• Livet

    39!

    Bitterballen på Wagu

    Åh, jag har fyllt år! Igår för att vara exakt. Fick så många presenter bland annat en planeringsbok, två tights, en supermysig väst, tyska viner och en väska. Jag vet, man ska inte önska sig skötväskor i födelsedagspresent men jag tyckte mest att väskan var fin och rymlig. Dessutom är det superlätt. Jag försöker att inte ha med mig så mycket grejer när jag är ute med Baby Ice och jag vägrar traditionella skötväskor. Har oftast en vanlig handväska med hans grejer där i också. Men så här, mina handväskor var ganska tunga inna jag fick barn så hans packning måste vara någorlunda minimal. Märker dock på andra mammor att väskorna verkar bli större ju större barnen är?! Jag känner faktiskt att det är okej att få en skötväska när man även får en låda med viner från en man som man under en middag lånades vara gift med. Så nöjd att jag kunde ha kvar det äktenskapet trots mitt nya! Hur mycket längtar man inte efter festliga middagar med roliga bordherrar som går med på lite upptåg. Vilken story vi kom på längs vägen – improvisationsteater när den är som bäst!

    Hursomhelst, fick en underbar födelsedag med min mini familj. Den började med babysim, scones, lång förmiddagslur, väldigt sen lunch med extra allt. Kunde inte bestämma mig för vad jag ville ha så beställde in Bao, sushi och bitterballen. Sedan var jag så mätt att jag skippade min efterlängtade middag. Istället åt vi glass och pratade eventuellt nytt boende. Det är också 25-27°C här så aptiten så ett mål om dagen räcker typ. Eller kanske inte räcker men man är inte så hungrig. På kvällen fick jag också sms om en ny släkting. Som jag hoppas mår bra för den lilla bebis kom nästan två månader för tidigt. Vi har varit ganska oroliga och tänkte en hel del på vår släkting som legat på sjukhus sedan helgen. Vattnet hade gått när dom var på en roadtrip. Det var skönt att få ett sms om att alla verkade må bra nu trots omständigheterna. Ett perfekt avslut på min födelsedag. Det bästa av allt är att jag vet att fler kort och presenter är på ingång så jag kanske tar och firar min födelsedag igen till helgen.

  • Inredning,  Livet

    Odjur och planer

    Höstkliet har gjort entré. Det kliar att göra om allt. Men först jobbar vi hårt med att bli av med våra odjur. Inga stora sådan. Ganska små. Silvermaskar och jordgettingar. Ganska envisa saker. Nu har vi slängt ut det mest i skafferiet och idag såg vi bara en fluga. Så det finns hopp i köket. Det är värre med jordgettingarna utanför dörren. Vill ju helst inte reta upp dom för mycket.

    De få stunderna Icey och jag har till att prata tillägnas mycket åt planer, kortsiktiga och långsiktiga. Vi tror vi hittat ett upplägg för vardagen men Icey måste bara kolla med sin chef först. Vi funderar även på om vi kanske ska flytta ut från city och lite med till förorten. Kanske till och med till något mindre men med bra planlösning. För vi har landat i att vi blir kvar här några år. Under sommaren pågick en febril övertalning om att vi ska flytta nu. Av många anledningar så skulle vi göra det men på grund av långsiktiga karriärsmål och sjukvård väljer vi att stanna lite till. Vi letar verkligen inte febrilt efter något nytt men det finns i baktanken om vinster något. Samtidigt så vill jag så gärna göra om allt. Det är egentligen bara ett rum jag är helt nöjd med här och det är arbetsrummet/gästrummet. Dom andra rummen skaver på något sätt. Det kanske bara fattas någon växt eller så men lite förändring behövs. Helst utan att köpa på oss mer saker. Ibland hjälper det ju att bara flytta runt lite möbler och sådant. Mest panik fick jag över Baby Ice rum. Det är ju även ett litet grästrum men jag kände lite att hans behov kommer förre gäster (som inte kommer). Så jag funderade på att flytta runt bäddsofforna men så var det det där med att jag gillar arbetsrummet och vill inte ändra något där. Satt inne i hans rum i en timma igår och tänkte. Nu känner jag att jag vill göra det så mysigt att han vill vara där och till och med somna där. Han kommer inte leka på sitt rum riktigt än. Det gick bara så fort över sommaren. Han var en liten bebis när vi åkte och nu lekar han med leksaker och vill vara med och ser och känner saker. Det blev viktigt för mig att han har ett ställe som han tycker känns som hans. Mysigt och lite coolt. Detta tycker jag ser så himla härligt ut och är lite av en målbild.

    Bild från @annacate
  • Livet

    Tystnaden och vemodigheten

    Idag är andra dagen sedan vi kom till Sverige för två månader sedan som min lilla minifamilj är ensamma. Det är min man, min son och jag…och ingen mer. Så märkligt att det är så här det brukar vara. Bara vi tre. Så nu passar jag på att smygväcka bloggen. Var egentligen inte alls meningen att det skulle vara ett uppehåll men jag missade helt hur fullt hus det blir med 6 vuxna och 3 barn.

