändå rulla på trots att det är både ett litet kafé och en hårsalong där inne.

    Efter en lugn dag av mycket läsning och te så kunde jag inte somna. Var inte trött och hade massor med tankar. Vid två hämtade jag min mobil som varit på stör ej hela dagen. Ser att min kompis Sarahs mamma dog under dagen och jag blir jätteledsen. Dom har inte fått träffa henne på över tre veckor. Jag blir ledsen för mamma var så gullig och omtänksam, pappan är världens härligaste. Hela familjen är galet mysig och välkomnande. Det kändes orättvist och det finnas massor av familjer som går igenom samma sak. Det skulle ha varit en sådan fin begravning och jag tror det blir en fantastisk minnesceremoni någon dag. Kanske i en Belgien för vännerna och en i Italien för familjen.

    Det blev ingen bra natt. Icey försöker trösta men jag grät, vaknade, fick små ångestattacker, somnade om. Skrev ett meddelande till pappan nu på morgon och då kom tårar igen. Idag är en sådan där dag då jag känner att det räcker nu. Det kommer lägga sig och bli bra igen tills det rivs upp igen.

    Nu ska jag försöka äta frukost, läsa lite och sedan kolla om jag kan anmäla mig till något gym pass senare idag. Men först, ringa mamma.

    0
  • Livet

    Påsktulpaner

    Dagen har bara flugit iväg. Frukost, mycket musik och fuldans, vädring av sängkläder, cyckeltur också har Icey fixat med påskmiddagen tillika datekvällen. Han ska bjuda på lamm samt någon förrätt och efterrätt men vad det blir vet jag inte.

    Igår var vi också ute och cyklade. Det verkar faktiskt som de allra flesta följer rekommendationer om åtgärderna som Holland valt. För det är inte olagligt att åka till jobbet, gå ut fler än 3, åka bort, träffa andra och så vidare. Vi är Rotterdam är relativt skonade från Covid-19 jämfört med andra provinser i Holland så som jag nämnde är det inte lika strängt här. Samtidigt vet vi hur det kan bli och ett tag så var vi ju på väg år det hållet. Dessutomoch, att det ska vara sådant läge i hela landet skulle inte gå. Sjukvården jobbar redan hårt och dom där svårt drabbade provinserna får hjälp av Tyskland med sjukvårdsplatser. Tyskar, precis som bland annat Sydkorea och Australien, testar ju som tokar. Just tester är så viktiga för att kunna sätta begränsa smittan. Tyvärr saknar många ställen tester, personal för att testa och lokaler för att testa. Australien köpte in en massssssa tester redan i januari och har sedan sett till att ha förrådet fullt. Med en befolkning på 25 miljoner och ungefär 50 dödsfall så verkar testerna och isolering hjälpa för dom. Självfallet hjälper geografin även om kryssningsfartygen inte är till någon fördel. Ändå tycker landet att många har dött och som vissa verkar man sätta ett värde i människoliv. Det är inte bara en siffra eller främlingen, det är någons någon. Hursomhelst, här verkar folk hålla sig till det som myndigheterna uppmanar till. Förutom kanske det viktigaste, avståndet. Där finns det en del många kan göra bättre. Självklart finns det ungdomar som envisas med att gå ut i stora grupper i parkerna. Men det kan ju också vara människor som bor ihop. Som en studentstad är det tydligt att många har åkt hem. En till iakttagelse från turen igår, så kul att se att vi som är kvar verkligen använder alla take away tjänster och stöttar restauranger och kaféer. Heja alla som hjälper!

    Nu snurrade jag iväg helt. Skulle egentligen bara säga att det är är bra här. Tulpanerna blommar ut nu och eftersom marknaderna stängda så kan man verkligen fynda. Odlare säljer i olika nivåer, från 200 tulpaner för 20 euro (där dom går back) till samma antal för någon extra tia där dom gör en vinst. Allt för att slippa slänga dom. Jag köpte 20 tulpaner för 5 euro från vår blomaffär. Försöker verkligen stötta så mycket och ofta jag kan. Hos blombutiken på hörnet är dom så tacksamma för varje kund att vi alla får en liten bukett med minitulpaner.

    Det har varit en påsk med perspektiv, nya fall med Covid-19, eftertanke och en dag till med en ödmjukhet över att familjen är frisk. Nu ska jag fixa till mig för min date som börjar med live konsert med Andrea Bocelli.

