• TV

    TV tips: Wisting

    Man ska vara försiktigt med vad man önskar sig. Har på sistone tänkt att det vore så mysigt om Baby Ice vaknade och behövde mig på kvällarna och nätterna. Det har inte riktigt hänt men han har börjat få svårt att somna och ibland går det bara inte. Då får han vara upp med oss till vi lägger oss. Han är glad och inte det minsta grinig så det går egentligen bra. Problemet är väl bara det att han sover till 9 och då blir hela dagen lite knäpp eftersom han brukar sova middag vid 10.

    Så det blir inte så mycket serietittande just nu men för ett tag sedan så såg vi serien om den norska polisen Wisting. Så himlens bra! Sympatiska karaktärer och bra fall. Den enda är väl att man skulle önska mer. Första säsong är tio avsnitt och andra säsongen är bara fyra. Första säsongen avhandlar två fall så därför är den lite längre. Perfekt serie för oss som gillar kriminalare! Hoppas verkligen det kommer fler säsonger.

  • Girlytalk,  Livet

    Året 2021

    Hur skulle du sammanfatta året med bara ett ord?
    Nytt.

    Vem saknade du under 2021?
    Min familj. Visst sa jag samma sak förra året?

    Vad spenderade du mest pengar på?
    Hahaha. Lätt. Allt till Baby Ice. Kläder, säng, filtar, prylar, pass…

    Vad lärde du dig under året?
    Att bli mamma behöver inte vara överväldigande eller slutet på livet. Allt handlar om inställning och förväntningar.

    Vilken är den störta förändringen du gjort under året?
    Att födda barn och bli mamma.

    Vad har du haft/gjort för mycket under året?
    Burit bebis? Förlåt ryggen! Och ätit för mycket snacks. Pandemin blev lite långtråkig och tröstätande gjorde comeback efter många år.

    Vad var favorit resemålet under 2021?
    Resorna har fortfarande legat på is men vi har åkt till Sverige på längre vistelser. Drömmer om att komma iväg på resa i år, 2022.

    Vad är du mest stolt över när du blickar tillbaks på 2021?
    Tycker jag har rockat mammarollen bra, coolt och tålmodigt.

    Vilken var årets drink?
    Massa olika under sommaren när vi växlade ansvar för mat och dryck. Många nya rätter och drinkar blev det! Hett tips om ni bor ihop med ett gäng någon gång.

    Vilken var årets låt?
    Fingers Crossed med Agnes.

    Vad fick dig att gråta?
    När jag trodde min far hade fått covid-19. Innan vaccinationer och innan han fått träffa sitt barnbarn. Jag var så rädd och helt förstörd i några timmar. Kunde knappt andas och verkligen inte amma. Efter fem timmar ringde upp och sa att det hade blivit ett kommunikationsfel.

    Vad fick dig att skratta?
    Herregud. Mycket skratt med min familj under sommaren och vintern men även mycket skratt åt bebisars, bebisuttryck och kaoset ibland.

    2021 var även det lite speciellt, påverkar pandemini fortfarande ditt liv?
    Absolut, i alla högsta grad. Trots vaccinationer så tänker vi oss för i det mesta vi gör. Och har det inte varit Covid så har det varit RS så absolut, det har varit (ännu) ett isolerat år.

    Vad är du stolt över att du lyckades med under året?
    Få ihop livet, skaffa en ny vardag och klämma in mycket sömn. Men finns också mycket jag inte är så stolt över, så som snackandet och att jag lite slutade bry mig om mig själv. Pandemin tog ut sin rätt under 2021.

    Vad tar du med dig in i 2022?
    Nystart och peppen i att få återta kontrollen igen.

  • Livet

    Nystarten 2022, sprinten 3.9

    Idag känns det som jag är ute hur dimman som ändå julmys, nyårsfirande och gråa vinterdagarna ändå är. Speciellt om man lägger till viruskaoset, januaribudgetar och annat tråkigt. Solen sken och likt den nedhuggna trötta skogen, känner jag kraften igen.

    I helgen samlade vi ihop oss och åkte till Skåne för att hälsa på vänner. Vi skulle egentligen åkt förra helgen men då var maken i huset sjuk så vi sköt på det. De har en liten bebis och har hållit 2,5 åringen hemma från förskolan. Väl på plats så var vi mest hemma eller ute på promenader. Utomhuslivet är tydligen en sådan sak jag saknat. Utomhusluncher, vilken grej ändå! Piggar ju upp vilken grå vinterdag som helst. Vi pratade om livet, stort och smått. Omaka men maka par. Mycket snack om graviditeter blev det också och om det lyxiga med att ha kvar barndomsvänner. Väldigt härligt att ses, fylla på vuxenkontot lite och ladda upp för att ta tag i 2022.

    Och nu så. 2022. Jag känner ljuset, jag känner hoppet… och okej, jag känner pressen. Överkomlig helt klart men väldigt närvarande. Jag tar både små steg och stora för det är ändå ett speciellt år, det är lite som ska hända om man säger så. Vi börjar med de små sakerna väl. Innan helgen hade jag tänkt fixa två grejer; mina fruktansvärda naglar och min urspårade mobil. Naglar hann jag fixa när bilen stod varm utanför, då försvann det sista nagellacket. Något nytt lack har dom inte fått men det kommer imorgon, kanske. Min mobil… puh… ja, vad ska man säga. En överfull inbox, pinsamt många olästa sms, några missade samtal och till och med meddelanden på Instagram som ligger och väntar. Härmed så avger jag mitt första nyårslöfte. 2022 ska jag svara på saker innan jag lägger mig. Lika glad som jag är över att inte orka med min mobil till mer än fotande, lika frustrerade är jag även att jag inte orkar ta tag i sådant som jag vill och tycker om. Som interaktion. När jag fixat det där kaoset så rivstartar vi. Lagom till februari haha.

