Livet

Min självkänsla och jag

Du verkar ha väldigt bra självkänsla har det alltid varit så eller har du fått jobba på det? Har du några tips för att få bättre självkänsla?

Det frågade Anna och önskade ett inlägg om detta. Det var i slutet av maj förra året hon frågade men jag har inte glömt, tvärtom. För i kommentaren hon skrev så nämner hon också sina döttrar och hur hon önskar att de ska få med sig en bra självkänsla. Jag har verkligen tänkt på detta i över ett år. Varför har jag så bra självkänsla och även bra självförtroende? Föds man med bra självkänsla? Har jag alltid haft det? Och, hur hjälper jag Baby Ice bli trygg i sig själv och tro på sig själv? Kanske inte varje dag men någon gång varje vecka har jag tänkt på det här. En sådan himla intressant och svår fråga!

Så länge jag kan minnas har jag haft en bra och stabil självkänsla. För mig innebär det att jag vet vem jag är, att jag har ett värde, att jag står för vem jag är i alla lägen och att jag helt enkelt är bra på att existera och vara jag. Jag kan minnas att jag i ung ålder kunde må fysiskt illa om jag var på ett sätt som inte var jag. Jag kan minnas vara 5-6 år och tycka att världen är min och jag är bra som jag är. Min äldsta bardomsvän som jag känt sedan jag var sju sa också att så länge hon kan minnas har jag haft en märkligt bra självkänsla. Hon poängterade också att jag alltid haft min egen stil, gått min egen väg och haft hög integritet redan som liten. Det betyder inte att jag är immun mot till exempel hjärtsorg. Ledsen och sårad kan jag absolut bli, kanske inte så ofta som andra för jag bryr mig inte lika mycket om åsikter som andra, men när någon nära mig sårar mig så blir även jag ledsen. Fast inte ens i den trassligaste av separation tappar jag mig själv. Jag kan sluta äta, bli heldeppig, bete mig lite märkligt men jag är ändå jag. Föds vi alla med bra självkänsla? Det vore konstigt om vi föddes med dålig självkänsla men kanske föds vi på noll. Så får man antingen jobba upp självkänslan eller så trycks den ner. För jag tror inte man kan få dålig självkänsla av sig själv. Utan där tror jag externa faktorer spelar in. Då kanske det även spelar in vid en bra självkänsla? Kanske det faktiskt. Jag har inte svar på just det men för mig har det funnits med så länge jag kan minnas. Här är några saker som jag tror haft en betydelse.

Människor

Mina föräldrar har alltid utsatt mig för massa människor, sociala sammanhang och inte minst flyttar både inrikes och utrikes. Utsatts låter kanske lite otäckt men det var inte alltid så skoj, det var ibland läskigt. Likadant med barnvakter, vi har haft mängder. Redan från en väldigt ung ålder så träffade vi mycket människor och det var inte alls så att mamma eller pappa alltid höll mig tryggt i handen utan jag fick lite klara mig själv. Det där tror jag har varit så nyttigt. Genom att träffa andra har jag också lärt mig vem jag är och inte minst, vem jag inte är. Genom att behövt klara mig själv om än så för bara 5 minuter när jag var ett år har säkerligen hjälpt det med.

