Tjejsnack by Natalia

En del av Girlytalk

Kategori: Livet (sida 1 av 20)

Att tala

Jag älskar att skriva tal. Att hålla tal. Och att få tal såklart. Det är en av mina stora intressen i livet och något jag alltid försöker lära mig mer om. Jag letar ofta spontant efter inspirationer. Antecknar ord, meningar, uppbyggnader som kan komma till användning. Jag skissar flera år i förväg på tal för bröllop, födelsedagar och även begravningar. Jag utgår alltid från att alla älskar att få tal lika mycket som jag. Precis som jag tycker att det som firas kan ska firas så tycker jag att det som kan hyllas ska hyllas.

Jag höll till och med tal på mitt ex 40-års fest. Vi hade precis gjort slut och det var inget annat än tufft. Slut eller ej, så ville jag hylla den man jag hade tillbringat sju år med. Så det gjorde jag. Med bravur. För som tur är så lärde min pappa mig redan vid 10-års ålder att vara bekväm med att hålla tal. Om det är svårt att hålla tal för ett ex så är det ju desto härligare att hålla tal på bröllop eller för den delen hålla tal för den man älskar.

Kronprinsessan Marys tal till Kronprins Frederik är magiskt fint. Personligt men inte för personligt, kärleksfullt och humoristiskt. Ett tal som lockar till både skratt och tårar – som jag tycket de bästa kärlekstal ska göra. Har ni inte hört det så tycker jag ni ska se det nedan.

SaveSave

Lärdomar från Lill-Babs

Såg att mitt inlägg om Lill-Babs bortgång fastnat i utkorgen. Jag tänker ofta på det som Lill-Babs var för mig. Speciellt när det känns kämpigt. Lill-Babs är för mig vad maratonpetra är för Happy. En trygghet om att livet ordnar sig. Jag tycker Petter sammanfattar det så bra i hans Instagram inlägg.

Tycker det har varit svårt att skriva om din bortgång Barbro eller ens klä känslorna i ord. Jag saknar dig på riktigt. Jag saknar att jag inte spenderade mer tid med dig men så glad över den tiden vi fick. Jag kan inte påstå att vi var makalöst nära men med dig så blir man snabbt väldigt nära. Som när jag och min familj på väg från Åre passerade ditt hem i Järvsö och du bjöd in på middag och hela rubbet. Som en stor familjefest. Du omfamnade nämligen varenda själ och människa runt dig på ett sätt som jag sällan skådat. Du satte alltid andra i första rummet. Vi sågs på en TV inspelning, kan låta ytligt men jag pratar om både dig och Lasse Berghagen nuförtiden som stora inspirationer. Kanske inget jag som 25 årig rapkille i Stockholm hade trott 95-96 att jag skulle säga 2010? Men murar är till för att rivas och saker behöver motbevisas. Vissa kanske tycker det är främmande men för mig föll alla bitarna på plats när jag träffade dig. Det kommer med ålder, mognad och erfarenhet. Det finns så mycket att lära sig om man öppnar ögonen och inte fastnar i normer, skygglappar, ängslighet och inrutade mönster. Jag lärde känna dig på Gotland och jag vart snabbt platoniskt kär i dig på ett märkligt sätt för du spred så mycket värme och omfamnade alla i din omgivning inklusive mig samt att din och Lasses arbetsmoral var på en annan nivå. Något jag skulle vilja att andra fick se och förstå. Det gav mig energi. Jag menar folk tycker att jag är flitig och lojal i mitt artisteri men det går inte att jämföra med er. Jag har på senare tid lyft fram just den arbetsmoralen som praktexempel på vad det krävs och hur man kan välja att hantera sitt yrke som bygger på passion. Du levde för det! Det var hela du! Jag gör det också och lika många gånger som du blivit ifrågasatt kring ditt sätt att leva och arbeta förstår jag dig. Kanske just därför vi fann varandra direkt där på Gotland. För vi hade en bra grej Barbro, du och jag. Det var en speciell kemi. Kommer aldrig glömma den. och jag kommer sakna dig enormt men jag vet att jag har massor av lika tagna människor i världen som jag kan dela den saknaden med. ❤️ P

