Livet

  • Livet

    Födelsedagsvecka

    Det är måndag och det är Baby Ice födelsedag på onsdag. Våren är tillbaks efter ett bakslag igår. Huset är i ordning och städerska kommer på torsdag. Till och med min väska från i julas är uppackad, hurra för det! Mitt stegmål nåddes inte förra vecka på grund av migrän och ett hus som behövdes plockas i. Ändå har jag växtvärk för när man plockar i vårt hem så innebär det väldigt många steg i trappor. Tunga lådor, tung bebis och några vändor till förrådet ger tydligen träningsvärk. Nu ser jag att vi glömde babygymet, så får gå ner till förrådet igen haha. Det är faktiskt lite saker från förrådet som ska upp till utebordet. Vi har nämligen äntligen köpt ett middagsbord. Vi har ju sedan vi flyttade in haft vårt utebord som middagsbord men kände att det funkade inte längre. Vi har alltid haft en duk på den och det blir bara meckigt nu när Baby Ice sitter vid bordet och inte längre har bricka vid stolen. Hans tallrikar står bättre utan duk. Så helt plötsligt har vi ett middagsbord och ett utebord. Himla mysigt!

    På fredag kommer gäster från Norge och på lördag ska vi ha kalas. Oklart hur många vi blir. Åh ja, vi kanske är i en endemi nu men Covid hänger ändå kvar och lurkar. Jag ska nog ta min fjärde dos i veckan eller nästa så får räknas som min tredje. Stället jag vaccinerade mig på i Sverige kunde inte lösa ett intyg. Och även om det förmodligen inte behövs så vill jag inte resa utan ett giltigt covidpass. Men just det kalas, det blir en blandning av våra vänner från Norge, kompisar från här och såklart Baby Ice bästa (enda?) kompis Nancy. På själva födelsedagen så funderar vi på lunch på stan och kanske någon utflykt. Känns som det kan bli en mysig vecka! Om vi bara håller oss friska. Nu, tvätt och en vända till förrådet.

  • Livet,  Vardagen

    Dimmigt huvud

    Hela veckan har huvudet känns tungt. En miljon tankar, nä okej typ sju men ändå, har snurrat runt och jag har liksom inte orkat fånga dom och strukturerat dom. Ännu mindre orkat kommunicera dom. Det har med dagarna bara blivit segare och segare och idag när jag vaknade kändes mitt huvud som gröt. Eller mos. Det vara så tungt att jag knappt visst om jag skulle orka ta tag i dagen. Det är egentligen inga stora grejer, utan det är allt från möbleringar och barnkalas till vardagslogistik och juridiska tvister. Runtomkring mig är det dessutom så rörigt. Vi har på grund av allt spring i trapporna mellan skötbord och tvättmaskin inte haft ork till att packa ur. Två väskor, en stor och en liten, finns kvar att packa upp. Sedan är det en massa som ska packas ner, Baby Ice gamla kläder som han växt ur. Apropå trapporna har vi inte löst trappgrind för vi vet helt enkelt inte hur. Däremot lyckades vi beställa en bilstol igår (hejdå pengarna!) som kom idag. Älskar den nederländska posten! Idag känns faktiskt allt bättre. Mycket förmodligen för att jag tagit papper och penna och skrivit. Skrivit i anteckningsbok, skrivit i kalender och skrivit på månadsplaneraren. Förvisso blev jag lite irriterad när jag hade hittat en bra babysim klass men så visade den sig ha 6 månaders väntetid. Jag orkar inte med planeringen som krävs i detta landet. Hur kan online beställningar ta några timmar att få men att sätta ett barn i en simskola tar 6 månader? Jag är absolut gjord för spontanköp online men inte alls gjorde för den här nivån av vardagsplanering. Det känns ändå som det börjar ordna upp sig. Hemmet må vara en röra men vi letar efter en barnvakt som kan komma och passa Baby Ice bara några timmar så vi kan försöka snygga till det lite här hemma. Igår var det smockfullt i huvudet när jag gick och lade mig men idag känns det lättare och mer hanterbart. Vår sedvanliga fredagsaktivitet är inställd på grund av sjukdom (Covid) men jag tog saken i egna händer och har styrt upp en lekträff med en av mammorna. Hon har en dotter som är i samma ålder som Baby Ice och även om jag precis tagit reda på mammans namn så är det några vi har träffat under hela hösten på vår fredagsaktivitet. Vi har bara inte pratat så mycket. Trots det var hon och dottern en av de första jag ville bjuda till Baby Ice kalas. Sådana mixade känslor om det där kalaset. Nu när det börjar falla på plats med planerna så känns det bra men ett tag kändes det inte så kul. Är väldigt medveten om att han bara fyller ett men och inte kommer minnas detta men jag vill ju ändå ha ett litet kalas. Med viruset har det inte känts helt okej. Till hans dop satte vi ett tak på antal gäster och de sista gästerna bjöd vi två dagar innan då vi hade fått återbud från andra inbjudna. Det sjukaste, eller skönaste, är kanske att det finns en sådan acceptans för det nu. Nu har vi inte direkt bjudit några gäster till ett årskalaset utan vi velar fortfarande lite kring hur många och vilka. Vi har inte så många i kompiskretsen med barn i samma ålder och någon lite knatte vill vi ju ska vara med på hans dag. Visst skulle vi gärna ha familj med men det finns massa helt vettiga och olika anledningar till varför dom inte kommer och det är vi helt okej med. Vår vän M bestämde sig i julas för att hon ville komma ner och fira Baby Ice och det är ju himlas fint. Nu kommer en till vän inflygande så nu känns det som en bra grund för att ha fest. Känns kul och det är en lättnad för mig att det blir något firande och att min son har sådana fantastiska människor runt omkring sig. Nu blir det till att planera lite fest och reda ut alla andra tankemoln. Först, lite godnattläsning i min nya bok som jag fick av Icey i alla hjärtans present.