Mina föräldrar

Vi är väldigt olika men visst har de haft en betydelse. Dels genom att ge mig en enorm trygghet där de kan både kunde lämna mig några dagar och även vara ärliga utan att jag tvivlat på deras kärlek. De har inte curlat oss även om de gett både min bror och mig en väldigt privilegierad uppväxt. Min far har nog både bara självkänsla och bra självförtroende. Min mor har inte lika bra självkänsla men hon är inte osäker. Dessutom måste man nog ha ganska bra självkänsla om man ska vara gift med min far. För han skäms typ inte för något utan är väldigt trygg i sig själv och då måste mamma vara trygg i det med. Mina föräldrar har alltid låtit mig vara mig även om de inte alltid gillat det. När jag stött bort folk med min attityd så har dom mest förklarat att jag skulle kunna få fler kompisar om jag var trevlig. Aldrig har dom försökt ändra på mig. När jag var lite äldre och gick ut på kvällarna så fick jag alltid höra att jag var fin men ibland att det hade varit snyggare med det eller det. Pappa sa alltid innan jag lämnade att jag var världens bästa tjej, det behöver man höra även när man är 19. Han säger det ofta än idag och jag tycker det är lika tryggt som 39-åring. Likadant har det varit med prestationer, dom har absolut pushat och sagt att jag måste göra mitt bästa. Väldigt stolta har dom varit ibland och något besvikna har dom också varit men att inte alltid lyckas har varit okej. Jag är mer än mitt utseende, jag är mer än bara insida och mer än mina prestationer och oberoende av vad så är jag alltid älskad, av dom och av mig. Den trygghet har gjort att jag är väldigt säker i mig själv och känner faktiskt inte att jag behöver någon bekräftelse från någon. Inte ens från mina föräldrar nuförtiden även om det alltid är uppskattat. Det där med att dom alltid också varit ärliga och gett kritik men ändå älskat mig har lärt mig att vara ärlig och stå för sin åsikt. Däremot kan man göra det på olika sätt, med kärlek eller utan omtanke.

Som kanske kan utläsas ovan så har de även alltid pushat mig att gå utanför komfortzoner. Det har säkerligen varit motsatsen till curlande men det har gjort mig modig, och självsäker. Det har säkerligen också format min självkänsla. Man mår bra att lära sig tidigt hur mycket man är kapabel av. För att inte nämna hur bra det är veta att det värsta som kan hända oftast är att det inte går som tänkt. Igen, den där tryggheten har varit så viktig.

Umgänge

Jag vet inte varför men jag har någon lite misstanke om att alla mina killkompisar haft en liten roll här. Min första kompis var en kille och fram tills för bara några år sedan så var mina närmaste vänner killar. Jag tror inte det format min självkänsla men jag tror att det kanske har boostat den ibland. Varför killar generellt tjafsar mindre, överanalyserar mindre, bryr sig mindre om åsikter, tar för sig mer och så vidare vet jag inte. Är det förresten det man relaterar till när man kallar tjejer för killiga? En av anledningarna till att jag haft killkompisar är väl just för at vi helt enkelt varit mer lika. Jag har inte orkat med osäkerheten som oftast infinner sig hos tjejer. Det gör jag inte riktigt idag heller. Jag kan inte alls relatera till den. Då har det varit skönt att få en boost hos killarna och inte varit tjejen som jämfört sig med andra eller sökt bekräftelse hos killar. Bra vänner överlag har varit viktig. Man kan inte ha vänner som inte accepterar dig för den du är. Men varför det är en sådan här skillnad vet jag inte. Jag tror inte det är så simpelt som det mammor gillar att klä sina döttrar sött för jag hade de sötaste och finaste klänningarna och gick på balett. Kanske är det att man är lite mer rädd om sina döttrar? Allt ifrån att dom inte ska slå sig till att dom inte ska hoppa i lera typ. För det där saknades helt under min uppväxt. Det var inga problem att hoppa i lera i den finaste klänningen. Och skulle jag ramla och slå mig så var det nog mest “försök igen” som gällde.

När jag tänker på hur jag kan hjälpa Baby Ice hitta en trygg inre punkt, för det är det jag tror självkänsla är, så är det främst att älska och att inte curla. Det gäller allt från att våga säga hej själv och beställa sin egen mat på restaurang till att testa nya saker och våga misslyckas. Inte pusha kanske men att tryggt gå bredvid när han upptäcker livet. Att visa tillsammans med honom att han klarar allt – han kanske inte blir bäst på allt men det måste man inte vara. Bäst, sämst eller medioker så finns jag alltid här. Tills den dagen han känner att han hittat sin självkänsla så ska jag bära hans självkänsla åt honom genom att tro på honom och påminna honom dagligen om att han är bäst som han är. Att han är precis som han ska vara och det är bara han som bestämmer vem han är. Det finns inga rätt eller fel, det finns inga måsten eller krav. De viktigaste människorna i hans liv ska älska honom villkorslöst för den han är och det ska han känna, inte bara veta.

6 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.