• Gravidtankar

    Övervikt och läkare

    Idag hade jag tid hos specialisten som jag fått för att jag dels inte vill föda hemma unde några omständigheter och dels för min övervikt och sköldkörtel. Jag trodde jag skulle få en undersökning och resultaten på blodproven. Så blev det inte.

    Barnmorskan hade inte skickat blodproven men mer än så var mitt BMI för högt för detta sjukhus och dom ville skicka mig till ett annat sjukhus. Nu kommer det ju inte som en skock för mig att mitt BMI är högt men jag som har hängt i sjukvårdskretsar många år har några varningsklockor. Dom ringer för läkaren som inte lyssnar och stirrar sig blinda på blodprov. Det finns absolut värden som man ska vara inom men mår en patient inte bra så kan det vara så att hon eller han behöver mer eller mindre av något. Alla är ju olika. Sedan finns det läkare inom offentlig sjukvård som inte utför test på grund av kostnaden. Det ringer även varningsklockor när läkaren stirrar sig blinda på BMI. Det är verkligen inte alla, många mäter, kollar blodprov, uthållighetsprov, EKG och allt vad det är. Det finns också de som verkligen inte dömer. Sådana borde det finnas fler av. Jag tror faktiskt jag har haft tur för innan jag blev gravid så pratades det aldrig om min övervikt på det sättet som det gjordes idag.

    För mig känns det onödigt att skrämma upp en gravid kvinna. Det är ökade risker att vara överviktig och gravid men många av riskerna är små till att börja med. Så det är inte så att det helt plötsligt är 90% risk för komplikationer. Så kändes det när jag lämnade. Jag grät och ville inte äta alternativ äta och kräkas. BMI är tydligen en trigger för min bulimi trots att det var ett tag sedan jag trillade dit. Jag har ju vetat att det finns en risk för en sådan läkare som skrämmer upp så jag har läst på. För att inte bli skrämd men va fasiken, läkare kommer ändå med en viss auktoritet och jag kan känna mig så liten. Ibland när dom mäter blodtryck till exempel och det är lite lågt så kan dom göra om. Och om man gör om tre gånger med sådana där automatiska blodtrycks mätare så kan man till slut bli lite rädd/nervös för det gör ont. Då går blodtrycket upp och då passar det bättre deras fördomar. Fördelen med att springa hos läkare ofta är att jag vet vad mitt blodtryck brukar ligga på men inte alla har koll på det. Ändå det blir jag rädd ett tag.

    Trots min övervikt så är det få om ens någon som sagt att jag borde gå ner i vikt. För mina värden har alltid vara bra, eller ja dom har varit ganska dåliga på det sättet att jag har brist på det mesta. Vilket också är lustigt för generellt ser vården inga större problem med det. Den enda gången jag fick en tillsägelse var när jag hade markant saltbrist för det är tydligen livsfarligt.

    Tyvärr är jag nu väldigt överviktig men jag försöker ändå att inte vara rädd, bara vara medveten. Läkarna är också väldigt medvetna om min sköldkörtel men eftersom det är olika läkaren så blir det lite omständigt. Nu får jag en remiss till universitetssjukhuset vilket är lite ironiskt för jag ville ju ha en remiss dit för just sköldkörteln då dom har en hel avdelning som bara forskar på det. Jag hoppas så innerligt att jag får en läkare som tittar på helheten och som inte jobbar med skrämseltaktik. För jag klarar inte av det.

    0
  • Känslor

    Ful, fet och fel

    Snön vräker ner utanför. Det är storm, igen. Man uppmanas vara inne så jag är inne. Hemma och känner mig fruktansvärd. Jag som normalt har ett onormalt bra självförtroende har åkt ner i världens dipp. Tårarna liksom bara hänger och väntar på att få falla.