A post shared by petteralexis (@petteralexis) on

“Det finns så mycket att lära sig om man inte fastnar i normer, skygglappar, ängslighet och inrutade mönster”. Det lutar jag mig tillbaks på ofta. Lill-Babs klarade sig och hittade sin lycka. Lill-Babs var min typ av kvinna. Min typ av feminist. Den typen som inte skriker och ropar om att livet är så orättvist, att män får bete sig på ett visst sätt men inte kvinnor. Hon var den som gjorde saker annorlunda men aldrig pratade om det. Gjorde skillnad genom handling istället för snack. Sådant beundrar jag. Sådan vill jag vara. Självklart blir jag ängslig ibland, som när jag 60-års krisar vid 35, men jag vet ju också att det är vad det är. Livet kan förändras fort. Jag kan försöka styra det i en viss riktning men längs vägen finns det alltid så mycket okänd som jag inte kan ta med i beräkningarna. Och det, det är ju vad livet är.

Varför Norge? Varför på landet?

Det har nog varit lite av en jobbig vår. Mycket tid och tankar (oro) har ägnats åt flytt. Nu är det bättre, nu känns det bättre. Idag är också första gången på långt över en månad som jag öppnar min dator för att blogg, föreningsjobba och… börja titta efter jobb.

Vi börjar trivas här i Norge. Icey kanske lite mer än jag men så är han också mycket lättare som människa. Vi visste tidigt att vi ville flytta till Norge. Det kändes som ett bra första steg. Vi har inte varit tillsammans så länge, Norge är nära både Sverige och Island och det är inte allt för många kulturkrokar att hantera. När beslut om att flytta kröp närmare så hade vi möjligheten att välja mellan Holland och Norge. Holland lockade. Jag gillar att vara i mitten av Europa, ha nära till allt. Samtidigt så vi i en plats i livet där fokus i mångt och mycket ligger mer i att bilda familj än spontana shoppingresor med tillhörande utekvällar i Paris. Att bilda familj och det stödet som behövs var det som i slutändan vägde tyngst. Jag må vara kaxig och tycka att jag är bra på det mesta men jag är fullt medveten om hur tufft det är med barn. Kanske speciellt första när man faktiskt inte alls vet vad som väntar. Vi ville båda vara nära våra familjer. Att sidan inte bo i Oslo utan utanför, på landet som vissa tycker, var självklart. Varken min sambo eller jag är stadsmänniskor. Vi gillar att vara nära men att bo i smeten lockar inte. Det är inte så vi är uppväxta. Vi har bägge alltid haft mycket grönt runt om oss, lite betong och inte allt för mycket trafik. Anledningen till varför det blev just här är för att en av mina allra bästa och min äldsta vän bor här. Jag kände att jag ville vara nära henne för att hjälpa henne med allt från barnpassning till att finnas nära. Som hon så klokt sa om att ta hand om och uppfostra barn; “it takes a village”. Jag ville inte bli mamma och vara ensam. Jag ville inte hon heller att hon ska känna sig ensam som mamma. Nu några veckor in så känns det lite som vi är en sådan där modern family. En familj som är så mycket större än en kärnfamilj. En familj där vänner är familj. Det gör mig genuint varm i själen.  Det känns så bra. Vi hänger, äter middag, brunchar och allt annat. Helt kravlöst, helt avslappnat – precis som i en familj. Så glad att det  blev  ute på landet i Norge. Det var helt rätt beslut.

SaveSave

60!