  • Livet

    Alla hjärtans dag!

    Det blev inga kort i år. Jag som alltid brukar skicka kort på alla hjärtans dag. Migränen och magsjuka kom iväg. Det får helt enkelt bli lite spontana hyllningar under året istället. Har fått väg sms till alla jag ville höra av mig till, bara tre kvar men ska fixa innan midnatt. Ja ja, jag vet…skulle gå och lägga mig tidigt. Ambitionen finns fortfarande och jag är onekligen trött så det kanske händer.

    Har ni uppmärksammat dagen på något sätt? Jag tycker det är kul att ta tillfället i akt och visa lite extra omtanke. Tycker absolut inte att det bara är en dag för kärlekspar. Det kan vara som för mig idag när parkeringsvakten lät mig parkera olagligt så jag kunde springa in och hämta mitt surdegsbröd. Det är kärlek det! Och nu ska jag lägga ifrån mig mobilen och konversera med en annan kärlek, min man. Det vankas efterrätt och presenter.

  • Girlytalk,  Livet

    Året 2021

    Hur skulle du sammanfatta året med bara ett ord?
    Nytt.

    Vem saknade du under 2021?
    Min familj. Visst sa jag samma sak förra året?

    Vad spenderade du mest pengar på?
    Hahaha. Lätt. Allt till Baby Ice. Kläder, säng, filtar, prylar, pass…

    Vad lärde du dig under året?
    Att bli mamma behöver inte vara överväldigande eller slutet på livet. Allt handlar om inställning och förväntningar.

    Vilken är den störta förändringen du gjort under året?
    Att födda barn och bli mamma.

    Vad har du haft/gjort för mycket under året?
    Burit bebis? Förlåt ryggen! Och ätit för mycket snacks. Pandemin blev lite långtråkig och tröstätande gjorde comeback efter många år.

    Vad var favorit resemålet under 2021?
    Resorna har fortfarande legat på is men vi har åkt till Sverige på längre vistelser. Drömmer om att komma iväg på resa i år, 2022.

    Vad är du mest stolt över när du blickar tillbaks på 2021?
    Tycker jag har rockat mammarollen bra, coolt och tålmodigt.

