Sjukvården

Jag är fortfarande dålig så igår gick jag till vårdcentralen. Egentligen har jag för länge sedan slutat gå till vanliga vårdcentraler men det är lite långt till närmaste privata. Tyvärr.
Varje gång jag kommer i kontakt med den svensk sjukvården är det två saker som slår mig. 1) den är fruktansvärd dålig och 2) att alla tycker den är fantastisk.
Jag har aldrig behövd kämpa så mycket för ordentlig vård/prover/svar som jag fått göra i Sverige. Jag tycker man blir nonchalant mött och prioritering verkar ligga på att få ut mig så fort som möjligt.
Jag har haft hjärnhinneinflammation som troddes bara träningsvärk. Jag har blivit utskälld för att jag äter för mycket, eller för lite och tränar för lite när jag plötsligt började gå upp mycket i vikt och dog någonslags tröttdöd när det egentligen var min sköldkörtel som lagt av. Så när jag väl fick hjälp skulle det sin tid att återställa kroppen. Och nu hade jag tydligen matförgiftning från min Englands vistelse. Jag har inte så mycket förtroende kvar för sjukvården. När jag kom hem från doktorn frågade min sambo om jag verkligen berättat hur ont jag har och om jag till och med överdrivit, för det kan behövas sa han. Ehh, nej. Hos mina läkare utomlands har jag aldrig behövt överdriva eller känt mig som ett besvär. Jag går inte till doktorn om jag inte absolut måste. Trodde att det faktum att jag ens är där är anledning nog att hjälpa mig på allvar. Men jag kanske har fel?

(Ja, just nu får jag slänga in en bild på en oskyldig hund.)