    Igår när Icey och jag förberedde för Super Bowl så drack Icey en lite för stor whisky. Och blev lite mer än salongsberusad pga vi inte ätit så mycket under dagen. När vi åt middag så tog jag lite mer mat och jag tyckte han tittade konstig på mig. Det kändes som han tittade på mig nervärderande och så sa han något om att jag skulle äta upp. Jag är just nu lite full av PMS hormoner och känner mig dessutom som världens fulaste och mest oattraktiva kvinna. Jag rörde aldrig den andra portionen. Jag spydde upp den första och nu har jag allmän panik över att jag är ful. Dels har jag lagt på mig alldeles för många kilon. Jag rör mig för lite och kan för tillfället inte röra mig så mycket på grund av trasig fot. Jag tycker inte kläder är kul. Inte ens smink hjälper. Jag känner mig bara fel. Inte som mig. Min snygghet ligger ofta i mitt inre. Min starka personlighet, kaxighet och stabila självkänsla. Det är jag väldigt medveten om. Så när det yttre och det inre raserar känns det hemskt rörigt och instabilt. Att ogilla sig själv är kanske bland det mest osexiga som finns. Där är jag nu på alla sätt och vis- osexig.

    Jag som har haft bulimi när jag var yngre och några återfall längs vägen blir alltid lite rädd när jag spyr upp mat. Igår fick jag bara panik och mådde illa. Min logiska hjärna vet att Icey inte ser på mig som ful men min känslostyrda hjärna tror att han tycker jag är ful och otillräcklig. Jag har fastnat och kommer inte hur tankespåret att han inte tycker jag är fin. Jag blir rädd och lite panikslagen och får just nu i alla fall inte i mig någon mat. Istället har jag yogat (!) och försökt hitta någon balans. Viskat till mig själv att jag är fin och att jag duger. Sådant jag aldrig behöver göra för jag vet det. Nu känner jag bara motsatsen, att jag är ful, fel och fet. Och maten har egentligen inget med detta att göra men att kontrollera den är mitt sätt att återfå någonstans kontroll i en känslostorm.

    För att toppa känslan av obehag så ringer min läkare på värdcentralen som jag aldrig träffat och säger att mina värden ser bra ut och att jag inte får en remiss och inte heller tycker han att doserna eller medicinerna  behöver justeras.  Detta baserar han på värden. Läkare som dessa är anledningen till varför jag valde att gå privat. Till läkare där dom lyssnar på patienten och inte bara tittar på värden. För värden är riktmärken. Samma gäller inte för alla. Levaxin är super klurigt att hitta rätt dos på. Jag har det inte i mig att bråka för de verkar så fullständigt ointresserade av att lyssna. Jag förklarar att jag  är lite tröttare än vanligt och har gått upp lite i vikt. Han upprepar bara “värdena ser bra ut”.

    Nä, det ordnar nog upp sig den här dagen men jag tror ändå jag drar ett täcke över huvudet och kommer åter imorgon.

    0
  • Sjukdomar

    Utblåst låga

       

    Idag var jag hos doktorn för att få svar på blodprover jag tog för två veckor sedan. Jag äter ju sedan tre år Levaxin för nedsatt sköldkörtel. Men jag har trots min medicinering inte gått ner ett gram och jag blir fortfarande väldigt trött. Så därför föreslog min läkare att vi skulle gräva lite djupare.

    Nu har min läkare slutat så jag fick träffa chefen som även är min pappas läkare aå jag litar på honom. Blodprover visar att min ännesomsättning är typ noll. Vid samtal med läkaren så inser jag/vi att det finns en risk att jag förstört den själv när jag var yngre och hade bulimi. Jag minns hur jag läste detta när jag var sjuk men hur jag aldrig tänkte så mycket på det för bulimin hjälpte mig ju gå ner i vikt. Det berodde dock inte på bra ämnesomsättning utan på att jag inte fick i mig någon näring. Nu får jag istället ära medicin resten av mitt liv.