    0
  • Fredagslänkar,  Livet,  TV

    Påsk 2020

    Vi skulle egentligen varit i Sverige, i sommarstugan, men det är vi såklart inte. Vi skulle hängt där en vecka med min bror och hans familj men nu är vi alla hemma (även om vi bråkade en del om att åka eller inte åka). Jag saknar familjen mycket idag även fast jag är van vid att inte träffa dom så ofta. Vet inte varför men idag känns det jobbigt och ledsamt. Kanske också för att påsken i sommarstugan är speciell med äggjakt, mystid, namn och vårstädning. Min trygga plats i världen.

    I Rotterdam skiner solen och jag har redan hunnit bli lite ledsen även på min garderoben. Det är försommar och idag med ingen vind så kommer det bli varmt. Temperturen har väl legat på i snitt på ungefär 22°C men vissa dagar har varit blåsigare så då känns det inte så varmt medan vindstilla dagar så känns det betydligt varmare. Vi tänkte vi skulle åka och cykla lite och se om vi kan hitta någon plats i solen där vi får plats med avstånd från andra. I Rotterdam får vi vara ute och röra oss men vi uppmuntras hålla oss till vår stadsdel och man får inte vara sällskap på fler än 3 personer. Det är såklart inte alla som håller sig till det och har inte sett polis eller andra som håller koll. I de mer drabbade städerna i landet är det strängare regler och därmed också fler kontroller på att det följs. Hursomhelst, först frukost och Eastenders – min älskade serie som jag följt typ hela livet och som nu bara visar två avsnitt i veckan istället för 4 som det brukar vara nuförtiden. Slänger in lite länkar för er som inte har möjlighet att gå ut och känner att dagarna blir långa.

    Helgens glada serietips: Jag gillade starkt den engelska version av Flity Dancing och har nu sett några avsnitt av den svenska version som finns på Cmore. Serien handlar om singlar som blir matchade med en date. På deras första date ska dom dansa en dans utan att säga ett ord till varandra och sedan gå därifrån. Älskar programidén och tycker bägge länderna lyckats med den där feel good känslan men den svenska är lite mer krystad. Tycker väldigt mycket om Rennie Mirro som dansare och musikalartist. Han kanske inte är den mest naturliga programledare och om man sett den engelska känns det lite som att han bara översatt eller om dom bara är väldigt lika? Trots det så är det en serie som lämnar en med ett leende.

    Helgens äventyrsserie: En gammal rackare men har ni inte sett Expedition så se den! Ett gäng helt olika svenska kändisar ger sig ut på en bergsbestigning. Vissa kanske lite mer förbereda än andra men ingen är immun mot effekterna av hög höjd. En märklig kombination av människor och kanske inte många favoriter men man hejar på alla.

    Helgens shopping: Fantastiska Pica Picas gör underbara diadem som leveras i dina dustbags. Just nu får du 15% rabatt på allt med koden EASTER

    Helgens pod: Jo men ge Sh**ged Married Annoyed en chans. En pod om livet typ. Och glöm inte följa Rosie på Instagram.

    Helgens recept: PB+J Chocolate Chip Cookie Skillet. Jag säger inte mer än så. Glad påsk!

    0
  • Livet

    Hälsolistan

    Skogsparker är högt på listan över saker som gör mig glad.

    I vanlig ordning är jag sist ut. Happy började, Alex har också gjort en och nu kommer min hälsolista. Himla tur att jag hade den kvar annars hade jag brutit mitt interna löfte till mig själv om att blogga varje dag. Så här kommer den! Kan blivit lite irriterad på slut ber om ursäkt i förväg för det.

    1. Hur mår du rent fysiskt, idag?
    Suveränt, tack som undrar. Har mindre och mindre ont i hälen (misstänker hälsporre efter överbelastning) och har rört på mig mycket idag. Två pass, städning och kvällspromenad.

    2. Hur mår du rent psykiskt, idag?
    Väldigt bra. Oron har lagt sig även om oron för min föräldrar säkert lurar i bakhuvudet men det hjälper att mamma och jag skrattar mycket ihop. Om hennes rutiner, om hennes tant crush på Tegnell och hur hon är upptagen från 4-6 med TV program. Är inte heller speciellt orolig för Covid-19 fast är lite fundersam över hur sommarvärme och långledigt ska sluta. Jag känner mig stark, lugn och glad idag. Hjälpte säkert också att Icey hjälpte mig tvätta håret så jag slapp se håravfallet.

