Livet,  Tankar,  Utlandssvensk

Mitt liv. The story so far.

Min älskade västkustpärla som tillsammans med min familj är det enda konstanta i mitt liv. Och som nu även är en viktig del av min mans liv. Ett ställe där vi vill skapa många nya minnen. Tillsammans.

I början av 1980-talet så föddes Natalia i Sydamerika. Min biologiska mamma bestämde sig för att adoptera bort mig. Eller ja, överge mig som det faktiskt är oberoende av anledning. Efter bara några månader så fick jag två fantastiska svenska föräldrar. Dom har älskat mig ovillkorligt och gett mig ett oerhört fint och på många sätt privilegierat liv. Mina föräldrar bodde i Göteborg och där började mitt svenska liv med nytt pass, nytt namn och ny familj. Jag var bara lite mer än två månader när jag kom till Sverige så jag har inga minnen från Colombia. Och nej, talar inte spanska. Vi stannade bara i Sverige i någon månad till innan min pappa fick ett uppdrag som tog oss till USA. Där lärde jag mig simma, enligt typ lag på den tiden för att barn skulle kunna ta sig till kanten om dom ramlade i poolen hemma. Jag blev ett vattendjur fast av sorten som föredrar en pool. Vi stannade i USA ett år innan vi återvände till Göteborg.

I Göteborg hängde vi mycket med familj och vänner och när jag var tre så fick jag en lillebror. Mamma hämtade hem honom själv från Colombia, pappa var ute och jobbade. Min bror kommer från samma land men inte från samma biologiska föräldrar. När jag var ungefär 3 och ett halvt flyttade vi alla till England. Min pappa hade precis sålt sitt företag och ville konsulta och ha England som bas. I England fick jag mina första vänner, fick mina första aupairer, lärde mig be bordsbön, lärde mig engelska och franska barnvisor. Efter cirka fyra år så flyttade vi tillbaks till svenska västkusten. Där vi tillbringat varje sommar så att Sverige inte ska vara helt främmande.

Den flytten är den första jag egentligen minns. Minns första skoldagarna i England och att det var jobbigt med språket men minns inte riktigt hur det var att skaffa kompisar. Med denna flytten så var jag 7 och skulle börja ettan. Att skaffa kompisar var kanske lite skakigt för alla. Men först så fick vi varsin katt min bror och jag. På kompisfronten fick vi tur och fick bra grannar med snälla barn i samma ålder som mig och min bror. Här var det dock svårt med språket på riktigt. Det ställdes krav på språken, eller faktiskt bara på modersmålet. Att jag var flytande i engelska var ingen speciellt imponerad av. Istället skulle man göra allt omständigt tyckte jag. Lärarinnan blev arg när jag skrev 3×2 istället för 3•2 när hon lika gärna hade kunnat vara glad för att jag redan lärt mig multiplikation. Det blev rörigt och min bror och jag blev ganska så mobbade. Vi var båda mörka, han mörkare än jag, och min svenska var inte så bra. Ganska enkelt offer på den tiden men det satte faktiskt inga spår alls. Jag tyckte redan då att det inte var mitt problem. Det blev bättre efter ett tag. Folk, speciellt barn tror jag, tröttnar. Min bror hade det kämpigare och var ofta ledsen. Mamma och pappa hittade lösningar och det blev bra tillslut. Vi bodde kvar i 6 år innan det var dags för nästa äventyr. Min pappa hade fått jobb utomlands.