    Vilken var årets drink?
    Massa olika under sommaren när vi växlade ansvar för mat och dryck. Många nya rätter och drinkar blev det! Hett tips om ni bor ihop med ett gäng någon gång.

    Vilken var årets låt?
    Fingers Crossed med Agnes.

    Vad fick dig att gråta?
    När jag trodde min far hade fått covid-19. Innan vaccinationer och innan han fått träffa sitt barnbarn. Jag var så rädd och helt förstörd i några timmar. Kunde knappt andas och verkligen inte amma. Efter fem timmar ringde upp och sa att det hade blivit ett kommunikationsfel.

    Vad fick dig att skratta?
    Herregud. Mycket skratt med min familj under sommaren och vintern men även mycket skratt åt bebisars, bebisuttryck och kaoset ibland.

    2021 var även det lite speciellt, påverkar pandemini fortfarande ditt liv?
    Absolut, i alla högsta grad. Trots vaccinationer så tänker vi oss för i det mesta vi gör. Och har det inte varit Covid så har det varit RS så absolut, det har varit (ännu) ett isolerat år.

    Vad är du stolt över att du lyckades med under året?
    Få ihop livet, skaffa en ny vardag och klämma in mycket sömn. Men finns också mycket jag inte är så stolt över, så som snackandet och att jag lite slutade bry mig om mig själv. Pandemin tog ut sin rätt under 2021.

    Vad tar du med dig in i 2022?
    Nystart och peppen i att få återta kontrollen igen.

  • Livet

    Nystarten 2022, sprinten 3.9

    Idag känns det som jag är ute hur dimman som ändå julmys, nyårsfirande och gråa vinterdagarna ändå är. Speciellt om man lägger till viruskaoset, januaribudgetar och annat tråkigt. Solen sken och likt den nedhuggna trötta skogen, känner jag kraften igen.

    I helgen samlade vi ihop oss och åkte till Skåne för att hälsa på vänner. Vi skulle egentligen åkt förra helgen men då var maken i huset sjuk så vi sköt på det. De har en liten bebis och har hållit 2,5 åringen hemma från förskolan. Väl på plats så var vi mest hemma eller ute på promenader. Utomhuslivet är tydligen en sådan sak jag saknat. Utomhusluncher, vilken grej ändå! Piggar ju upp vilken grå vinterdag som helst. Vi pratade om livet, stort och smått. Omaka men maka par. Mycket snack om graviditeter blev det också och om det lyxiga med att ha kvar barndomsvänner. Väldigt härligt att ses, fylla på vuxenkontot lite och ladda upp för att ta tag i 2022.

    Och nu så. 2022. Jag känner ljuset, jag känner hoppet… och okej, jag känner pressen. Överkomlig helt klart men väldigt närvarande. Jag tar både små steg och stora för det är ändå ett speciellt år, det är lite som ska hända om man säger så. Vi börjar med de små sakerna väl. Innan helgen hade jag tänkt fixa två grejer; mina fruktansvärda naglar och min urspårade mobil. Naglar hann jag fixa när bilen stod varm utanför, då försvann det sista nagellacket. Något nytt lack har dom inte fått men det kommer imorgon, kanske. Min mobil… puh… ja, vad ska man säga. En överfull inbox, pinsamt många olästa sms, några missade samtal och till och med meddelanden på Instagram som ligger och väntar. Härmed så avger jag mitt första nyårslöfte. 2022 ska jag svara på saker innan jag lägger mig. Lika glad som jag är över att inte orka med min mobil till mer än fotande, lika frustrerade är jag även att jag inte orkar ta tag i sådant som jag vill och tycker om. Som interaktion. När jag fixat det där kaoset så rivstartar vi. Lagom till februari haha.

    Imorgon kommer nyårslistan. Den som alltid publicerats på nyårsafton. Det får väl vara symboliskt för 2021, året då inte så mycket blev gjort mer och ännu mindre blev gjort i tid. Självklart ska ni få ta del av mina tankar inför 2022, ska bara samla dom lite först.

  • Livet

    Min självkänsla och jag

    Du verkar ha väldigt bra självkänsla har det alltid varit så eller har du fått jobba på det? Har du några tips för att få bättre självkänsla?