    3. Vad är hälsa, enligt dig?
    Att vara stark, både fysiskt och mentalt. Inte så där fysiskt stark så jag kan lyfta 250kg men vardagssysslor och lite extra ska klaras av utan smärtor. Var ett tag sedan något inte gjort ont i mig men jag har lärt mig mina läxor (gå till läkaren i tid). Jag vill vara mentalt stark och lugn så jag klarar av orkaner då och då. Är både mentalt stark och svag men klarar mig ändå förutom vid enstaka katastrofala separationer (ni som hängt med ni vet).

    4. Vad borde du göra mer/mindre av för att maximera din hälsa?
    Jag borde röra mig mer men med en häl som gör så in i helvete ont så är det trixigt. Allt som inte innebär att man står upp fungerar dock fint. Jag borde väl ibland andas tre djupa andetag lite oftare. Jag gör det nästan varje dag även om jag ofta kommer på det i sista sekund, alltså i sängen precis innan jag somnar haha.

    5. Vilken är din värsta sjukdom/olycka som du har varit med om i livet?
    Inte så många egentligen men hade hjärninflammation en gång. Det ställde till det rejält och jag mådde dåligt och var yr i månader. Ja, sedan är det då där där höger foten som jag stukade lite mer än jag ville erkänna. Gick till läkaren två år senare och nu gör den inte så himla ont längre (var dock på väg att stuka den igen under ett HIIT pass men säg inte det till någon). Konsekvensen av att inte ta itu med den skadan är att vänster fot är helt överbelastad och har hälsporre – ha! Sist men inte minst så dras jag ju med en nedsatt sköldkörtel som….orkar inte ens…men dess ickefunktion är väl inte precis ett glädjeämne i mitt liv. Får jag ta med migrän när jag ändå ältar saker? Har haft det sedan jag var sju så tycker inte det räknas.

    6. Skulle du kunna tänka dig att jobba inom vården?
    Nej. Inte en chans. Avskyr lukten på sjukhus. Är väldigt tacksam att det finns andra som ställer upp. Som inte får nog med tack och uppskattning förutom under pandemier vilket ju faktiskt helt ärligt är vidrigt. Dom borde alltid ha krislön och får mat och bullar spontant.

    7. Har du någonsin åkt i en ambulans?
    Nej för fasen. Sådant sysslar jag inte med. Har åkt polisbil till psyket en gång dock (aprå på på den där katastrofala separationen). Same same? Bättre till och med kanske?

    8. Skulle du hellre vara skadad i musklerna och inte kunna träna på ett helt år, eller vara konstant täpp i näsan i ett helt år?
    Täppt i näsan. Men om man är täppt i näsan i ett år och aldrig behöver snyta sig blir inte nästan stenhård då???

    9. Hur ofta besöker du tandläkaren?
    I nödsituationer. Och ber alltid om en present när traumat är klart. Fattar inte att så många tandläkare har bokmärken. Man förtjänar minst ett ark av bokmärken om det nu måste finnas i den där duktiga-lådan.

    10. Vad anser du om psykofarmaka, kosttillskott, Ipren osv?
    Psykofarmaka är säkerligen livsnödvändigt för några men jag tycker inte att det ska vara istället för terapi, motion, samtal eller vad det än nu kan vara. Tror man ska ta det i kombination med något som inte är i tablettform. Min största invändning är att läkare är så himla snabba på att skriva ut det. Ett formulär och vips får du erbjudande.
    Kosttillskott som proteinpulver och sådant? Nja det kan man vara utan. Kosttillskott som man tar för man inte har någon aptit? Kan behövas ibland, speciellt om man försöker lära sig äta igen. Kosttillskott som mineraler och vitaminer? Ja, absolut. Mvh, en kropp som inte tar upp något.
    Ipren och annat smärtstillande? Jopp, det behövs men man ska tänka på hur man använder det och hur ofta och om man verkligen måste.

    11. Du behöver tala med en läkare/psykolog. Vill du hellre träffa personen face to face eller kan du tänka dig ringa ett samtal och prata med läkaren över mobilskärmen?
    Jag har, på gott och ont, en sjukt sexig telefonröst och känner inte att jag ska ge mig på telefonsamtal med läkare och verkligen inte psykologer. Mobilskärmen gör det lite mer seriöst så jag tar det eller face to face. Samma sak tycker jag.

