8 dagar är ju ingenting i jämförelse med 10 månader. 10 månader är, ja helt enkelt för länge.

Jag har aldrig brutit några ben, aldrig fått ha (behövt ha) gips och aldrig behövs operera mig. Fysiskt har jag mått bra hela mitt liv. Jag kanske inte alltid älskat min kropp men det har inte varit något fysiskt fel på mig, mer kanske lite emotionellt instabil. Det enda som jag behövt dras med är en liten knäskada sedan mina taekwondo år som gjorde att jag undvik kontaktsporter. Och jag har så länge jag kan minnas lätt kunnat stuka foten. Tror jag kanske var 9 år och spelade fotboll första gången det hände.

Men stukningarna stukning, stukningen från helvetet hände för två år sedan. Ni som hängt med vet. En isig dag, dåliga skor och en väldigt dålig felvridning i en nedförsbacke. Detta efterföljdes av mitt karakteristiska dåliga tålamod. Jag tror jag vilade i kanske 3-4 dagar men det var mest på grund av att jag inte kunde gå. Det gick inte. Men efter det så åkte bandaget av. Sedan haltade jag omkring…. och har gjort i över två år nu.

Från och till det är det riktigt illa. Och haltande sätter sig i både höfter och rygg. Jag har aldrig mått så här dåligt fysiskt. Det är frustrerande, irriterande och smärtsamt. Det känns som min kropp bara bryts ner. Idag ringde jag ortopeden dit jag fått en remiss. Jag har väntat på en tid i flera månader nu. Eller ja, i nästan tre månader. Det är ganska länge när man har en kropp som man inte kan använda fullt ut. Det är en sak att jag inte kan motionera (mer än i vatten och på en cykel) men även saker som att städa, gå på stan, stå upp på jobbet är ofta uteslutet. Det ställer till i flera dagar efteråt.

Idag ringde jag ortopeden för att fråga hur lång väntetid det egentligen är. 10 månader. Så, nu blir det att gå privat.