Jag är charmig på en massa sätt. Egentligen alla eftersom jag är en charmig tjej men jag antar att det finns mindre charmig sidor. Orimlighet kan nog vara en sådan. För jag förstår inte vidden av ordet.

Min fästman är väldigt sansad, på alla sätt och vis. Han är också nöjd med det och finns det begränsningar så accepterar han ofta det. Som många andra. Jag saknar dock helt det är. Tycker sällan det finns den anledning till att vara rimlig när man kan vara orimlig. Förstår inte heller varför man ska låta sig begränsas av rimlighet. Vad är det rolig i det? Jag är inte tjejen som begränsar mig, jag är inte heller den som ser hinder och jag är verkligen inte den som bara förväntar mig det rimliga. Tvärtom, jag vill att det ska vara stort, extra strössel hela tiden och överträffande av förväntningar. Det är jag. Blir galen när inte alla andra vill hoppa på det tåget.

Idag har jag varit så frustrerad över at jag ska gifta in mig i rimlig familj. Frustrationen vet inga gränser och det är sådär bra när en annan av mina kvalitet är att vara långsint. Väldigt långsint. Om jag var när på att porta alla eller hoppas av bröllop. Japp!