Det har varit lite tyst här på bloggen. Alldeles för tyst, jag erkänner. Egentligen vill jag skriva massor. Dela med mig av känslor, tankar och idéer men jag får inte ordning på det. Allt liksom flyter omkring som pusselbitar som jag inte ens kan fånga, ännu mindre börja pussla.

Nu faller förhoppningvis många bitar ner från sitt svävande luftrum och jag kan börja bygga. Och dela med mig. För det älskar jag. Jag tycker det är så underbart befriande att få skriva av mig. Är egentligen inte alls någon typ som gillar att ha en massa inom mig i min ensamhet. Det har varit så många vilsna känslor och tankar på sistone. Jag har velat hitta några vägar att vandra på. För mig blir tankar dessutom fort grubblerier. Jag är väldigt rak och väldigt rastlös. Gillar inte när saker tar tid utan att jag får en förklaring. Gillar inte heller när jag inte får som jag så gärna vill.

De senaste 10 åren har det hänt så mycket. Och för nästan 5 år sedan fick jag mitt hjärta så totalt krossat och även om jag är lycklig idag så har inte vägen dit varit rak. Jag fick kämpa en hel del. Och omvärdera massor av mina drömmar. Mitt nuvarande förhållande och mitt dåvarande förhållande är som dag och natt. Mitt liv också. För 10 år sedan hade jag helt tappat mig själv och nu är jag tillbaks till att vara jag. Men ibland blir även jag rädd och lite rastlös. Likaså, kan jag bli paralyserad av pressen jag sätter på mig själv. Förväntningarna jag har på mig och mitt liv. I dessa fall är det lättare för mig att bara vara tyst och försöka hacka av lite bit för bit tills frågetecken klarnar, pressen minskar och förväntningarna synkar.

Nu känner jag mig redo att dela med mig, lite i sänder. Så nu är det slut på radiotystnad.