Känslor

Ful, fet och fel

Snön vräker ner utanför. Det är storm, igen. Man uppmanas vara inne så jag är inne. Hemma och känner mig fruktansvärd. Jag som normalt har ett onormalt bra självförtroende har åkt ner i världens dipp. Tårarna liksom bara hänger och väntar på att få falla.

Igår när Icey och jag förberedde för Super Bowl så drack Icey en lite för stor whisky. Och blev lite mer än salongsberusad pga vi inte ätit så mycket under dagen. När vi åt middag så tog jag lite mer mat och jag tyckte han tittade konstig på mig. Det kändes som han tittade på mig nervärderande och så sa han något om att jag skulle äta upp. Jag är just nu lite full av PMS hormoner och känner mig dessutom som världens fulaste och mest oattraktiva kvinna. Jag rörde aldrig den andra portionen. Jag spydde upp den första och nu har jag allmän panik över att jag är ful. Dels har jag lagt på mig alldeles för många kilon. Jag rör mig för lite och kan för tillfället inte röra mig så mycket på grund av trasig fot. Jag tycker inte kläder är kul. Inte ens smink hjälper. Jag känner mig bara fel. Inte som mig. Min snygghet ligger ofta i mitt inre. Min starka personlighet, kaxighet och stabila självkänsla. Det är jag väldigt medveten om. Så när det yttre och det inre raserar känns det hemskt rörigt och instabilt. Att ogilla sig själv är kanske bland det mest osexiga som finns. Där är jag nu på alla sätt och vis- osexig.

Jag som har haft bulimi när jag var yngre och några återfall längs vägen blir alltid lite rädd när jag spyr upp mat. Igår fick jag bara panik och mådde illa. Min logiska hjärna vet att Icey inte ser på mig som ful men min känslostyrda hjärna tror att han tycker jag är ful och otillräcklig. Jag har fastnat och kommer inte hur tankespåret att han inte tycker jag är fin. Jag blir rädd och lite panikslagen och får just nu i alla fall inte i mig någon mat. Istället har jag yogat (!) och försökt hitta någon balans. Viskat till mig själv att jag är fin och att jag duger. Sådant jag aldrig behöver göra för jag vet det. Nu känner jag bara motsatsen, att jag är ful, fel och fet. Och maten har egentligen inget med detta att göra men att kontrollera den är mitt sätt att återfå någonstans kontroll i en känslostorm.

För att toppa känslan av obehag så ringer min läkare på värdcentralen som jag aldrig träffat och säger att mina värden ser bra ut och att jag inte får en remiss och inte heller tycker han att doserna eller medicinerna  behöver justeras.  Detta baserar han på värden. Läkare som dessa är anledningen till varför jag valde att gå privat. Till läkare där dom lyssnar på patienten och inte bara tittar på värden. För värden är riktmärken. Samma gäller inte för alla. Levaxin är super klurigt att hitta rätt dos på. Jag har det inte i mig att bråka för de verkar så fullständigt ointresserade av att lyssna. Jag förklarar att jag  är lite tröttare än vanligt och har gått upp lite i vikt. Han upprepar bara “värdena ser bra ut”.

Nä, det ordnar nog upp sig den här dagen men jag tror ändå jag drar ett täcke över huvudet och kommer åter imorgon.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.