De som känner mig har nog väntat på detta ett tag. För det var ett tag sedan sist. Senaste var när jag var fyllde 21. Då slog den till: 50-års krisen. Jo för visst, vid 21 hade jag avhandlat både 30- och 40-års kris. Väldigt tätt inpå varandra. Effektivitet kallas det. Sedan dess har det var stenlugnt på åldersfronten. För i all ärlighet, vem orkar bry sig?!?! Jag får dessutom ta fram en miniräknare om någon vill veta hur gammal jag är. Ska man kunna sådant utantill? Nå väl, inte jag. Har heller aldrig känt mig som min ålder. Mycket i mitt liv är bak och fram.

Nu är den här 60-års krisen. Fy fan vilken pärs. 50-års krisen var ju coolers i jämförelsen med denna. 60 år och tankar som livsarv, pension och barnbarn snurrar runt som små regnmoln. För dramatik och teater är två av mina främsta grenar. Kul ibland men ibland bara jobbigt. Nu är det lite knivigt. Det är så stora frågor. Mycket större än bröllop och barn. Det är sådant som antingen händer eller inte händer. Kanske borde jag jobba lite mer aktivt på det men nej, för jag känner mig paralyserad av skräck för framtiden.

Det började med att Lill-Babs dog. Denna underbara kvinna som alltid funnits och som för mig alltid varit älskad. Så dör hon. Tusentals sörjer henne eller åtminstone tänker lite extra på henne. Och en enorm familj lämnar honom bakom sig. En familj som verkar avgudat henne. Det gör ont för jag är rädd för att min familj och släkt ska dö. Det väcker tankar som vad jag kommer lämna efter mig. Hur många kommer sörja mig och vilka är dom? Jag kanske inte vill ha barn just nu men jag vill ha barn när jag dör.

Tankarna snurrar jättemycket om livet och hur det är upplagt. Hur lite av ett arv de flesta av oss lämnar. Barn är väl undantaget då. Jag kommer att tänka på min pension och mitt sparande och får fullständig panik. Inser att jag dels måste hitta ett jobb men också sätta mig in mer i mitt sparande. Jag vill bli bra på det. Var ju faktiskt till och med med på listan över mina mål för i år. Jag dividerar mycket med mig själv om jobb. Väldigt mycket. För vissa är det så självklart att ha ett jobb men för mig att det så självklart att ha ett syfte. Vissa dömer mig och tycker det är knepigt. Men jag är rädd. Rädd för mycket som är jobbrelaterat. Men det är en annan historia.

När Tim, Avicii, dör så späs livsfrågorna på. Jag är inte speciellt rädd för att bli en musikalisk världsstjärna. Blir jag det så tycker jag alla ska ta sig en fundering om vart världen är på väg. Jag blir däremot livrädd för att hamna i ett maskineri. Om det så är på ett jobb, i hemmet eller vart den än må vara. Att hamna i positioner där man inte längre har kontroll. Trots all den tragik som omger hans död så lämnar Avicii efter sig ett fantastiskt musikartist och jag hoppas, många viktiga tankeställare om ångest och maskineri. Jag är tillbaks i 60-års krisen; vad kommer jag lämna för arv och vad vill jag lämna för arv? Jag vill inte bara jobba för att tjäna pengar. Alla år på privatskolor har gett mig insyn och hur mycket man än vill tro annat så blir man inte lyckligare av pengar. Man kan hitta på mycket (mer) skoj men man kan inte komma från obotliga sjukdomar. Man kan bli populär men att bli älskad kan vara desto klurigare. Man kan köpa sig snygghet men pengar gör inte att man per automatik har en härlig personlighet. Pengar är bra och nödvändigt men jag vill så starkt göra skillnad på något sätt. Inget storslaget. Inget uppmärksammat. Bara något hållbart. Kan jag inte göra det genom ett avlönat jobb så måste jag hitta en balans så jag kan göra det på min fritid. Balansen måste finnas där. Det är väl nyckel ut från maskineriet?

