Jag sitter i Iceys gamla barnrum och tänker på året som gått men också livet. Väderprognosen sa att det skulle bli storm idag mellan 16 och fram till imorgon vid lunch så vi lyckades boka om våra biljetter till ett tidigare flyg. Som svensk och som en tjej som aldrig tittar på väderrapporten då det inte finns så mycket att göra åt det så är islänningarnas respekt för vädret väldigt fascinerande.

Jag har nog mycket att lära om islänningar men vad är chansen egentligen att man träffar en islänning som man sedan ska gifta sig med? Kan ju omöjligen vara stor.

Åh, jag bläddrade igenom bloggen häromdagen. Så underligt hur mycket som hänt de senaste åren och jag kan ju inte låta bli att tänka på om allt hände för en anledning och om jag borde känna till alla anledningar nu?

Jag har under året kämpat med så mycket tankar och funderingar kring livet. Att det känns som det avstannat. Samtidigt har jag förstått att det är detta så många strävar efter. Jag är inte typen som hyr en camping bus och vill åka ut och surfa. Tror jag inte alla fall. Men jag vet inte om det är med jobb, förhållande och rutiner är min cup of tea. Jag kämpar i alla fall med det. Jag behöver spontanitet och frihet. Jag får smått panik när jag tänker på att det förmodligen bara kommer bli värre. Det finns lösningar såklart. Man läser ju om familjer som tar med sina barn på en seglats kring jorden. Jag är lite för bekväm för sådant. Ni fattar va? Jag har hamnat i ett trettio-plus-trevar träsk. Tankar om dåtid och framtid ska kombineras och byggas vidare på. Byggas till något hållbart. Jag är rädd men nog mest orolig. Orolig för att misslyckas. För det känns inte som jag tänkt och reflekterat tillräckligt över mina lärdomar. Det känns som innan jag lovar en annan människa att dela mitt liv så måste jag reda ut vad jag delar.

Hänger någon med på mitt babbel? Eller är det som en isländsk storm som får allt att stanna en stund och sedan fortsätter allt som vanligt? Ja, så är det kanske. Eller?