På väg till kontoret efter lite mer än ett dygn sen jag landade. Sitter och funderar över en frukost över skillnaderna mellan folk och folk. Som resenär, på ett stort flådigt 5-stjärniga hotell innanför vaktade grindar lever jag som i västvärlden. Här finns wi-fi, gym, fri tillgång till mat, vatten och el. Så är ju inte läget för en majoritet av landets befolkning och det kanske är självklart – men för mig liksom landade det imorse när jag klev in i duschen.

Jag har sovit i ett luftkonditionerat rum, i en säng som är fantastisk skön, mellan svala lakan i indisk bomull. Kör lite yoga när jag vaknar (som jag så klart streamar) och sen hoppar jag in i en varm dusch. En stor del av befolkningen får köa till den kommunala toaletten för att ens kunna kissa i fred! Det här får mig att känna mig än mer splittrad till tjänsteresorna hit. Gynnar det verkligen landet? Ja, vi har ju anställt och utbildat massor av kompetenta medarbetare, vi gynnar ekonomin genom våra besök – men vad gör vi egentligen för den stora massan, de längst ner på skalan?