• Gravidtankar

    Emotionell urladdning

    Igår var vi alltså på besök på sjukhuset där jag ska föda. Alltifrån inskrivning till blodprov och livsstil till besöksbokning stod på schemat. Vi kom vi 9 och lämnade vid 12:30. Det var en lång dag med andra ord. Jag kunde inte ha bett om ett bättre, tryggare och mer genuint bemötande.

    Jag var väldigt öppen med att jag blev livrädd efter besöket på första sjukhuset och vi gick igenom alla mina tankar och rädslor. Alla var helt fantastiska! Jag som varit rädd för att dö fick höra att det skulle vara exceptionellt ovanligt. Att höra att det finns kvinnor med betydligt allvarligare risker än de jag har som överlever barnafödandet kändes tryggt. Ingen våg syntes till och mitt BMI nämndes aldrig. Alla möten handlade mest om att de vill finnas där för mig så att jag ska känna mig tryggare. Den första läkaren pratade vi mest livsstil med för att kolla så vi inte röker, dricker eller tar droger. Jo, också frågade vi om det där med fisken. Och puh, vi kan äta fisk 3 gånger i veckan om vi vill. Sedan togs det blodprov och det var fortfarande helt okej. Det var högre än sist och för mig skyhögt tyckte jag men läkaren sa att det kan ju också beror på hur nervös jag var. Good point. Vi pratade som sagt mycket om min rädsla och för varje sak så jag nämnde bemötte läkaren det med lugnade svar. Jag berättade även att jag är hypokondriker och ganska rädd för smärtstillande. Så då såg hon till att jag ska få träffa en anestesiläkare så jag kan prata igenom alternativen och vad som skulle fungera bäst för mig. Ultraljudet såg också bra ut vilket alltid är en lättnad för mig. Det togs en miljard blodprov och vi bokade in läkaretider ända fram till mars. En gång i månaden ska jag på kontroll och längre fram blir det mer frekvent. Dom vill även hålla koll på sköldkörteln då det kan påverka barnet så det blir en hel del besök men det känns bara bra.

    När vi kom hem igår kände jag mig helt matt, svag och sjuk. Jag drack massa vatten och åt mat men inget hjälpte. Jag trodde något var fel men hann inte tänka på det innan jag somnade och sov i över två timmar. Jag har sovit dåligt hela veckan då jag fått värk på kvällen och natten. Icey tror att jag bara var helt känslomässigt urladdad och så var det nog. Vid 21 skickade han mig i säng.

    Idag vet jag inte alls vad som hände men har gråtit hela dagen. Fråga mig inte varför jag grät för jag har ingen aning. Det började med att vi pratade om huruvida vi ska skaffa bil eller inte och slutade med massa tårar som aldrig tog slut. Inte ens ett omtänksamt kort och en söt liten holländsk present till Baby Ice hjälpte. Icey har försökt allt; tvingat mig att vila, gått promenader med mig, skurit äppelbåtar med kanel och kramats. Inget har hjälpt men framåt kvällen blev det bättre och tårarna upphörde. Nu väldigt svullna ögon och sömn.

    0
  • Gravidtankar,  Svensk i Rotterdam

    Det finns admin och så finns det admin…

    Vill klargöra att jag egentligen älskar admin, extra mycket så om det är någon annans admin. Vad jag inte älskar är admin som hänger ihop men ändå inte så man vet inte riktigt var man ska börja. Eller när man inte kommer någonstans.

    Idag bestämde jag mig för att ta itu med graviditetsadmin. Som för mig innebär allt från formulär, försäkringar, ansökan om eftervård och i bakhuvudet finns även hela jobbsituationen. Jag skrev en lista på allt som behövdes fixas och slog mig ner i soffan i kontoret. Och ja, vi måste få upp lite på väggarna.

