Tjejsnack by Natalia

En del av Girlytalk

Kategori: Gravidtankar (sida 1 av 2)

Graviditet

Såg på Sarah’s Day födelsevlogg för någon dag sedan. Tänkte kanske att jag skulle uppdatera på våra tankar.

Från början hade vi sagt att vi skulle börja först bli gravida förra våren. Vi avvaktade. Jag ville försöka landa och hitta ett jobb och känna mig helt redo. Nu har vi sagt att vi kan börja försöka. Blir vi gravida nu så kommer barnet när vi är gifta och jag kommer inte var höggravid under bröllopet. Det som oroar mig är….graviditeten.

Allt från graviditeten oroar mig. Allt bortsett från att bli gravid. På grund av min sköldkörteln är jag orolig för att mina nivåer leder till att barnet inte utvecklas som det ska. Jag är livrädd för hur min kropp ska hantera en graviditet. Därav mitt behov att bygga upp styrka och fixa min fot Jag är ännu mer livrädd för födelsen. Så all in all är jag rädd. Jag skulle vilja prata med en specialist innan jag blir gravid men mitt förtroende för sjukvården är inte skyhög. Det kanske inte är det bästa att titta på vloggar från en födelse men hur ska man förbereda sig mentalt? Och hur vet man att man kan lita på läkare?


Representation

Jag är på konferens i Danmark och inspireras, kommer med input och framförallt representerar.

Resan var planerad sedan länge men hjärtat och hjärnan är helt frånvarande och jag tycker det är rätt tufft. Egentligen vill jag vila och vara själv med mina tankar. Men det går inte. Istället ska jag le, vara alert, galet social och trevlig. När en nybliven mamma idag frågade mig om jag hade barn så brast det nästan för mig. Lustigt ändå. Barn har aldrig varit en känslig, stor och inte heller en aktuell eller pressande fråga för mig men sörjer jag graviditet. Att det blev så dumt.

Ska sova nu. Rekordtidigt för att vara mig men mitt känslotillstånd blir inte bättre av den ökända sömnbristen som finns på dessa konferenser. Ska smita iväg på en promenad imorgon med. 30 minuter med bara tystnad. Havet, vågorna och tystnaden.

För lite blod

Måndagen var fysiskt smärtsam, ingen tvekan om den saken. Det gjorde ont. Värkarna var vidriga. Kanske gjorde det ändå inte så ont som jag trodde. Jag är bra på att oroa mig för det absolut värsta. Eller kanske ska jag tacka migränenen för all smärta den utsatt mig för genom åren. Men alltså, det gjorde ont. Sammandragningrna gjorde ont och gjorde allt obekvämt. Ingen position var skön. Eventuellt på knäna och med Iceys varma hand på ryggen. Trots alla sammandragningar som höll på i fyra timmar så kom aldrig speciellt mycket blod. Vi hade lovat att ringa sjukhuset vid 13 för att ge en statusrapport och berättade att jag inte blödde så mycket. Framemot eftermiddagen var sammandragningarna borta och värken var hanterbara.  Då ringde vi igen. Denna gången ville de att vi skulle komma in så jag kunde få två tabletter till. Först väntade vi lite men inget hände. Jag somnade för jag var så slut. Vaknade vid 5, gav in och tog tabletterna. Då kände jag att jag vill ha ut allt och kände mig pigg för att klara smärtan. Jag fick erbjudandet att läggas in men jag ville hem. Timmarna gick och gick.  Läkaren trodde värkarna skulle komma vid 20 och att de skulle hålla på till senast midnatt. Det kom aldrig någon smärta eller något blod. Vi ringde och blev ombedda att ringa på morgonen.

På morgonen igår sa det att vi skulle vänta och att de skulle kolla med en läkare. När dom sedan ringde på eftermiddag sa de att vi skulle avvakta till torsdag morgon. Så igår och idag så försöker jag gå omkring. Få igång blodet. Om inget händer kommer jag få en tid för att träffa en läkare antingen imorgon eller på fredag.

Fysiskt mår jag bra. Huvudet och hjärtat har lite svårare att hänga med bland alla känslor och hormoner. Lite rädd är jag väl också för att något gått fel och att jag kommer behöver skrapas. Så jag försöker tänka på annat. Hösten, planerna, shoppingen, böcker jag vill beställa, mat jag måste beställa, fester att ordna och om det är för mycket begärt att än en gång be Alex köpa smink i USA?

Sista tabletten

Det var en omtumlande helg med mycket känslor. Stundtals mycket sorg, stundtals med rädslor men alltid mycket kärlek och värme.

Nu har jag precis tagit de sista tabletterna som ska stöta ut graviditeten. Jag är väldigt rädd för det som komma skall. Väldigt rädd. Jag vet inte alls hur mycket blod och smärta som kommer och det skrämmer mig.

Vill bara att idag ska vara över.

Samtal & undersökning

Igår när vi kom till sjukhuset fick vi först prata med socialtjänsten. Som mest ville veta att det var mitt beslut och att jag inte blev tvingad till det så större delen av samtalet fick Icey vänta utanför.

Hon gick sedan igenom hur det fungerade och sa att jag skulle få ett piller samma dag och sedan ta fyra piller på söndag. Samt ta smärtstillande. Dock bara Ipren och alvedon. Till slut fick vi fylla i ett formulär och jag kunde inte riktigt smälta de står bokstäver högst upp som läste “ABORTION”. Modern fick fylla i en del och fadern en annan. Då brast det.