    Det frågade Anna och önskade ett inlägg om detta. Det var i slutet av maj förra året hon frågade men jag har inte glömt, tvärtom. För i kommentaren hon skrev så nämner hon också sina döttrar och hur hon önskar att de ska få med sig en bra självkänsla. Jag har verkligen tänkt på detta i över ett år. Varför har jag så bra självkänsla och även bra självförtroende? Föds man med bra självkänsla? Har jag alltid haft det? Och, hur hjälper jag Baby Ice bli trygg i sig själv och tro på sig själv? Kanske inte varje dag men någon gång varje vecka har jag tänkt på det här. En sådan himla intressant och svår fråga!

    Så länge jag kan minnas har jag haft en bra och stabil självkänsla. För mig innebär det att jag vet vem jag är, att jag har ett värde, att jag står för vem jag är i alla lägen och att jag helt enkelt är bra på att existera och vara jag. Jag kan minnas att jag i ung ålder kunde må fysiskt illa om jag var på ett sätt som inte var jag. Jag kan minnas vara 5-6 år och tycka att världen är min och jag är bra som jag är. Min äldsta bardomsvän som jag känt sedan jag var sju sa också att så länge hon kan minnas har jag haft en märkligt bra självkänsla. Hon poängterade också att jag alltid haft min egen stil, gått min egen väg och haft hög integritet redan som liten. Det betyder inte att jag är immun mot till exempel hjärtsorg. Ledsen och sårad kan jag absolut bli, kanske inte så ofta som andra för jag bryr mig inte lika mycket om åsikter som andra, men när någon nära mig sårar mig så blir även jag ledsen. Fast inte ens i den trassligaste av separation tappar jag mig själv. Jag kan sluta äta, bli heldeppig, bete mig lite märkligt men jag är ändå jag. Föds vi alla med bra självkänsla? Det vore konstigt om vi föddes med dålig självkänsla men kanske föds vi på noll. Så får man antingen jobba upp självkänslan eller så trycks den ner. För jag tror inte man kan få dålig självkänsla av sig själv. Utan där tror jag externa faktorer spelar in. Då kanske det även spelar in vid en bra självkänsla? Kanske det faktiskt. Jag har inte svar på just det men för mig har det funnits med så länge jag kan minnas. Här är några saker som jag tror haft en betydelse.

    Människor

    Mina föräldrar har alltid utsatt mig för massa människor, sociala sammanhang och inte minst flyttar både inrikes och utrikes. Utsatts låter kanske lite otäckt men det var inte alltid så skoj, det var ibland läskigt. Likadant med barnvakter, vi har haft mängder. Redan från en väldigt ung ålder så träffade vi mycket människor och det var inte alls så att mamma eller pappa alltid höll mig tryggt i handen utan jag fick lite klara mig själv. Det där tror jag har varit så nyttigt. Genom att träffa andra har jag också lärt mig vem jag är och inte minst, vem jag inte är. Genom att behövt klara mig själv om än så för bara 5 minuter när jag var ett år har säkerligen hjälpt det med.