    Dessutom visade testen allvarlig järnbrist och stor B12 brist och brist på folsyra. Och ja, natriumbrist. Men natriumbrist är en konstant följeslagare som är resultat av mitt ogillande av salt. Sedan var mitt blodvärde dåligt också. Jag har uppenbarligen en kropp som inte alls tycker om mig. I kombination med min tandvärk så blev det för mycket och jag känner mig riktigt nere. Jag känner mig ful, misslyckade, dum, ogillade och massa annat som jag sällan tycker. Hade jag varit ihop med mitt ex så hade denna helg varit en sådan då jag skulle bett om en myshelg. Jag känner faktiskt att jag skulle vilja skicka ett förlåt till honom. Jag vill skicka ett förlåt till alla. Förlåt för att jag finns typ. 

    Nu ska jag bara ta hand om mig och vila. Och försöka få koll på hur jag ska lägga upp min medicinering. 

    0
  • Motion

    Träning som antidepp

    11025184_837014473004553_477863756713156251_n

    Träning är egentligen något väldigt privat för mig. Jag tränar verkligen för min egen skull och även om jag skiter fullständigt i vad andra tycker så vill jag inte att någon tror att jag delar med mig av mina träningstillfällen för att visa upp att jag tränar. Det har bara blivit en halvnaturlig del av mitt liv. Jag har som bekant en ganska bråkig historia med kroppsfixering och kanske är det därför jag sedan min tidiga ungdom mest sysslat med lite pojkigare sporter. Jo, det finns tjejsporter och killsporter men det är en annan diskussion. Jag har spelat innebandy, handboll, basket och spelade fotboll i flera år. Sedan tränade Taekwondo framtill för tio år sedan. När jag flyttade till Sverige för åtta år sedan så slutade jag träna helt och hållet eftersom jag inte hittade något gym som jag trivdes i. Stillsamheten i kombination med samboskapet gjorde att kilona kom smygandes. Efter en sommaren med hjärnhinneinflammation var övervikten snart framme. Det tog ett tag innan jag kunde röra mig utan att bli illamående men när jag kände mig som tröttast var jag ganska övertygad om att piggheten skulle återfinna sig om jag började träna. Sagt och gjort, jag googlade fram något som verkade sjukt jobbigt. Det blev Military Fitness. Jag gick från att knappt kunna röra mig till att träna med en PT tre gånger i veckan. Eftersom jag gillar extremer så valde jag såklart att börja träna i januari, utomhus. Jag tränade med min PT i ett år men jag blev inte piggare. Inte heller gick jag ner ett gram. Då började jag kolla upp mina värden. Jag ska inte gå in på det men det var en kamp att få någon att vilja göra rätt tester, att få någon att lyssna på mig. Ett år ungefär tror jag att jag tog ett ofrivilligt träningsuppehåll. När exet sedan för lite mer än ett år sedan signalerade att jag inte dög så satte jag igång och träna som en tok igen. Tre gånger i veckan med samma PT som innan. Denna gång är det typ inomhus vilket var lite av en lyx. Och min PT har verkligen varit en pelare när det har stormat. Han har funnits där och vi har slagits, kramats, pratat, skrikit och han har lyssnat och lyssnat.

    Självklart har min PT varit en stor del av varför jag vill träna men träningen i sig gör sitt också. Det är allmänt känt att man blir lite gladare (eller hög) av att träna. Lite då och då kan man läsa om att det bland annat frigörs serotonin och dopamin när man motionerar. Alla är olika och jag har aldrig känt av det så markant som nuförtiden. Det var ännu tydligare när min depression var som värst. Det har varit en del diskussioner den senaste veckan kring huruvida jag är deprimerad igen eller inte och även om det måste finnas olika nivåer av depression så tror jag inte det. Jag mår inte bra av den kroniska stressen men deprimerad tror jag inte att jag är. Däremot har jag räknat ut att det inte kan gå mer än tre dagar utan träning för efter det så blir tillvaro kämpigare och tårarna mer frekventa. Jag är så glad att jag har träningen och att jag verkligen känner att den hjälper. Att jag inte bara blir starkare utan även slipper äta antidepressiva. Effekten av träning blir säkert mindre markant när jag mår bättre, när lägsta nivån är högre. Eller hey, kanske när det väl är vår och ljuset äntligen kommer fram.

