Barn,  Familj

Den lyckligt lottade otillräckliga mamman

Tackar och prisar solen som hjälpt lite dessa dagar.

I torsdags började det släppa men jäklar vilka tuffa dagar det varit. Lilla Baby Ice som är så stor på så många sätt har varit så liten. Biverkningarna från vaccinationerna satt i länge och han ville mest bli buren för benen gjorde så ont. Sedan blev han förkyld och var så rädd för det kändes annorlunda att andas. Under tiden har vi också kämpat med utslag/eksem som han fick på grund av överkänslighet mot apelsiner. Han har så himla känslig hud att det har tagit veckor och massa insmörjningar för att få det lite under kontroll. Han har små utslag över hela kroppen för han är så torr så vi smörjer in honom varje dag.

Jag har burit, tröstat, sovit med honom i mina armar, försökt hitta mat han vill äta, tröstat igen, blåst näsan, smörja krämer, försökt underhålla, försökt finnas där men nä, vet inte. Har aldrig mått sämre som mamma. Har känt mig så otillräcklig och så elak varje gång jag ska blåa hans näsa eller smörja kinderna. Som om jag plågar honom. Tårarna och gråten som kommer från honom är helt hjärtskärande. Pappan blir lätt populär för han gör inga sådan saker. Jag, jag är häxan själv.

Där till har hela vår kämpiga situation känts helt hanterbar. Mer än en gång har jag tänkt fy va för att vara barn och ha barn i ett krig. Varje natt när jag satt och sjöng visor för Baby Ice så kom tårarna. Min son var bara lite förkyld och jag kände mig hjälplös men jag kunde lägga ner honom och veta att han var trygg. Inte alls långt härifrån finns det barn som är i skyddsrum och som förhoppningsvis har en trygg vuxen men som förmodligen är försiktigt rädda och som säkert inte heller förstår varför någon vill dom något illa. Icey och jag har hjälpt med en insamling och åkt dit med det som behövdes för dagen. Så mycket känslor som svämmade över när jag var där förra helgen. Självklart en enorm tacksamhet över att människor vill hjälpa till men också en hemsk känsla av att se alla hundratals lådor och veta att det aldrig kommer räcka. Det var helt omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Nu har Iceys företag startat en insamling för flyktingar i Polen så vi ska plocka ihop och köpa till lite saker.

I onsdags var jag helt slut. Känslomässigt slut. Mådde till och med illa och kände mig ofantligt ledsen inombords. Hade Baby Ice inte velat äta och varit grinig på torsdagen så hade jag nog tappat det. Vi vaknade med en glad liten pojke i torsdags och i fredags var han helt tillbaks till sitt glada och hungrig jag. Det hjälpte. Även känsla av att kunna hjälpa initiativ som jag vet gör något bra för de drabbade i Ukraina. En lugn helg har också hjälpt och nu mår jag bra igen. Så bra att Icey och jag kunde prata igenom vilka aktiviteter vi vill att Baby Ice ska gå på under våren.

Men först, middag och sedan väntar Zumba med min mammakompis.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.