    Mina föräldrar

    Vi är väldigt olika men visst har de haft en betydelse. Dels genom att ge mig en enorm trygghet där de kan både kunde lämna mig några dagar och även vara ärliga utan att jag tvivlat på deras kärlek. De har inte curlat oss även om de gett både min bror och mig en väldigt privilegierad uppväxt. Min far har nog både bara självkänsla och bra självförtroende. Min mor har inte lika bra självkänsla men hon är inte osäker. Dessutom måste man nog ha ganska bra självkänsla om man ska vara gift med min far. För han skäms typ inte för något utan är väldigt trygg i sig själv och då måste mamma vara trygg i det med. Mina föräldrar har alltid låtit mig vara mig även om de inte alltid gillat det. När jag stött bort folk med min attityd så har dom mest förklarat att jag skulle kunna få fler kompisar om jag var trevlig. Aldrig har dom försökt ändra på mig. När jag var lite äldre och gick ut på kvällarna så fick jag alltid höra att jag var fin men ibland att det hade varit snyggare med det eller det. Pappa sa alltid innan jag lämnade att jag var världens bästa tjej, det behöver man höra även när man är 19. Han säger det ofta än idag och jag tycker det är lika tryggt som 39-åring. Likadant har det varit med prestationer, dom har absolut pushat och sagt att jag måste göra mitt bästa. Väldigt stolta har dom varit ibland och något besvikna har dom också varit men att inte alltid lyckas har varit okej. Jag är mer än mitt utseende, jag är mer än bara insida och mer än mina prestationer och oberoende av vad så är jag alltid älskad, av dom och av mig. Den trygghet har gjort att jag är väldigt säker i mig själv och känner faktiskt inte att jag behöver någon bekräftelse från någon. Inte ens från mina föräldrar nuförtiden även om det alltid är uppskattat. Det där med att dom alltid också varit ärliga och gett kritik men ändå älskat mig har lärt mig att vara ärlig och stå för sin åsikt. Däremot kan man göra det på olika sätt, med kärlek eller utan omtanke.

    Som kanske kan utläsas ovan så har de även alltid pushat mig att gå utanför komfortzoner. Det har säkerligen varit motsatsen till curlande men det har gjort mig modig, och självsäker. Det har säkerligen också format min självkänsla. Man mår bra att lära sig tidigt hur mycket man är kapabel av. För att inte nämna hur bra det är veta att det värsta som kan hända oftast är att det inte går som tänkt. Igen, den där tryggheten har varit så viktig.

    Umgänge

    Jag vet inte varför men jag har någon lite misstanke om att alla mina killkompisar haft en liten roll här. Min första kompis var en kille och fram tills för bara några år sedan så var mina närmaste vänner killar. Jag tror inte det format min självkänsla men jag tror att det kanske har boostat den ibland. Varför killar generellt tjafsar mindre, överanalyserar mindre, bryr sig mindre om åsikter, tar för sig mer och så vidare vet jag inte. Är det förresten det man relaterar till när man kallar tjejer för killiga? En av anledningarna till att jag haft killkompisar är väl just för at vi helt enkelt varit mer lika. Jag har inte orkat med osäkerheten som oftast infinner sig hos tjejer. Det gör jag inte riktigt idag heller. Jag kan inte alls relatera till den. Då har det varit skönt att få en boost hos killarna och inte varit tjejen som jämfört sig med andra eller sökt bekräftelse hos killar. Bra vänner överlag har varit viktig. Man kan inte ha vänner som inte accepterar dig för den du är. Men varför det är en sådan här skillnad vet jag inte. Jag tror inte det är så simpelt som det mammor gillar att klä sina döttrar sött för jag hade de sötaste och finaste klänningarna och gick på balett. Kanske är det att man är lite mer rädd om sina döttrar? Allt ifrån att dom inte ska slå sig till att dom inte ska hoppa i lera typ. För det där saknades helt under min uppväxt. Det var inga problem att hoppa i lera i den finaste klänningen. Och skulle jag ramla och slå mig så var det nog mest “försök igen” som gällde.

    När jag tänker på hur jag kan hjälpa Baby Ice hitta en trygg inre punkt, för det är det jag tror självkänsla är, så är det främst att älska och att inte curla. Det gäller allt från att våga säga hej själv och beställa sin egen mat på restaurang till att testa nya saker och våga misslyckas. Inte pusha kanske men att tryggt gå bredvid när han upptäcker livet. Att visa tillsammans med honom att han klarar allt – han kanske inte blir bäst på allt men det måste man inte vara. Bäst, sämst eller medioker så finns jag alltid här. Tills den dagen han känner att han hittat sin självkänsla så ska jag bära hans självkänsla åt honom genom att tro på honom och påminna honom dagligen om att han är bäst som han är. Att han är precis som han ska vara och det är bara han som bestämmer vem han är. Det finns inga rätt eller fel, det finns inga måsten eller krav. De viktigaste människorna i hans liv ska älska honom villkorslöst för den han är och det ska han känna, inte bara veta.