    Sommaren har varit fantastisk men intensiv. Inte en sommar där vi vilat upp oss haha. Trots det har den innehållit så fina minnen, mycket familj, Norge-vänner och mer. Men som dom säger, all good things must come to an end. Om en vecka åker vi hem. Så vedmodogt.

    Sommaren ska såklart summeras men ikväll ska jag beställa tackkort. För visst, det blev dop till slut och vi vill såklart tacka dom som kom och även dom som så snällt skickade kort och presenter. För det var lite trixiga med inbjudningar och närvaro så här i pandemitider. Alltid lite läskigt att man ska missa någon tycker jag. Så full koncentration på det nu.

  • Livet

    Fotboll och livet

    I fredags var vi på grillmiddag hos Iceys kollega. Dom pratade om bland annat om hur synd dom tyckte om mig som varit gravid under pandemin och isoleringen. Hur dom kände sig hjälplösa. Visst, det var tufft men jag har å andra sidan inte varit gravid när det inte varit pandemi. Jag har ju knappt bott i Rotterdam under icke-pandemi omständigheter. Så jag vet inget annat. Det blev i alla fall middag utomhus med uppsnack om fotboll innan det var dags för EM invigningen inomhus framför TVn. Känner mig rätt säker på att det är i år Belgien tar hem det.

    Igår packade vi och turades om att ta hand om Baby Ice. Han är rätt vann vid sina rutiner som vi ruckade lite på under fredagskvällen. Det gick bra men hans sovschema under lördagen blev inte som vanligt när han inte ville vila. Han avskyr att vila på dagen så det alltid lite av en kamp. Mellan packning och tröstande så tittade vi på fotbolls EM. Först Wales-Schweiz (tycker vi Bale är snygg eller inte) och sedan Danmark-Finland. Matchen på parken som etsat sig fast. Jag står och bär Baby Ice, Icey diskar nere i köket och helt plötsligt kollapsar Eriksen. Jag tänker först att jag måste missat någon incident. Icey kommer upp med flaska åt Baby Ice och jag säger att en spelare bara kollapsade. Då börjar man inse att det är allvarligt. Och jag säger varför bryter dom inte matchen och sändningen. Mår så dåligt att jag lämnar TVn. Mår så dåligt att Baby Ice känner av det och blir jätteledsen.

    Jag kämpar från och till fortfarande en del med dödsångesten. Jag klarar inte av att bli påmind om hur skört och oförutsägbart livet är. Jag känner två unga män vars hjärtan bara slutat. En dog under natten och lämnade en liten dotter och en gravid fru. Den andra var Iceys kusin som dog en morgon när han gjorde sig i ordning för jobbet. Så jag vet att inte alla dör av ålder eller efter en tids sjukdom. Något pandemin också gjort kristallklart. Att se Eriksen kollapsa var helt chockartat och hemskt. Blev så illa till mods. Då är jag varken Danmark-supporter, Inter-supporter eller har någon som helst koppling till honom. Känner så med laget och hans familj och vänner.

    Älskar fotboll men det kändes så himla irrelevant. Belgien vann sin match, på bortaplan och allt, men bilderna från Parken är det enda som stannade med mig. Ytligare en påminnelse om döden men också om livet och hur det borde levas till fullo.

  • Känslor,  Livet

    Ångest och vägen tillbaks

    Helt ärligt, jag har mått så himla dåligt på sistone. Mentalt. Det är bättre nu och jag har en terapeut som följer upp efter graviditet så jag får prata av mig lite då och då.

    Egentligen började det väl efter förlossningen. När Baby Ice väl var här. Alltså, jag hade så dåligt samvete för att jag inte kände den överväldigande kärleken eller lyckan. Jag hade dåligt samvete för jag kunde lämna ifrån honom. Egentligen var jag inte så hård mot mig själv för jag tyckte jag gjorde mitt bästa för både han och mig. Inte ens när amningen strulade kände jag att jag var en dålig mamma. Och tack till min barnmorska som sa att visst uppmuntrar hon amning men hon glada mammor är också viktiga. Nä, jag mådde bara dåligt för jag kände inte så som jag trodde man skulle känna för sitt barn. Jag kände ett enormt ansvar men det var inte kärlek vid första ögonblicket och jag såg bara klipp och bilder från internet, filmer och sociala medier där mammorna gråter av lycka vid födseln. Det knockade mig. Speciellt när jag kunde se att Icey var så himla kär och stolt. Jag är inte sådan. Det tar tid för mig. Lite som för Alex. Sedan fick jag ett meddelande av min vän Roch som sa berättade om hennes första barn som också föddes med kejsarsnitt. Och hur tufft det faktiskt är. Man kan inte bära eller lyfta upp barnet, man har ont samtidigt som man är behövd och det blir lätt många tårar i duschen. Och, det är okej. Även om min terapeut frågar varenda gång om jag känner tillhörighet med Baby Ice. Chilla, vi bondar.