En timma senare fick vi träffa en läkare som förklarade att jag inte kunde få första tabletten förrän lördag (idag). För om något gick fel ville de ha en plats till mig och det var full under helgen. Jag fick även göra ett blodprov så de hade min bildtyp i fall något skulle gå fel. Därefter fick jag lägga mig på den underbara gynstolen. Det konstaterades att jag var gravid och cirka i vecka 6. Hon frågade om jag verkligen ville göra det här eftersom jag flyger hem på onsdag och ska ta sista tabletterna på måndag. Jag sa ja.

Till slut fick vi träffa en sjuksköterska som gick inom allt med oss ytligare än gång. Och nu har jag precis varit på sjukhuset för att få tabletten som avslutar graviditet. Bröt ihop igen. Båda av oss. I mångt och mycket tror jag Icey tycker detta är jobbigare än vad jag tycker det är. Jag har nog stängt av det känslomässiga och försöker förbereda mig mentalt för måndag när jag ska ta tabletterna som ska stötta ut graviditeten. Tills dess håller vi oss upptagna för att inte tänka på aborten.

Abort

Idag kl 13:00 har vi tid för abort. Först har vi en timma med socialtjänsten för att prata om det. De tar även ett beslut på om vi får eller inte men i teorin så säger de inte nej. Kl 14:00 är det sedan dags för själva aborten. Att säga att vi båda är helt säkra vore att ljuga men vi tror att detta är det bästa beslutet. Vi tycker både det är väldigt svårt och såklart även ledsamt, väldigt ledsamt. Jag hade fram tills idag slutat tänka på att det är sorgligt och istället vara mer orolig för själva aborten. Men idag är det rörigt bland tankar och känslor.

Jag ogillar blod så jag tror mig veta att detta kommer bli tufft både mentalt och fysiskt. Det blir inte bättre av att jag vet att det här eventuellt kostar oss 9000kr, som vi kanske får tillbaks men kanske inte. Vi har ändå valt att göra det här i Reykjavik så att Icey kan vara med mig och för att vi nu varit inställda på det och jag tror inte vi kan vänta två veckor till.

Vi har såklart pratat igenom detta så väldigt mycket. Det finns inte en anledning till varför vi väljer abort. Det finns inte heller nödvändigtvis starkare eller bättre argument för abort. Ska jag vara ärliga så är väl alla argument för abort dåliga. Och går vi igenom med det så är det absolut sista gången. Och går vi inte igenom med det så är det okej, då löser vi det. Jag tänker på allt jag läst om abort och hur det ofta står tillsammans oönskad graviditet. Det är den inte, den är inte oönskad men inte heller önskad.

Idag är jag både ledsen, osäker och förvirrad. Arg är jag också. Arg för att vi inte skyddade oss. Naiv kanske jag också är som inte trodde det skulle gå på första försöket. Vi gjorde fel helt enkelt. Efter det är det svårt att göra rätt.

Beslutet

Vi har tagit ett beslut. Vi försöker varje dag landa i det och känna efter. Jag är inte riktigt där att jag vill skriva vad vi beslutat för jag vill hålla dörren öppen.

Det finns så mycket vi tagit med i beräkningen och så mycket vi valt att inte ta med. Saker som att vi inte känner oss redo för barn eller att timingen inte är den bästa har vi valt att helt ignorera. För jag kommer aldrig känna mig redo och en fantastisk bra timing tror vi inte finns. Logistiken kring att vi bor i olika länder och att flyg är det enda transportsättet mellan länderna har vi inte heller tänkt så mycket på mer än konstaterat att det inte är optimalt. Men vad är optimalt egentligen. Något rätt eller fel finns inte här. Inget känns rätt och allt känns fel typ. Det är inget lätt beslut. Det vi har tänkt mycket på är medicin och mina värden, stressen som kommer med logistiken och hur vi skulle hantera det och hur vi bägge känner för att vara ifrån varandra när en av oss (jag) mår väldigt illa. Det här med att vara gravid är inte min grej. Illamående är jobbigt och påminner om när jag hade hjärnhinneinflammation. Kroppen känns obekväm och sömn är svårt. Det gör att jag kan känna att nu har vi ändå tagit oss igenom dessa veckor, låt oss gå hela vägen. Jag läser hur Almenäs var stencool under sin andra graviditet och mycket riktigt konstaterar att man inte kan planera allt. Jag läser också mardrömsberättelser om abort och känner att nej, jag kan inte.

Man kan såklart fråga varför vi inte skyddade oss om vi inte var säkra på att vi ville ha barn. Vi vill ha barn så det är inte det. Vi räknade inte alls med att det skulle gå bara sådär. Det enda man läser om är hur svårt det är att bli gravid ju äldre man är och 35 är gammalt tydligen (även om jag känner noll stress). Man får såklart döma oss för vi dömmer oss själva ganska bra också. Samtidigt som vi försöker vara snälla mot oss själva och varandra. Under helgen växlade det rejält i hur vi vill göra. Igår bestämde vi oss för att bestämma oss. Ett tuff beslut. Inte alls enkelt. Inte ett sådant där beslut där man skriver en pro och con lista. Och inte ett som känns mer rätt än det andra.

« Äldre inlägg