Barn

Hösten: 12 weeks of hell


Den passerade lika fort som den var seg som kola. Veckorna gick fort men dagarna var lååånga. Känner mig ändå glad att en intensiv höst hade många ljusa och varma dagar. På dagen var jag 100 procent mamma med en livsviktig eftermiddagsvila för både sonen och mamman. Framåt sena eftermiddagen vid 16-17 gick jag upp på hemmakontoret och jobbade mina timmar. Jag jobbade bara cirka fyra timmar per dag men jag hade ju också varit med Baby Ice på morgonen så det blev långa dagar. Det gjorde mig trött och jag saknade att äta middag med min man och min son. Jag planlagde min rast så jag kunde hjälpa med nattningen och få en godnattkram. Icey är en underbar pappa och Baby Ice är väldigt pappig så dom hade det bra men kände mig ändå lite utanför.

Hösten kantades också av sedvanliga sjukdagar. Sega förkylningar och en vidrig magsjuka som såklart slog till dagarna innan vi skulle åka till Sverige. Som tur är har jag alltid packat för Baby Ices i god tid innan. Min egna packning får alltid vänta till sista sekund. Klarar inget annat. 

Hösten hade varit energidränerande som den var men det blev mycket tuffare när jag insåg att jag var gravid. Jag tog ett test sent, typ vecka 6/7 för jag ville inte riktigt veta. Jag var inte riktigt där jag ville vara fysiskt men samtidigt så är det kul att det bara hände. Utan planering och stress. Jag må vara högriskpatient vid graviditeter men jag verkar också ha lätt för att bli gravid. I min förra graviditet så kände jag mig så bra förutom några veckor av illamående. Vid förlossningen frågade dom om det skulle bli skönt att slippa vara gravid då svarade att jag att jag absolut skulle kunna vara gravid några veckor till. Jag märkte det knappt. Denna gången har det varit annorlunda. Kanske inte tufft för det finns de som har det mycket värre men det har absolut varit utmanande. Läkarna säger också att andra barnet är tuffare dels för att kroppen är ömmare och för att man har ett barn hemma så man kan inte vila på samma sätt. Vi har fått det att fungera och jag är glad att Icey har en väldigt snäll och förstående chef för det har inte alltid varit effektiva dagar för honom. 

Nu mår jag bättre men har ont i kroppen, i höfterna speciellt. Jag orkar inte riktigt lika mycket som vanligt. Och så ja, så slits jag mycket med det mentala och känner en stark oro för allt som kan gå fel. Det vara ju likadant med Baby Ice men denna gång tog jag erbjudandet om hjälp från start. Jag är på samma underbara sjukhus och de gör allt för att jag ska känna mig trygg. Så jag hänger bara med med och hoppas så innerligt att det är en frisk Baby Sweed som tittar ut i maj. 

6 kommentarer

Lämna ett svar till natalia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.