När jag skulle börja högstadiet så gjorde jag det i Bryssel. Jag tror jag var på allmänt surt humör i ett år. Hej tonåren! Jag tyckte skolan var snobbig och jag var nu tillräckligt gammal för att ogilla att vara kompis med andra bara för man sitter i samma båt. Jag hittade ändå några guldkorn och ett finns fortfarande kvar i mitt liv. Åh, här hände det så mycket. Jag hade min första pojkvän, blev av med oskulden, lärde mig franska, fick en hund, fick MVG i tyska, tog körkort och tog studenten. Vi bodde i Belgien länge så det var även här jag gick min första universitetskurs där jag läste holländska och här jag fick mitt första jobb. Här var nog också sista gången på länge som jag lärde mig språk. Svenskan och engelskan har alltid funnits med mig. Franskan var första språket jag fick lära mig och då var jag väl cirka 12 år men då var det svårare. Min bror som är tre år yngre snappade upp det fortare. Franskan hänger kvar men nivån är lite mer simpel nuförtiden, ska kanske inte ge mig på politiska debatter till exempel. Det kan hända att det kommer tillbaks om jag utsätter mig mer för franska. Holländskan kan jag läsa och förstå ganska obehindrat men jag ogillar att prata det men antar att jag i kriser skulle kunna få ur mig det nödvändigaste. Det enda språket som jag enligt mina betyg ska briljera i är tyska och det varken pratar jag, skriver eller förstår.

Efter studenten pluggade jag juridik i England. Trivdes faktiskt inte alls speciellt bra. Studentliv var inte min grej så jag åkte ofta hem till Belgien under helgerna. Jag flyttade även dit efter jag var klar. Bodde hos mina föräldrar och började jobba under tiden jag försökte komma på vad jag skulle läsa på Masternivå. Efter ett år så träffade jag M som bodde i Sverige. Vi blev ett par och jag flyttade till Sverige via Danmark. Om man får ha lyxen att vara efterklok så var väl det mitt största misstag i livet. Väldigt lite gott kom ur det beslutet men det har jag förlikat mig med. Att som 23-årig vuxen flytta till Sverige var mycket tuffare än jag trott. Det var hemskt och jag vantrivdes. Redan efter några månader inser jag ju dessutom att M är ett svin så förhållande var helt fel. Jag försökte ändå, jag pluggade, hittade lite ströjobb och var hemma i Belgien mycket. Jag kunde vara hemma i långa perioder, jag mådde som bäst där. Gick hos en massa jobbcoacher och annat som alla drog slutsatsen att jag är smart, väldigt kvalificerad men kanske lite för kvalificerad. Jag sökte då och då jobb i Stockholm eller utomlands som inte kändes lika litet som Göteborg och som ofta har fler international,a ställningar. Jag kunde ofta komma till intervjuer men där satte M alltid stopp på något sätt. Som många Göteborgare som ville han gärna bo där. Det hade han förvisso varit tydligt med från start men jag trodde det skulle ändra sig om jag fick jobb och var olycklig. Eller för den delen bott där några år, då kunde vi testa något nytt tyckte jag. Det tyckte inte han. När vi träffades så tjänade jag mer än honom och fick ett ännu bättre erbjudande i Köpenhamn så även om jag inte ville vara bitter så kan jag helt sakligt säga som ovan, att mitt beslut att flytta till honom var ett stort misstag. Jag gjorde lite småjobb men de karriärsdrömar jag haft hamnade i en helt ny värld och till slut var dom i en annan galax. Efter 5 år började jag engagera mig i föreningar och träffade nya människor för att komma på fötterna igen efter att ha levt väldigt isolerat. Efter 7 år tar vårt förhållande slut, jag blir dåligt behandlad i uppbrottet, min stolthet blir helt mosat och separationen tar säkert över ett år innan vi lade det bakom oss. Trots det så var det det bästa som kunde hända. I efterhand så är jag så glad att han gjorde slut för jag hade grävt mig en grop.

