Livet

Den långsammaste snabbheten

Av månadens alla dagar så mår jag och har jag det ganska bra nästan alla dagar om inte alla dagar de flesta månaderna. Tror inte någon skulle skrika att dom njuter av livet till fullo och tycker nutiden är den roligaste och bästa tiden av deras liv. Tiden går långsamt men ändå fattar jag inte att det redan är torsdag imorgon. Finner en stilla tröst i att tiden i alla fall tickar på.

För mig har det hjälpt att det att inse redan tidigt att det här viruset skulle ställa till det i lång tid. Vi siktade in oss på minst ett år. Det har hjälpt att förlika sig med det och sedan har det säkerligen hjälpt att vi är vana med att bo långt ifrån våra nära och kära. Men med det sagt så är det klart att även jag kan ha en dålig dag och bli jävligt trött på hur en pandemi ställer till det. Då tillåter jag mig att ha en sådan dag, det är okej. Icey kan ha veckor av nedstämdhet på grund av situationen men det är samma där. Då tar han sig den tiden.

I söndags var vi nog båda trötta och vi hade filmdag hela dagen. Klev aldrig ur min pyjamas. Det var väldigt längesedan vi hade en sådan söndag. Så skönt och kanske precis vad som behövdes för på måndagen hade jag så mycket energi att jag till slut fick tråkigt. Sjukt effektiv dag. Igår kom dock en sådan där dag då pandemin kändes nära inpå. Det har varit en rörig vecka för min familj och när jag igår funderade över jul så brast det. Trots att jag är 38 och inte alltid varit singel så har jag aldrig firat jul utan min familj. Jag har varit stenhård, är man tillsammans med mig så firar man jul med min familj. Ja, om man inte vill dela på sig. Inte mig emot, så länge jag får vara med mina föräldrar och min bror så är allt lugn och frid. Nu var det förvisso redan bestämt att min lillebror skulle vara med sin sambos familj på julafton men resten av dagarna så hade vi velat vara tillsammans. Nu, nu kanske ingen i familjen träffas utan håller sig hemma. Och där krossas mitt hjärta och mitt relativt starka psyke. Att vara utan min familj är för mycket. Så igår blev det en dag av konstanta tårar, tills jag kröp i säng mitt på dagen med min nalle och somnade. Ringde min mamma idag och egentligen är vi alla överens om att det viktigaste är att det blir fler jular tillsammans. Men ändå, jag orkar inte, jag går sönder inombords. Skulle verkligen bara vilja säga fuck this och krypa ner under täcket tills mars. Är inte riktigt där att jag vill tänka på ett mars och bebis och vänner och familj som inte kan hälsa på.

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.