    Först behöver vi byta husläkare vilket jag skjutit upp på men idag fick jag lite panik över att inte ha det gjort. Man skulle tro att det bara är att byta men att hitta en praktik som har lediga platser är lättare sagt än gjort. Så efter fyra ”tyvärr, vi har fullt” så gav jag upp. Vidare så har jag tänkt att vi nog behöver uppgradera min försäkring. En försäkring med tillägg skulle kunna täcka födelsekurser och fler mediciner (för sköldkörteln). Jag blev inte klokt på vilken skulle vara bäst så jag mailade vårt försäkringsbolag. Sist men inte minst så måste jag ansöka om en eftervårdssjuksköterska. Det är en sjuksköterska som följer med hem efter födelsen och hjälper till med det mesta under de första 8 dagarna. Man får själv bestämma hur många timmar per dag som hon ska vara med hemma. Jag hade tänkt vänta med ansökan efter ultraljudet vecka 20 då dom kollar så barnet inte har några fysiska men. Men så såg jag att man måste ansöka innan vecka 20 så idag kollade jag vilka som var godkända av mitt försäkringsbolag och har mailat några med lite frågor (som bland annat om dom är bekväma med engelska). Man ska också ansöka om ett mamma-kit men det tror jag bara är för hemmafödslar. Ska kolla med min barnmorska. Jag tycker jag lade ner mycket tid på att läsa på, hitta svar, hitta mottagningar och grejs men kom ingenstans känns det som. Ni vet känslan när man lagt ner tid på något men man är på så gott som samma plats som när man började? Så var det. Började ändå med förberedelserna för sjukhusbesöket nästa vecka. Åtta sidor och två broschyrer på holländska. Puh. Tog mig genom det och gick på en promenad sedan. Hela jobbsituationen, dagis och budget får vänta.

    Avslutade med gravidyoga för jag var så nyfiken. Egentligen börjar kursen inte förrän nästa vecka så jag hamnade på sista delen av förra kursen och fokus idag var på förlossning. Hahaha. Var inte redo för det. Nu har vi ätit middag och ska se på Kockarnas Kamp. Hoppas er tisdag varit fin!

    0
  • Gravidtankar,  TV

    Nya Coronaregler och massage

    Dagens present innehöll Baby Ice första present <3

    Har precis kommit hem efter lite grejande med post och inskrivningar. Min barnmorska ringde vid lunch och det var ett väldigt bra samtal när jag väl hade torkat tårarna. Hon sa att vissa ska man inte lyssna på och att inte alla läkare är så bra på att kommunicera. Hon berättade också att mina blodprov såg jättebra ut. Jag gjorde också ett NIPT test i samband med mina blodprov och barnmorskan sa att det inte visade på några kromosomavvikelser. Icey hade varit lite orolig medan jag nästan hade glömt bort det. Fick även post idag, både paket och min remiss till det andra sjukhuset. Informationspaketet från sjukhuset var flera sidor med det står bland annat att dom inte mäter BMI på gravida. Så jag släpper det tills nästa besök.

    Idag kl 18:00 träder lite striktare regler i kraft i Nederländerna för att bromsa spridningen av Corona. Ganska förståligt samtidigt som för oss ändras inte så mycket. I korta drag handlar det om att skapa mer utrymme så till exempel affärer kan inte längre släppa in hur många som helst och kan man så måste man jobba hemifrån. Vi går redan en och en till mataffärer och går oftast under dagen då det inte är så mycket folk. Icey jobbar redan hemifrån och hade tänkte göra det oavsett. Jag lider med länder, och speciellt städer, som är väldigt tättbefolkade. Kanske mest London som är en av de mest klaustrofobiska städerna jag vet om och en av de mest sociala. Det enda jag hoppas där är att dom får ordning på testningen. Här funkar i alla fall den delen bra och du kan få en tid samma eller nästa dag. Spårningen däremot har förbättringspotential. Är det inte lite underligt att man inte samarbetar för att ta fram en grund i alla fall till ett bra spårningssytem?

    Nu ska jag kila iväg till min massör, ska försöka göra det till en regelbunden grej. Det är ett litet ställe med två behandlingsrum och två massörer så det är inte så mycket folk. Ikväll ska jag kolla klart på Advokaten. Har ni sett den? Om inte kan ni skippa den, det även väldigt segdragen kriminalserie. En riktig feelgood dokumentärserie är Catwalk. Såg aldrig filmen så är glad att jag kunde se serien. Väldigt härlig! Kanske till och med ska hyra filmen någon dag.

