Förhållanden

Paniken

20131031-020253.jpg

Fy fan vad jag kämpar. Idag fick jag höra av två olika personer att jag aldrig sett fräschare ut. Är det ett skämt tänkte jag först. Sedan tänkte jag, förstår dom inte att det är misstänksamt? I mer än en månad har jag knappt sovit eller ätit. Flera nätter i veckan gråter jag mig till sömns. Att säga att det är tufft är inte ens att vara i närheten av vad jag känner. Värst av allt är väl att där det gör som mest ont, i själen, dit når inga värktabletter.
Ibland kommer den. Den fysiska smärtan. Panikattackerna. Smärtan i brösten är hemsk och de oregelbundna andetagen blir om möjligt ännu mer oregelbundna. Förra veckan blev jag bara helt rädd. Man blir lite extra rädd när man är ensam. Ibland behöver man höra att hjärtat är krossat men fullt fungerande utav något proffs. Det fick jag. Fick även order om att sova och äta. Vi pratade hjälpmedel till sömn men som det fegis jag är gråter jag mig hellre till sömns än att ta något piller. I alla fall så länge jag är ensam.
Nu ligger jag här och kämpar mot tårar och bröstsmärta och undrar varför jag inte bara utforskade möjligheten att få piller.

Och ni som undrar om han är värd det så är mitt svar: ja. Han, jag och vi är värda alla försök i världen.

För er som undrar om det inte är något mer som tynger än bara en man så är mitt svar: det finns alltid något mer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.