    12. Är du en morgon eller kvällsmänniska?
    Jag kan vara både men jag är allra minst en dagsmänniska. Mellan 13-18 så ska jag mest ägna mig åt rutinsaker som inte kräver fokus eller intelligens.

    13. Hur får man dig på bra humör?
    Ge mig presenter vill jag skriva men kanske inte ska ha det först? Man får mig att skratta, man lagar middag åt mig, man är en människa (eller sött djur) jag gillar och hänger med mig, man låter mig vara den jag är och ja, presenter gå faktiskt väldigt bra.

    14. Springa, lyfta vikter eller yoga?
    Aldrig springa. Vet inte varför men avskyr verkligen att springa.

    15. Prata känslor/problem med dina föräldrar, vänner eller psykologen?
    Vänner. Vänner. Vänner.

    16. Hur upplever du pandemin som pågår just nu? Positiva och negativa aspekter.
    Börjar väl med det negativa; det är allvarlig, både sett till faktiska liv och till ekonomin och allt därtill. Jag ogillar att det kostar liv och äcklas över att det ibland handlar om politik. Det är någons man, fru, mormor, mamma, farfar, pappa, syster, bror som drabbas. I bästa fall blir arbetslös, i värsta fall blir av med livet. Och lite däremellan. Jag blir knäpp på att vissa ska hålla på att peka ut en “metod” som rätt och fel. Vet inte ens hur man mäter rätt och fel och hur man tänker att man ska jämföra. Det finns så himla mycket att ta hänsyn till den dagen man börjar jämföra, inte minst se till att man jämför rätt siffror. Att sitta i ett område med få bekräftade fall och dödsfall och inte se skillnaden på områden som verkligen drabbas eller bli fly förbannad på de områden som drabbas är lite trångsynt i min värld. Och värld är just det det handlar om – så så så många drabbas att man måste vara större än sin trygga värld. Man behöver inte vara rädd och orsaka panik men en pandemi bör ändå tas allvarligt och med det kommer att alla måste göra sitt bästa för att hindra spridning av viruset. För dom som prioriterar ekonomi så borde ändå samma sak gälla; att göra sitt bästa för att hindra spridningen.

    Jag tycker inte isoleringen är speciellt jobbig. Hade en mental dipp förra veckan men annars har jag inte tyckt det varit så jobbigt. Eller jo, det var ju lite irriterande när matbutikerna var kaosartade. Det hade varit irriterande med eller utan en pågående pandemi. Mitt tips? Man får acceptera situationen. Det är varken inte jättekul eller en härlig situation men det är vad det är. Jag som enskild individ kan inte göra mer än att ta mitt ansvar och det är mycket nog. Blir varken bättre av att vara irriterad, deppig eller oansvarig.

    Det positiva är mänskligheten. Alla kan drabbas av samma sak och bildar en gemenskap i det. Artister bidrar med musik för att hjälpa människor att härda ut. Kändisar på alla nivåer bjuder på både det ena och det andra roliga klippet på Instagram. Entreprenörer använder sin kreativitet för att fortsätta ha kunder. Främlingar möts på nätet för att prata, umgås virtuellt, arrangera pub quiz. Familj och vänner hörs av oftare för att se hur alla mår. Företag hjälps åt för att hjälpa varandra. Människor startar intiativ för saker man vill ha kvar efter hälso- och ekonomikrisen. Man jobbar ihop istället för emot, överallt och på alla sätt.

    En sak är viktig att tillägga här och det är att jag är väldigt privilegierad. Vi har ett hem, min man har ett jobb och som arbetslös har jag inte ett jobb att oroa mig för. Jag har än så länge ingen väldigt nära mig som är sjuk. Jag är högst medveten om att jag är en av det som har det väldigt bra just nu. Och jag hoppas det där meddelandet till de som har någon kär på sjukhuset, Swish bidraget till intiativ och mina små inköp i de små lokala butikerna får någon att känna sig uppskattad så de orkar kämpa på. På avstånd försöker jag hjälpa. Verkligen inte mycket i det stora hela men utöver att ta ansvar och försöka stötta vet jag inte vad mer jag kan göra. Jag är all ears för förslag om det finns något!

    0