Jag flyttar in hos mina föräldrar, känner helt knäckt och orkar inte med något eller någon. Lever klyschigt singelliv men trivs himla bra med det. Väljer att fokusera mycket tid på ideella verksamheter. Mina hjärna får stimulans men jag får bestämma hur mycket och när. Under någon av alla resor som de ideella uppdragen innebär så träffar jag Icey. Han är det bästa som hänt i vuxen ålder men det tar ett tag innan jag inser det. Jag är tydlig med att jag inte vill ha ett förhållande, jag vill inte ha förpliktelser eller förväntningar men visst kan vi ses. Efter ett halvår har vi träffats så mycket att jag känner jag är redo för ett äventyr. Jag väljer därför att flytta upp till Island över sommaren för att se om vi kan bo ihop och om vi ens fungerar ihop över längre perioder. Det gör vi och jag bor från och till på Island efter det. När det närmare sig ett års jubliumet av den där sommaren så bestämmer vi oss för att flytta till Oslo.

Där får jag lätt jobb på internationellt företag och jag tror inte det är en slump. Det är där jag går hem som bäst. Trots att vi båda trivs geografiskt så kan vi inte se en framtid i Norge. Icey trivs dessutom inte på kontoret. Så efter ett och ett halvt år så flyttar vi till Holland. Det har gått fem månader sedan vi blev man och hustru så en nystart känns läglig.

Det var ett lätt beslut och ett beslut som funnits i baktankarna länge. Jag trivs väldigt bra här i Centraleuropa och även om det finns likheter så är det inte samma som när jag var 23 och gav upp mitt liv för en man. Icey är inte den manen, jag är inte den kvinnan och omständigheterna och förutsättningarna är inte samma. Hittills har jag inte kikat på jobb men karriär är inte något som alltid lockar nuförtiden. Jag förstår att det är oförståeligt för många och kanske är jag präglad av en uppväxt med många hemmaföräldrar, oftast mammor men att ha en karriär är inte det viktigaste i mitt liv. Det finns saker jag vill göra och uppnå men jag behöver fundera lite till kring hur och vad. Är jag stressad? Nej, eller ibland kanske men då har jag oftast dragits med i någon annans hets. Det där ger sig. Jag är nyfiken på nästa kapitel men vill läsa alla rader ordentligt och se till att jag inte missar något längs vägen. Under tiden så säger dammar jag av språkkunskaperna och ger mig på isländska och holländska (igen).

Så imponerad om du tog dig till slutet av min resa. Funderade på vad boken om mitt liv skulle heta. Kommer inte på något slående. En sprakande resa mellan drömmar och lärdomar eller Livets bergochdalbana med extra allt. Vad skulle din heta och varför? Har du några frågor om mina kapitel så lämna gärna en rad nedan.

4 kommentarer

  • Anna

    Spännande att läsa! Vilken nationalitet identifierar du dig mest med eller ser du dig själv mer som en världsmedborgare? Jag är också hemmafru just nu i England ( visserligen med småbarn ) vilket bekymrar vissa i Sverige hehe .Men så länge det är mitt val är det helt OK och jag får se vad jag hittar på framöver när barnen börjar skolan. Det löser sig!

    • natalia

      Oj, svår fråga (men väldigt vanlig). Har nog tyvärr inget bra svar. Jag identifierar mig inte riktigt med någon nationalitet. Det var egentligen aldrig en stor grej innan jag flyttade till Sverige som vuxen. Där ville man gärna kunna placera mig i en box. Jag växte ju i mångt och mycket upp med kids med samma bakgrund. Vi skulle aldrig fråga var man kom från, det var inte så viktigt snarare ganska intetsägande. Läste massor om Third Culture Kids (TCK) förr men kan inte säga att jag identifierar mig till 100 % med det heller. Vet att det kommit ut ny litteratur så ska kanske läsa på lite igen. Jag är lite av varje men har förr i alla fall haft svårast för att känna mig svensk. Min bror känner sig jättesvensk däremot och har alltid velat bo där. Svårt att veta vad det är som gör att vi skiljer oss så.

      Jag tycker det är helt upp till var och en att bestämma vad man vill göra med sina dagar. Att se ner på hemmafruar känns förlegat. Tycker det är coolt att man vågar och har möjlighet att göra det man vill!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.