Kanske är det för att jag är trött. Kanske är det för att jag tar på mig (eller inte säger ifrån i alla fall) för mycket. Kanske är det för att jag inte är med Icey. Kanske är det för att någon sa att jag är nedlåtande. Kanske spelar det ingen roll varför. Jag är ledsen. Väldigt ledsen är jag över att det är så lätt att bli irriterad men så svårt att visa tacksamhet. Sårad blir jag av att andra tycker att merjobb är okej för mig men inte för dom. Less är jag på att bli tagen för givet. Besviken är jag på att de som ska pausa, omprioritera och offra inte gör det utan jag är den som fortfarande gör uppoffringar.

För mycket av det resulterar i en katastrofal afton. Jag kämpar och kämpar för att hitta en gnutta motivation. Det finns inte. Det är plikt och sparlåga. I veckan ska det sägas ifrån och jag ska fokusera på att hitta det jag tycker är kul. Och ja, jag ska fokusera på att bygga ett liv med Icey. Ett som inte innebär en jävla massa flyg och svartbälte i planerande.

Inatt ska jag gråta. För dåliga beslut. Inte tycka synd om mig men sörja de dåliga val och beslut jag tagit. För att jag varit för stolt, för plikttrogen och haft fokus på helt fel ställe. Och ja, jag hatar att vi beslutade oss för abort.