Såg att mitt inlägg om Lill-Babs bortgång fastnat i utkorgen. Jag tänker ofta på det som Lill-Babs var för mig. Speciellt när det känns kämpigt. Lill-Babs är för mig vad maratonpetra är för Happy. En trygghet om att livet ordnar sig. Jag tycker Petter sammanfattar det så bra i hans Instagram inlägg.

Tycker det har varit svårt att skriva om din bortgång Barbro eller ens klä känslorna i ord. Jag saknar dig på riktigt. Jag saknar att jag inte spenderade mer tid med dig men så glad över den tiden vi fick. Jag kan inte påstå att vi var makalöst nära men med dig så blir man snabbt väldigt nära. Som när jag och min familj på väg från Åre passerade ditt hem i Järvsö och du bjöd in på middag och hela rubbet. Som en stor familjefest. Du omfamnade nämligen varenda själ och människa runt dig på ett sätt som jag sällan skådat. Du satte alltid andra i första rummet. Vi sågs på en TV inspelning, kan låta ytligt men jag pratar om både dig och Lasse Berghagen nuförtiden som stora inspirationer. Kanske inget jag som 25 årig rapkille i Stockholm hade trott 95-96 att jag skulle säga 2010? Men murar är till för att rivas och saker behöver motbevisas. Vissa kanske tycker det är främmande men för mig föll alla bitarna på plats när jag träffade dig. Det kommer med ålder, mognad och erfarenhet. Det finns så mycket att lära sig om man öppnar ögonen och inte fastnar i normer, skygglappar, ängslighet och inrutade mönster. Jag lärde känna dig på Gotland och jag vart snabbt platoniskt kär i dig på ett märkligt sätt för du spred så mycket värme och omfamnade alla i din omgivning inklusive mig samt att din och Lasses arbetsmoral var på en annan nivå. Något jag skulle vilja att andra fick se och förstå. Det gav mig energi. Jag menar folk tycker att jag är flitig och lojal i mitt artisteri men det går inte att jämföra med er. Jag har på senare tid lyft fram just den arbetsmoralen som praktexempel på vad det krävs och hur man kan välja att hantera sitt yrke som bygger på passion. Du levde för det! Det var hela du! Jag gör det också och lika många gånger som du blivit ifrågasatt kring ditt sätt att leva och arbeta förstår jag dig. Kanske just därför vi fann varandra direkt där på Gotland. För vi hade en bra grej Barbro, du och jag. Det var en speciell kemi. Kommer aldrig glömma den. och jag kommer sakna dig enormt men jag vet att jag har massor av lika tagna människor i världen som jag kan dela den saknaden med. ❤️ P

A post shared by petteralexis (@petteralexis) on

“Det finns så mycket att lära sig om man inte fastnar i normer, skygglappar, ängslighet och inrutade mönster”. Det lutar jag mig tillbaks på ofta. Lill-Babs klarade sig och hittade sin lycka. Lill-Babs var min typ av kvinna. Min typ av feminist. Den typen som inte skriker och ropar om att livet är så orättvist, att män får bete sig på ett visst sätt men inte kvinnor. Hon var den som gjorde saker annorlunda men aldrig pratade om det. Gjorde skillnad genom handling istället för snack. Sådant beundrar jag. Sådan vill jag vara. Självklart blir jag ängslig ibland, som när jag 60-års krisar vid 35, men jag vet ju också att det är vad det är. Livet kan förändras fort. Jag kan försöka styra det i en viss riktning men längs vägen finns det alltid så mycket okänd som jag inte kan ta med i beräkningarna. Och det, det är ju vad livet är.