    0
  • Gravidtankar

    Gravidångest

    Nä men idag gick det inget vidare. Har kämpat med sådan ångest hela tiden. Känslan av att det här kommer aldrig gå, antingen dör barnet eller så dör jag. ”Vetenskapen” om det samtidigt som man har ett barn i magen, är i vecka 15 och kan inte göra något åt det är helt klaustrofobisk. Hemsk. Paniken.

    Jag vet ju att det de allra flesta graviditeter går bra så länge man får den hjälp och konsultation man behöver men känslan inombords är något annat. En känsla jag inte hanterar. Det spelar ingen roll att BMI är ett lite uråldrigt mått för jag känner mig som den fetaste kvinnan någonsin. Det är på så många sätt främmande känslor och triggar ganska ordentligt till ätstörningar hos mig. Det är också absurt att en människa i en vit rock kan få mig att må såhär på en timma när hon skulle vara ett extra stöd. Vart gick mitt självsäkra och starka jag?

    Livrädd är vad jag är och också lite förbryllad över hur ingen sa att det skulle vara katastrofalt innan jag blev gravid. Det spelar ingen roll att jag läser om statistiken som inte alls är så hemsk eller att min barnmorska sa att allt såg bra ut. För just nu är paniken total. Jag kan inte vara gravid och kan inte bli ogravid.

    Känns det så här imorgon så ska jag ringa min barnmorska och be att få komma in och prata. Förhoppningsvis känns det bättre.

    0
  • Gravidtankar

    Övervikt och läkare

    Idag hade jag tid hos specialisten som jag fått för att jag dels inte vill föda hemma unde några omständigheter och dels för min övervikt och sköldkörtel. Jag trodde jag skulle få en undersökning och resultaten på blodproven. Så blev det inte.

    Barnmorskan hade inte skickat blodproven men mer än så var mitt BMI för högt för detta sjukhus och dom ville skicka mig till ett annat sjukhus. Nu kommer det ju inte som en skock för mig att mitt BMI är högt men jag som har hängt i sjukvårdskretsar många år har några varningsklockor. Dom ringer för läkaren som inte lyssnar och stirrar sig blinda på blodprov. Det finns absolut värden som man ska vara inom men mår en patient inte bra så kan det vara så att hon eller han behöver mer eller mindre av något. Alla är ju olika. Sedan finns det läkare inom offentlig sjukvård som inte utför test på grund av kostnaden. Det ringer även varningsklockor när läkaren stirrar sig blinda på BMI. Det är verkligen inte alla, många mäter, kollar blodprov, uthållighetsprov, EKG och allt vad det är. Det finns också de som verkligen inte dömer. Sådana borde det finnas fler av. Jag tror faktiskt jag har haft tur för innan jag blev gravid så pratades det aldrig om min övervikt på det sättet som det gjordes idag.

    För mig känns det onödigt att skrämma upp en gravid kvinna. Det är ökade risker att vara överviktig och gravid men många av riskerna är små till att börja med. Så det är inte så att det helt plötsligt är 90% risk för komplikationer. Så kändes det när jag lämnade. Jag grät och ville inte äta alternativ äta och kräkas. BMI är tydligen en trigger för min bulimi trots att det var ett tag sedan jag trillade dit. Jag har ju vetat att det finns en risk för en sådan läkare som skrämmer upp så jag har läst på. För att inte bli skrämd men va fasiken, läkare kommer ändå med en viss auktoritet och jag kan känna mig så liten. Ibland när dom mäter blodtryck till exempel och det är lite lågt så kan dom göra om. Och om man gör om tre gånger med sådana där automatiska blodtrycks mätare så kan man till slut bli lite rädd/nervös för det gör ont. Då går blodtrycket upp och då passar det bättre deras fördomar. Fördelen med att springa hos läkare ofta är att jag vet vad mitt blodtryck brukar ligga på men inte alla har koll på det. Ändå det blir jag rädd ett tag.

    Trots min övervikt så är det få om ens någon som sagt att jag borde gå ner i vikt. För mina värden har alltid vara bra, eller ja dom har varit ganska dåliga på det sättet att jag har brist på det mesta. Vilket också är lustigt för generellt ser vården inga större problem med det. Den enda gången jag fick en tillsägelse var när jag hade markant saltbrist för det är tydligen livsfarligt.

