På gott och ont är jag envis som jag vet inte vad. Trots alla rekommendationer och trots mitt eget logiska tänkande så ger jag inte upp på honom. Alltså som pojkvän är det fullständigt kört och för det allra mesta så vill jag bara träffa honom så att vi ska dela upp våra saker. När det kommer på tal så utbryter ju ett mindre krig varenda gång. Det är som att prata med mur. Det går inte. Och ju mer han jävlas och är irrationell desto mer envis blir jag. Det enda jag kan tänka på vissa stunder är att nej, du tog min pojkvän men inte fan tar du min bästa vän. Det låter ju helt absurt nu när jag skriver det. Och det är helt absurt. Någonstans tänker jag ändå att jag hellre tänker så än tänker att jag ska hata honom så som han avskyr mig. För den enda jag vet det är att det är tröttsamt och ledsamt att vi inte kan vara bättre vänner. Han har ju officiellt gått vidare så jag förstår inte riktigt varför det är så svårt för honom.

Jag vill också poängtera att det är klart att jag inte är helt oskyldig i våra bråk. Det är klart att jag ibland faller till hans nivå och bara är knäpp. För mig känns det menlöst att hitta vems fel det är. Det är helt irrelevant. Jag kan däremot tycka att jag försöker lite mer. Att jag i mycket större utsträckning tänker lite mer på vad och hur jag säger. Att jag inte provocerar eller reagerar lika mycket på lika lite. Att jag försöker att inte hitta anledningar till att missförstå eller förvränga hans ord. Jo, jag tycker jag försöker lite bättre men så har jag också som mål att vi ska vara vänner. Med det sagt så är jag inte helt oskyldig till att det skär sig. Jag är som sagt lite väl envis ibland. Och gillar att debattera lite väl mycket. Och är nog lite för bra på det också. Det gör sig inte jättebra mot en man i psykos som knappt kan formulera sig i alla aggression.