     

    Ps. Nej, någon PT förälskelse har det aldrig funnits. Däremot har det funnit väldigt mycket hatkärlek. 

    0
  • Livet,  Sex

    En tankspridd onsdag

    Ska vi ta och rycka upp oss lite här? Alex, Happy och jag själv gör mig heldepp. Mer depp än jag behöver vara. Mer depp än vad jag är. Deprimerande, det var förra året. Vill ni ha deprimerande inlägg så rota i arkivet. Jag har inte tittat själv men jag skulle tippa på att februari och mars var bland de värsta månaderna. Livet är inte ett dugg deprimerande just nu. Jag upplever sinnesjukt mycket press däremot. Det kan jag förvisso göra även när det inte finns någon press. Det är njutningen med att vara en högpresterare. Det har orsakat både acne och bulimi i mitt liv. Därför vet jag att när något eller båda av det kommer smygande är det dags att försöka sänka kraven eller minska pressen på annat sätt. Det gjorde jag idag, genom att ta ledigt från pressen och hänga med min mamma. Aningens motsägande eftersom jag tror mycket press kommer från just mina föräldrar, fast indirekt.

    Nu sitter jag här, lyssnar på Westlifes sista konsert (riktigt dålig men favoriten är den ovan) samtidigt som jag stirrar lite på min inbox som väldigt gärna skulle vilja ha min uppmärksamhet. Min koncentrationsförmåga är inte alls med i matchen. Den tänker mest på snoppbilder. Inte för att jag får så många nuförtiden eller vill ha dom men jag ser att det är någon slags sökhysteri över just snoppbilder. Jag har ju mottagit en himlans massa tycker jag men jag vet faktiskt inte vad som är genomsnittet. I vilket fall som helst så tänker jag att bloggen har hamnat lite i skymundan på sistone. Så den där sexveckan jag utlovade för ett bra tag sedan, den tar vi tag i nästa vecka. Nu kom jag precis på en sak. Hörrni killar, det är inte så att ni googlar på snoppbilder för ni ska skicka sådan på alla hjärtans dag? Det kan och bör ni såklart i förspelssyfte men snälla, gör det rätt.

    0
  • Girlytalk,  Känslor,  Mens

    En kvinnas bekännelser

    Bristen på min självdisciplin syns på mina kläder. De sitter helt enkelt lite tajtare. Jag vägrar ställa mig på en våg. Det blir för mycket. Istället brottas jag med mina gamla bulimitankar som jag borde veta inte löser något. Det handlar väl egentligen inte om dom där sommarkilona. Maten är som alltid en av få saker jag kan styra när resten av livet är kaos. Bulimi hjälper med just det.

    Ikväll gråter jag faktiskt. Jag gråter till och med över honom. Inte att jag blev lämnad eller något sådant trams utan bara över hans agerande. Hans agerande är trots alla månader väldigt främmande för mig. Lika främmande, lika sorgligt.

    Jo men i övrigt så stressar jag över ganska vardagliga saker som bostad, jobb och ekonomi. Det är kanske stora stressmoment men jag vet också att det finns större och svårare saker att oroa sig över. Som det faktum att jag snart fyller 32 och inte alls är där jag ville vara med allt vad det innebär.

    Sist, vill jag påpeka att den tillfälliga låga stämningen och sommarkilona kan bero på ägglossning och hormoner. Livet som kvinna helt enkelt. Är det någon gång jag skulle skicka ett oförklarligt kärleksbrev så är det nu.

    0