Livet,  Vardagen

Dimmigt huvud

Hela veckan har huvudet känns tungt. En miljon tankar, nä okej typ sju men ändå, har snurrat runt och jag har liksom inte orkat fånga dom och strukturerat dom. Ännu mindre orkat kommunicera dom. Det har med dagarna bara blivit segare och segare och idag när jag vaknade kändes mitt huvud som gröt. Eller mos. Det vara så tungt att jag knappt visst om jag skulle orka ta tag i dagen. Det är egentligen inga stora grejer, utan det är allt från möbleringar och barnkalas till vardagslogistik och juridiska tvister. Runtomkring mig är det dessutom så rörigt. Vi har på grund av allt spring i trapporna mellan skötbord och tvättmaskin inte haft ork till att packa ur. Två väskor, en stor och en liten, finns kvar att packa upp. Sedan är det en massa som ska packas ner, Baby Ice gamla kläder som han växt ur. Apropå trapporna har vi inte löst trappgrind för vi vet helt enkelt inte hur. Däremot lyckades vi beställa en bilstol igår (hejdå pengarna!) som kom idag. Älskar den nederländska posten! Idag känns faktiskt allt bättre. Mycket förmodligen för att jag tagit papper och penna och skrivit. Skrivit i anteckningsbok, skrivit i kalender och skrivit på månadsplaneraren. Förvisso blev jag lite irriterad när jag hade hittat en bra babysim klass men så visade den sig ha 6 månaders väntetid. Jag orkar inte med planeringen som krävs i detta landet. Hur kan online beställningar ta några timmar att få men att sätta ett barn i en simskola tar 6 månader? Jag är absolut gjord för spontanköp online men inte alls gjorde för den här nivån av vardagsplanering. Det känns ändå som det börjar ordna upp sig. Hemmet må vara en röra men vi letar efter en barnvakt som kan komma och passa Baby Ice bara några timmar så vi kan försöka snygga till det lite här hemma. Igår var det smockfullt i huvudet när jag gick och lade mig men idag känns det lättare och mer hanterbart. Vår sedvanliga fredagsaktivitet är inställd på grund av sjukdom (Covid) men jag tog saken i egna händer och har styrt upp en lekträff med en av mammorna. Hon har en dotter som är i samma ålder som Baby Ice och även om jag precis tagit reda på mammans namn så är det några vi har träffat under hela hösten på vår fredagsaktivitet. Vi har bara inte pratat så mycket. Trots det var hon och dottern en av de första jag ville bjuda till Baby Ice kalas. Sådana mixade känslor om det där kalaset. Nu när det börjar falla på plats med planerna så känns det bra men ett tag kändes det inte så kul. Är väldigt medveten om att han bara fyller ett men och inte kommer minnas detta men jag vill ju ändå ha ett litet kalas. Med viruset har det inte känts helt okej. Till hans dop satte vi ett tak på antal gäster och de sista gästerna bjöd vi två dagar innan då vi hade fått återbud från andra inbjudna. Det sjukaste, eller skönaste, är kanske att det finns en sådan acceptans för det nu. Nu har vi inte direkt bjudit några gäster till ett årskalaset utan vi velar fortfarande lite kring hur många och vilka. Vi har inte så många i kompiskretsen med barn i samma ålder och någon lite knatte vill vi ju ska vara med på hans dag. Visst skulle vi gärna ha familj med men det finns massa helt vettiga och olika anledningar till varför dom inte kommer och det är vi helt okej med. Vår vän M bestämde sig i julas för att hon ville komma ner och fira Baby Ice och det är ju himlas fint. Nu kommer en till vän inflygande så nu känns det som en bra grund för att ha fest. Känns kul och det är en lättnad för mig att det blir något firande och att min son har sådana fantastiska människor runt omkring sig. Nu blir det till att planera lite fest och reda ut alla andra tankemoln. Först, lite godnattläsning i min nya bok som jag fick av Icey i alla hjärtans present.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.