    Dom där skuldkänslorna släppte efter ett tag men då kom nästa smäll. Kvällen innan mina föräldrar skulle bila upp till Sverige så ringer min mamma gråtandes och berättar att pappas covidtest var positivt. Det som följer är fem timmar av total panik och ångest. Min största rädsla sedan mars är att mina föräldrar ska få Covid och bli allvarligt sjuka. Dom är 75 plus bägge två så oron är befogad tycker jag. Mina tankar rusar iväg och jag kan bara tänka det värsta möjliga och att dom inte ska hinna träffa sitt nyaste barnbarn och mitt enda barn. Jag är helt otröstlig. Jag får panik för jag vet inte vad jag ska ta mig till eller hur jag kan ta mig ner med Baby Ice eftersom han inte har ett pass. Efter fem timmar ringer sjukhuset pappa och säger att det blivit fel och att hans test är negativt. Lättnaden är såklart enorm och när jag pratar med min bror så säger han att han tänkte samma sak, att de måste få träffa mitt barn. Några dagar senare är dom hos oss och får träffa Baby Ice. Kan faktiskt inte beskriva den lyckan och känslan med ord. Det var ett av mina få mål i livet; att mina föräldrar ska träffa mina barn.

    Ångesten ger inte med sig utan jag har burit på sådan dödsångest för min familj. Föräldrar, syskon, man, barn och mig själv. Väldigt väl medveten om att en dag kommer alla gå bort. Jag hanterar inte den tanken och ångesten som det kommer med. Samma dags som mina föräldrar körde vidare så fick jag min inbjudna om Covid-vaccin. Då kickar det igång igen och jag tänker att något kommer gå helt katastrofalt fel. Mina föräldrar får sitt vaccin först och jag är superorolig. Det går bra för dom och dom märkte inte av några biverkningar. Några dagar senare är det min tur och jag påminner Icey om allt vi pratat om ifall något händer en av oss. Min något logiska del förstår ju också att risken för allvarliga bieffekter är minimal. Att rubrikerna är lite som att skriva att flyg är farliga medan alla kör bil och risken för olycka där är betydligt högre.

    Nu är jag vaccinerad och ska få min andra spruta den 7 juni. Kände inte av några biverkningar och mina ångest lade sig lite. Men ja, jag är trött på känslan att bli jagad av antingen fördomar om hur en mamma ska vara och känna eller jagad av ett virus som kan vara farligt. Just nu känns ångesten hanterbar och jag är på väg ur pandemi dippen hoppas jag.

    Så, så härligt mår jag. Hur har ni det där ute? Mår ni bra? Är ni vaccinerade? Vill ni vara vaccinerade?

  • Livet

    5, 4, 3, 2, 1

    Det har varit så konstiga dagar på sistone och jag har haft svårt att sätta ord på tankarna. För att inte fastna helt så snor jag inspiration från Sofia Wood.

    5 tankar

    Mars 2021. Snart har det alltså gått ett år av att parera för ett virus. En konst som blivit en livsstil. Så mycket som ställts på sin spets och så underligt att det gått det år nu. Så mycket tankar och känslor kring det.

    Mars 2021 är kanske sista månaden som jag inte innehar titeln mamma. Smått overkligt. Lika märkligt är det att jag varit gravid så länge men känns som jag kan vara det nästan lika länge till.

    Förra veckan fick jag paket varje dag. Eller det var mest till Baby Ice. Väldigt tacksam för presenterna men främst omtanken, eller bara tanken. Från hela världen och från både väntade och oväntade personer. Efter en ensam graviditet känns det verkligen fint att fler känner sig lite delaktiga. Samtidigt som jag längst bak undrar om man lämnar tillbaks allt om något går fel. Måtte den oron släppa.

    Ska man pynta för påsken nu? Ska man pynta överhuvudtaget i år? När är påsken ens?

    Harry och Megans intervju med Oprah. Hur tänkte dom där? Tänker dom någonsin större än att hela världen skulle kretsa kring dom? Fattar så litet av deras resonemang men nu kan väl alla lägga deras liv bakom sig.

    4 kvinnliga förebilder

    Drottning Elizabeth II

    Madeleine Albright

    Margret Thatcher

    Dolly Parton

    3 sms

    God morgon! Jaså du är uppe 0634 o läser sms!

    Thought about you. Hope you’re well my darling

    I was reading this morning – when I saw this article I thought of you – for no other reason than you’re about to embark on the journey of parenting. Maybe this speaks to you, maybe it’s shit – either way, it was something to do while in lockdown, yah?!

    2 serier

    Belinda Her Eyes (Netflix)

    The First (Cmore)

    1 recept

    Äntligen. Det ultimata receptet på pasta med scampi. Ni kan tacka mig sen!