Medan jag kämpar med små saker som att jaga rätt på exakta de armbanden jag vill ha på mitt bröllop så brottas jag med tankar om döden.

Jag började följa Terese för en massa år sedan när hon drev “Spark i baken” på Veckorevyn. Jag minns förberedelserna inför hennes bröllop och där någonstans slutade jag följa dagligen men jag har ändå hängt med lite så jag minns ätstörningarna, flyttarna, graviditeterna och barnen. När jag i våras såg att hon var gravid igen så började jag hoppa in på hennes blogg lite mer frekvent. Tonen i bloggen hade också förändrats. Det har aldrig varit några pekpinnar med Terese men bloggen var lite spralligare och gladare. Framför allt var hon överlycklig över att hon väntade deras tredje barn. Jag tittade in lite då och då – uppskattade precis som förr mixen av personliga inlägg och träningsinlägg. Men så gick det ju så himla fort. Graviditeten avbröts, Terese lades i för magsmärtor och bara på några veckor var hon borta. Det är så overkligt men i högst grad en verklighet för en hel familj. Det jag har svårast för är den ångesten man måste känna när man helt plötsligt vet att man kommer dö och måste ta farväl av sina barn. Den ångesten kan jag inte alls acceptera att någon ska få uppleva. Den är så brutalt orättvis. Jag förstår att hon ville sova och slippa brottas med ångesten. Och få sälja farväl på sina vilkor.

Terese dog, blott 37 år gammal. Jag skänkte en slant till Cancerfonden. Jag har inte lagt hennes öde bakom mig. Verkligen inte. Jag vet bara inte hur eller vad jag ska göra. Är det verkligen vettigt att lägga en massa tusen kronor på ett bröllop och bara skänka ett par hundra till Cancerfonden?