Förhållanden,  Livet,  Tankar

En titt i backspegeln

 

Idag verkar bli en bättre dag än igår på alla fronter. Mitt tålamod är lite längre (men ändå sådär kort som det blir när man inte orkar med tjafs). Mitt humör är snäppet bättre. Stressen känns inte lika påträngande. Vädret verkar bli bra. Kanske, kanske hittar jag någon energi idag. Har en jobbansökan jag gärna vill knåda ihop men det gick inte alls igår. För igår kämpade jag mot stress, press, prestationsångest, elaka ord och tårar. Det blev helt enkelt för mycket. Jag bröt ihop och kunde nästa känna en panikattack på vägen till gymet. Det slutade när jag ringde min vän PH. Skönt det för träningen var jobbig nog som den var utan ett panikångestanfall. 

Idag ska jag ta ny färska tag men jag ska också ringa mitt ex. Sällan har jag önskat att ha fel men när det gäller hur jag spådde hans framtid för ett år sedan så önskar jag verkligen att jag hade haft fel. Det är både jobbigt och skönt att veta att jag inte kan göra något för honom. Det känns bra att jag vet bättre än att ge honom råd – att ha insikten att han inte är mottaglig. Men lite som att jag tycker det är jobbigt att se djur dö på film, lika jobbigt tycker jag det är med sorgliga livshistorier som kunde unvikits. Samtidigt har jag också fått förlika mig med vad jag gjorde mot honom när jag mådde som värst. Hur jag inte kunde släppa honom och hur jag skadade honom även om mina intentioner var de bästa. Det var jobbigt, men är inte jobbigt längre. Hur mycket jag än önskar att det hade varit annorlunda så var det inte det. Jag kan ta ansvar för mina handlingar, jag kan be om ursäkt och jag kan lära mig av det men jag kan inte ha det ogjort. Hur han väljer att hantera det kan jag inte styra över och konsekvenserna av hans sätt att hantera det kan jag inte ta ansvar över. Det är så självklart men ändå kräver det så mycket jobb. Idag är relationen helt förstörd men det stör mig inte. Han får tycka vad han vill om mig. Jag tycker faktiskt inte så mycket om honom alls och har inget intresse av hans liv. Mitt enda intresse är att våra band klipps. För så länge han finns där så kommer det tankarna om honom och oss så fort det är tyst. Jag blir idag inte ledsen för min skull. Jag blir ledsen över hur en människa kan vara så elak mot en annan. Jag minns ju knappt det där, smärtan han åstadkom. Gissningsvis är det hjärtats försvarsmekanism. För jag är ganska säker på att om jag kunde känna idag precis hur ont det gjorde då så skulle jag aldrig våga bli kär. Jag minns upp till en gräns men efter det är det något som säger stopp. Däremot kan jag bli rädd. Rädd att jag missbedömde någon så mycket. Rädd att jag litade på någon och släppte in någon i mitt liv son sedan valde att fullständigt förstöra mig. Efter allt det så är det minsta han skulle kunna gjort för bådas vår skull att må bra. Så att det hade varit värt något. Jag hade ju landat på samma ställe om han hade skött saker bättre, det hade bara inte tagit lika lång tid. 

Det är konstigt med tid. Hur mycket tid det än finns framåt så finns det en tid bakåt som man alltid bär med sig. Det är när man kan se bägge som något ögonöppnande infaller. Det är skönt, att ibland reflektera. Att titta bak men veta att du inte är där längre, att veta att du är på väg framåt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.