När jag väl är 65 vill jag vara glad, lycklig, älskad av nära och kära och ha ett gott samvete för min insats som människa. Jag vill att mina nära och köra tycker jag varit närvarande även om jag inte alltid varit fysiskt på plats. Jag vill visa mina barnbarn världen och dela med mig av en massa klokheter.

Nu känns mycket lite väl förvirrande. Jag tappade fotfästet. Självklart kommer jag hitta det igen men tills dess vill jag snubbla runt i mina tankar. Jag älskar att bli gammal men har mycket kvar att arbeta med tills jag känner mig redo. Ja, sen var det ju det där med att det inte är säkert jag blir 60 ens. Om du tror att jag som den dramatiska människa jag är inte tänkt på det så har du fel. Död och min begravning talar vi om kring middagsbordet minst en gång i månad. Jag är helt on top of it. Blommor, låtar, mottagning. Det löser sig. Just detta – livet – är bra mycket svårare att planera och styra och hitta rätt i.

Första natten

Så hände de äntligen! Vi sov en natt i vår nya mini-lägenhet och vaknade upp till en soliga och kylig dag. Jag kan konstatera att jag har mycket saker. Jag skäms inte ett dugg för det för det är alla alla saker som skänker glädje. Däremot så skäms jag lite över röran som det skapar när två bohag blir ett mini hem. Det är inte för evigt och vi ska flytta till något större men tro mig, det blir inte imorgon. Jäklar vad jobbigt det är att flytta. Tack snälla K för att vi fick bo hos dig tills vi hade säng och lite golvyta att röra oss på.

Överlag är vi ganska nöjda. Jag är inte nöjd med sovrummet. Sängen med en bredd på 160 är egentligen för stor för rummet. Just nu känns det tomt och opersonligt. Inte alls min melodi. Kanske hjälper det när vi fått upp lite tavlor. Jag hoppas det löser sig. Vi saknar även ett skrivbord och plats för ett skrivbord så det behöver vi fundera lite på. Men nu, nu ska vi njuta av vår första fredag i vårt nya hem.

Bristningsgräns

Idag har vi hämtat IKEA möbler. Tre timmar tog det. Väldigt mycket bärande, väldigt många bruna paket. Vi kör sedan ner till Sverige för att hämta det sista. Sover där inatt och kör upp imorgon bitti så att Icey kan vara på jobbet till lunch. Det ska erkännas att vi nog nu är på bristningsgräns. Irritationen ligger i luften och min energi och mitt tålamod är rekordlågt. Jag har helt enkel fått bog och det känns inte som målet är i sikte. Som tur är i Icey lite coolare, mycket snällare och lite mer tålamodig. Hade han inte varit det hade vi nog bråkat rätt rejält nu.

Lill-Babs 💔

Jag nås av nyheten av att Lill-Babs dött. En av mina stora idoler. Har skrivit det innan men jag tycker hon var så cool. Nu kände jag henne inte och har aldrig träffat henne men hon verkade alltid så glad och aldrig bitter. Klok, ödmjuk, kärleksfull och stolt. När jag var yngre, sisådär 11, brukade jag nynna på låtar som Leva livet och Tuff brud. Två låtar som lärt mig mycket om livet faktiskt. Två låtar som är lite det jag vill vara. Två sånger som boostade mitt självförtroende. Lill-Babs visade mig att man får vara kaxig som tjej, man får göra som man vill och man får vara söt och tuff samtidigt. Leva livet är en sådan där låt jag ofta lyssnar på. Den hjälper mig ofta när jag beter mig mesigt.

Jag älskade allt med Lill-Babs och jag ogillar så himla mycket att hon nu är borta. Ju äldre jag blir desto sämre hanterar jag döden märker jag. Tycker det är olustigt och jag blir rädd på ett att jag inte blev förr. Och nu är Lill-Babs borta. Sverige blev lite kallare idag.

Äldre inlägg