    Imorgon kommer nyårslistan. Den som alltid publicerats på nyårsafton. Det får väl vara symboliskt för 2021, året då inte så mycket blev gjort mer och ännu mindre blev gjort i tid. Självklart ska ni få ta del av mina tankar inför 2022, ska bara samla dom lite först.

  • Barn,  Shopping

    Årets julklapp: FloorFred

    Bild: www.FloorFred.com

    Min man önskar sig sällan något, inte vid jul och inte vid sin födelsedag. Jag tycker han är löjligt svår att köpa till för han uppskattar inte riktigt presenter. Han är alltså min totala motsats.

    Denna jul visste jag för en gångs skull exakt vad jag skulle köpa. Som småbarnsförälder tillbringar vi en hel del tid på golvet med vår son. Vi leker, läser och håller sällskap. Icey har klagat på att han får så himla ont i ryggen av att sitta på golvet. Därför köpte jag en FloorFred som han är väldigt nöjd med. Golvstolen kommer i massa färger och ger ett bra stöd åt ryggen som gör att man kan sitta på golvet ett tag. Extra kul att kunna stötta en småföretagare.

    Ett hett tips till föräldrar men även barn!

  • Girlytalk,  Jul

    God fortsättning

    Hemmagjord bohuslänsk äggost – en höjdpunkt på julbordet

    Så var julen slut för i år. Helknäppt. Tänk att det bara är en vecka kvar på det här året. Jag tycker på riktigt att det var nyårsafton alldeles nyligen. Trots att jag verkligen verkligen har försökt att njuta av varje dag. 365 dagar, bara sådär…poff! Några dagar är det fortfarande kvar och jag har inte börjat blicka framåt utan har precis landat i att det var jul.

    Vi firade tillsammans med familjen. Mina föräldrar och min bror, hans fru och deras två barn. Det var härligt, intensivt och pirrigt. Jag kände mig otroligt bortskämd och privilegierad när jag hade öppnat mina klappar under granen. Den enda som kanske fick det ännu bättre var min son. Så himla fina klappar. Ännu värre är det att allt just nu ligger nerpackat i en låda. Det var sådant kaos på juldagsmorgonen och jag kände att jag tacklingen hade gått och spänt mig inför julafton. Jag var helt förstörd på juldagen när min bror och hans familj åkte vidare till nästa julfirande. Vi gjorde en nödstädning och sedan somnade vi vid 21:00. Lyckliga men trötta. Den finaste gåvan är ändå, för mig, att få fira med min familj. Jag har både i mitt nuvarande och mitt förra förhållande varit väldigt bestämd på den punkten att jul firar jag med min familj. Man måste inte vara med mig men det finns bara ett ställe jag kommer vara på och det är där någon i min familj är. Tror faktiskt det är den enda punkten där jag inte kompromissar. Inte ens en milimilimeter.

    Nu väntar återhämtning någon dag innan hela gänget samlas igen för nyårsfirande. Kanske ska jag fundera lite på det här med bloggen. Som jag saknar den och sörjer lite över att pandemin ändrat så mycket i inspirationsväg. Vad skulle ni vilja läsa om? Eller har ni slutat läsa?

  • Gravidtankar

    Måste alla graviditer vara tuffa?

    Foto: Unsplash / Cezar Sampaio

    På sistone har jag tänkt mycket på min graviditet. Funderat på vad jag egentligen tyckte om det. Alltså, jag tyckte inte det var himla märkvärdigt. Jag var inställd på att det skulle vara nio månader av smärta, illamående, irritation och allmänt blä tillstånd. Istället var det nio månader av en liten mini människa som knappt märktes av där i magen. Visst, långa promenader blir lite smärtsamma men hade det inte varit konstigt om jag inte märkt av någon förändring? Jag sov lite märkligt men i ärlighetens namn har jag gjort det i perioder från att jag var nio år gammal. Visst, det tog även lite längre tid än normalt att hitta en skön sovposition mot slutet men jag vrider och vänder mig en hel del även som icke-gravid. Cravings har jag typ hela tiden förutom under graviditeten. Jag kämpade en del mentalt och med förlossningsrädslan men jag är rätt så övertygad om att jag hade mått bättre om det inte var som så att graviditet oftast målas upp som ett jobbigt tillstånd. Har all respekt för att vissa verkligen kämpar men det hade varit skönt att höra att det inte måste vara så. Nu blev allt istället så himla spänt. Jag var i hög risk grupp på grund av min övervikt och mådde bra. Hade inget illamående, tyckte inte det var tungt, det gjorde inte ont överallt och hade inga sura uppstötningar. All brist på klagomål gjorde mig som hypokondriker oerhört nervös och jag nojade mig mycket om att något var fel.

    Tack of lov så hade jag tillgång till fantastisk sjukvårdspersonal som alltid välkomnat mig när jag var rädd. Jag kunde alltid få en extra check utan dömande även om de kanske skojade lite med mig. Dom förklarade hur många gånger som helst att alla graviditet är olika. Varför kändes det inte så? Visst hade jag hört att alla graviditet är olika men typ olika nivåer av jobbiga. Inte jobbiga var aldrig ett alternativ. Lite men får man räkna med tycker jag, vore ju märklig om inte något förändrades under en sådan stor process. Lite realistisk kan man ju vara utan att överdriva men det känns ofta som om kvinnor tävlar i vem som hade den värsta graviditeten. Jag är inte sådär hippie så jag tycker det är det finaste man kan vara med om men det var ett tillstånd som gick över. En ganska naturlig grej. Kan vi inte börja prata lite mer om positiva graviditet, naturliga graviditeter? Eller är det här en sådan där sak man måste snacka skit om?