Det blir enklare sa de…

Sverige alltså. Hon och jag är definitionen av ”it’s complicated”. Det finns så mycket med Sverige jag gillar. Sommaren (helt sant, oavsett väder), västkusten, skogen, barndomsminnena, Kalles Kaviar, pulvermos, kexchoklad, Polly, lax i alla dess former, löjrommen, Sandwichglasses och skagenröra och säkert något mer. Listan på saker jag ogillar är egentligen mycket kortare men mer omfattande för det är typ allt. Jag förstår inte folket, vi klickar inte. Jag fattar inte riktigt kulturen eller självbilden. Jag brukar driva med min man om att islänningar är så isolerad som lever på en öde ö mitt ute ingenstans. Men är Sverige inte värre? Island har ju ändå haft engelsmän och amerikaner där och präglas ju mycket av det. Man följer internationella nyheter och vet ändå en del om världen. Nu håller ju Sverige på att förgöra sig själv med skjutningar och skriftbränningar så inrikesnyheterna kanske stimulerar tillräckligt men annars känns det som att få svenskar läser eller följer någon utländsk media. Jag vet inte vad det är men jag gillar inte Sverige. Jag känner mig alltid instängd här. Klaustrofobisk. Får smått panik.

Jag tycker så mycket, typ allt förutom ekonomi, blivit svårare sedan vi kom. Nu är det tidiga morgnar för att komma iväg till förskolan kl 9. Ingen av oss är morgonmänniskor. Vi har ingen barnvakt och inte riktigt någon vi kan fråga om lite hjälp med att typ sätta upp en hylla. Vi bor i sommarstugan som är härlig på sitt sätt men som inte är vårt och inte heller funkar för en tvåbarnsfamilj permanent. Det finns inte sådana förvaringsutrymmen. Våra saker är i ett förråd. Vår äldsta son tycker det är jobbigt och saknar ibland sina saker och sina ställen. Vi har såklart försökt lösa det så gott vi kan men det blir inte samma eftersom vi helt enkelt inte kan ändra för mycket. Vi hinner knappt leta efter boende för vi försöker varje dag komma i ordning. Vår yngsta vill ju helst bli buren hela tiden så även om vi bortser från ryggar som gör ont så är vi begränsad i vad vi få ihop under en kväll.

Vi bråkar inte utan vi försöker hitta en väg framåt tillsammans. Icey märker att jag vantrivs och saknar Nederländerna och han vet att jag tycker det är hans fel att vi är här. Han säger såklart att det är orättvist och så är det ju men det är fortfarande så jag känner. Det blir mycket tårar men kanske mest för att olyckliga föräldrar är inga bra föräldrar. Nu är Icey inte alls så olycklig som jag för han känner inte efter på samma sätt men han tycker också det är tufft. Jag visste det skulle vara och kännas så här men alla sa att allt blir bättre och lättare i Sverige. Det dom menade var billigare. Borde vi kanske hyra något istället så vi kan ha ett hem medan vi letar hus? Kanske men inskolning har tagit över en månad och vi är inte i hamn än och att lägga pengar på hyra rimmar dåligt med de hus jag suktar efter.

Vi gör vad vi kan för att skapa speciella stunder och fina minnen. För oss själva, för vårt förhållande och för våra barn och jag tror inte barnen lider något alls egentligen. För när det gäller barn så tänker jag att deras värld är vi, deras föräldrar, och finns vi nära så är de trygga. Så jag tänker inte ramla in i fällan som så många använder att barn mår dåligt av att flytta runt. Däremot så tror jag barn märker när föräldrar är annorlunda och det är jag lite för ofta. Jag blir stressad av allt kaos runt om mig. Och över att nu bo i Sverige.