Tjejsnack by Natalia

En del av Girlytalk

Distans utan att stänga igen

Det har verkligen kört ihop sig mellan mig och min familj. Det bottnar i att jag tycker min lillebror särbehandlas. Om inte alltid så åtminstone oftast. Hans behov, vilja, livssituation är viktigare än min. Det finns alltid en anledning till att ta hans parti, hur liten och orationell den är får alltid min bror som han vill. Det har pågått i år och blossar som mest upp när det gäller vår sommarstuga eller när vi umgås under högtider. Förra veckan exploderade och jag fick nog. Sedan i lördags har jag knappt pratat med mina föräldrar trots att vi delar bostad. Droppen var när min bror flickvän liksom markant vägrar att plocka undan eller städa efter sig. Förvisso är hon gravid men hon har alltid varit så. I ett hus som man delar med 5 andra personer så är inte det okej, tycke jag.

Jag har tänkt mycket. Och gråtit mycket. Natten till söndag var riktigt tuff och panikartad. Kunde inte sluta gråta, kunde inte andas, kunde inte tänka. När jag väl lugnat ner mig så har jag varit ganska klartänkt. Min bror hade sagt till mina föräldrar att jag var elak och de ville inte komma hit för jag var här. Så han vill ha veckor från och med nu. Vilket mina föräldrar tyckte var bra. Då säger jag att det funkar inte så. Han kan inte säga att det ska vara på ett sätt och så är det så. Jag har lika stor rätt att bestämma. Dessutom så löser inte veckoindelning problemet att han inte bidrar. Ingen vårstädning/öppnar upp och ingen höststädning/stänger ner. Inte heller deltar han på vägföreningsmöten eller andra möten för området. Men det är okej i min familj, för han är han.

Så jag har tänkt. Jag mår så dåligt över att han alltid sätts först och är viktigast. De må vara mina föräldrar och han min bror och de betyder alla väldigt mycket för mig men jag orkar inte må dåligt. Så beslutet att distansera sig från dom har tänkts igenom mycket. Hur jag gör det utan att för alltid stänga dörrar för alltid men ändå markera att jag orkar inte mer. Det är inte ovanligt att man bryter upp med föräldrar. Det funkar inte alltid. Kanske löser det sig, kanske löser det sig inte. Det är bara läskigt tycker jag. Att ta avstånd, att det kanske aldrig blir bra. När det gäller min bror veckouppdelning så finns det ju avtal för sådant där. Juridiskt bindande avtal som även omfattar ansvar och standarden för det gemensamt ägda huset. Känns lite överdrivet. Borde ju vara lättare att alla lär sig plocka undan efter sig.  Fast det är ju min åsikt inte hans.

1 kommentar

  1. Men va tråkigt att läsa om! Jag vet hur mycket kärlek du ger ert hus, att de inte ser det.
    Tycker du resonerar mycket klokt. ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.