    Tyvärr är jag nu väldigt överviktig men jag försöker ändå att inte vara rädd, bara vara medveten. Läkarna är också väldigt medvetna om min sköldkörtel men eftersom det är olika läkaren så blir det lite omständigt. Nu får jag en remiss till universitetssjukhuset vilket är lite ironiskt för jag ville ju ha en remiss dit för just sköldkörteln då dom har en hel avdelning som bara forskar på det. Jag hoppas så innerligt att jag får en läkare som tittar på helheten och som inte jobbar med skrämseltaktik. För jag klarar inte av det.

    0
  • Gravidtankar

    Den usla kvinnan och lugnet

    I fredags inhandlades den första fredagsbuketten. Äntligen! På grund av varmt hus så ser den redan lite ledsen ut men hösten är väl på väg?

    Jag märkte knappt av min graviditet innan vecka 9 men däromkring ändrades det. Plötsligt var jag trött och ibland illamående. Illamåendet blev värre och i flera veckor kämpade jag med middagar. Runt 17:00 slog det till varje dag. Jag som dessutom kanske är lite kräsen redan från början tyckte mat var jobbigt. Frukost och lunch gick men sen var det stopp. Det känns som så många andra kvinnor är superhjältar och lever på som vanligt. Jag som har lyxen att vara hemma kände mig helt matt av illamåendet. Trots att jag varit trött på dagen och illamående på kvällen så har jag ändå kämpat på och burit lådor upp och ner, packat upp allt, fixat i ordningen och sedan i lördags är det bara badrummet, gästrummet/barnrummet och tavlor kvar att fixa. Så egentligen har jag ju fått gjort lite men det har varit så jobbigt trots att jag kunnat vila när jag vill.

    Såhär i efterhand tror jag inte illamående blev bättre av allt flyttslit, dålig nattsömn, resan till Island och den allmänna stressen över att inte komma iordning hemma. Jag är tydligen inte en superkvinna som klarar hur mycket som helst som gravid. Det kändes bara okej att köra på eftersom jag mådde så bra i början. Igår tog jag det helt lugnt. Läste en bok och funderade på om hösten någonsin kommer. För mig som alltid haft lågblodtryck, sköldkörtelproblem och alltid varit kall så är livet som gravid väldigt varmt. Mitt blodtryck är nu i normala siffror men det känns som jag har feber. Det är så bisarrt. Och visst nu är det bara 25°C-27°C (och vindstilla!) men för mig känns det mycket varmare vilket inte hjälper med orken. Jag vet att jag borde gå ut på fler promenader och jag fick gåstavar av mina föräldrar men det är så varmt. Så jag är väl en sådan där lat och usel gravid?

    I måndags efter att mina föräldrar åkt så fick jag ju en svår huvudvärk. När massagen hjälpte så började jag fundera kring om det ”bara” var en massa spänningar som släppte. Därav lugnet igår. Jag har några saker som jag måste göra och som jag har dåligt samvete för att jag inte gjort (jättedåligt samvete) men jag måste återhämta mig. Stanna upp lite. Klarar inte att pressa mig just nu. Det dåliga samvetet hjälper inte. Dessutom nu när jag mår lite fysiskt bättre så kommer också många tankar och funderingar kring att vara gravid och igen, jag tycker det är tufft. Så det är en hel del tårar. Jag är såklart rädd för att något ska vara fel på barnet men också för hur jag och min kropp ska klara en full graviditet. Jag är livrädd för födelsen och känner mig väldigt ensam med alla känslor och tankar. Vi kollade lite på kurser som vi kan gå för att förbereda oss och framförallt mig. Förhoppningsvis hjälper en sådan kurs. Det är väl egentligen inte så konstigt att man är rädd? Även om jag verkar vara den enda kvinnan som funderar kring hur man föder ut en bebis första gången. Alla andra verkar ha något övermäktigt förtroende till att kroppen vet hur/vad den ska göra. Min kropp vet också hur den ska attackera sitt egna immunförsvar så mitt förtroende till min kropp är lite sisådär.

    Det får bli en väldigt lugn vecka och bearbetning av känslorna som väller över nu. Mår jag fysiskt så bra som igår hela veckan så kan jag hitta på något till helgen. Nu lyssnar jag på min vän Jojo som sa ”att vara stark som gravid (och alltid) handlar om att lyssna på kroppen och göra som den säger”.

    0