• Vardag

    Trötthet

    Det här med att komma hem efter semester, det är dubbla känslor. Det känns så himla bra att komma hem, till mitt hem!! Ja, den känslan är så himla skön efter att ha bott i kappsäck i 6 månader. Nästan så att det redan känns som en fas som avslutades för mycket längre sen än två veckor. Så tack för det, jag mår bra där.

    Den andra känslan är tomhetskänslan. Var bär det av härnäst det finns liksom ingen ny resa bokad… och så kom jag hem med en trötthet som var hemsk. Sista natten på resan hade vi bokat in på ett flygplatshotell, fräsch javisst men motorvägen dånade igenom väggarna och AirCon susade och var svår att stänga av. Jag lyckades på tredje försöket och då var klockan redan långt efter midnatt… och sen var det dags att gå upp bara knappt fyra timmar senare. Så trött och lite rastlös, men helt själv då sambon flugit till Tyskland på jobb och inte är hemma igen förrän imorgon.

    Så när jag kom hem igår var det smörgåslunch och sen öppnade jag laptopen för att besegra e-post berget som byggts upp under de knappa tre arbetsdagar som passerat sedan jag stängde locket förra tisdagen. Usch vad fort det växer… det tog ett par timmar sen var det mesta undanröjt och jag somnade en stund på soffan. Vaknade med en blixtrande huvudvärk som inte ens kunde botas med smärtstillande, som tur var hade den gått över när larmet ringde i morse.

    Lite skönt att få landa i lugn och ro!

  • Grubblerier,  livet

    Superkinkig

    Jepp, jag har varit en pest den här helgen. I lördags var jag lätt bakis och trött, ganska energilös och supertråkig. Igår var jag en utmaning för alla, kanske mest för mig själv. Från det att jag vaknade tills dess att jag somnade kände jag mig sorgsen, kinkig, frustrerad och i total obalans. Jag vet att det är sådana dagar som man har ibland, men jag tycker verkligen inte om dem.

    Jag försökte bota känslan med promenad och gym, senare med en cykeltur och lite havshäng. Jag pratade med en av mina bästa vänner i telefon trots alla försök till åtgärder fick jag ett utbrott. Mr T fick ut av alla röriga känslor och allt trassel när han hade blivit inbjuden på födelsedagstårta av sina barn då deras mamma fyllde år. Min saknad av trygghet i relationen påverkar mig enormt, jag blir osäker, jag överreagerar, jag blir extra känslosam och svartsjuk. Jag saknar den där trygga plattformen att stå på och att inte kunna med ord få bekräftat att jag trots allt är älskad i min relation – det får mig otroligt instabil.

    Så, nu efter att långt samtal med min kloka vän Karro har jag tagit kontakt med min gamla terapeut och hoppas att hon har möjlighet att träffa mig och agera bollplank. Jag känner att jag just nu inte är direkt stöttande gentemot T, utan mer är som en en boj som drar ner honom.

  • livet,  T,  Varannanveckasfamilj

    Lite gnäll

    Helgen gick ju som jag berättat åt till att renovera trappen i vårt parhus. På söndagseftermiddagen fick jag lite panik när jag insåg att hela helgen hade gått åt till att måla, prata målafärg, åka till Bauhaus och greja. Ingen tid hade vi lagt på det som jag hade  velat ägna helgen åt, prata om oss och få en gemensam plan framåt.

    I torsdsgs kraschade jag lite när T återigen berättade att han känner sig “under isen” och inte kan svara på frågan om han är lycklig eller om han älskar mig. Han känner inte känslor, utan mest hanterar livet just nu. Jag ställde ett tydligt krav, och den här gången tänker jag inte backa. Bokar han inte in tid för samtal hos en terapeut eller psykolog innan påsken kommer, så ringer jag på tisdag morgon till min gamla mottagning. Så här ska livet inte vara!

    Men tillbaks till min söndagskänsla. Jag inser att det här med att byta familjesituation varj vecka stressar mig lite. Det jag vill hinna med på våra banrfria veckor, och inte hinner  med stressar mig. De få dagarna eller kvällarna som vi ses räcker inte till för att landa i de samtal som vi behöver ha. Och att ha samtal om barn, framtid osv med barn i huset är inte optimalt när barnen är en del av utmaningen. Så det här måste jag lära mig att hantera – hur håller vi liv i dialogen även om vi har barnen? Och hur kortar vi ner uppstartssträckan när barnen är hos sin mamma?

    Första steget är att T kommer ur sin svacka, sju månader är alldeles för lång tid för att inte prioritera sin egen hälsa och välmående!

    Edit: Att T inte kan säga att han älskar mig eller att han är lycklig är en effekt av att han inte mår bra (= är deprimerad på någon nivå). Detta är konsekvenser av sjukdomen som jag stött på tidigare både i tidigare relationer som i andras relationer. Trots att han inte kan säga det visar han mig det på andra sätt

  • Resor,  Varannanveckasfamilj

    Sista mars…

    Ja, jag har ju varit öppen med hur negativ jag varit inför en skidresa och hur jag mycket, mycket hellre hade åkt till solen i en stad typ vid Medelhavet. Idag har skidorten vi valde gjort vad den kan för att charma mig. Efter en lång bilresa hit, där regnet öste ner större delen av resan så landade vi strax före midnatt i en 10 personers stuga. Efter en lång diskussion om sängplatser (för många?!) så vaknade vi till nysnö och strålande blå himmel. 



    Jag kan väl avslöja att skidåkning med tre barn inte “bara är å åk”… men det återkommer jag till!

  • Träning

    En joggingrunda!

    Efter en inte strid med mig själv vann pannbenet över latmasken och i eftermiddags snörade jag till sist på mig löparskorna och sprang en runda på 7km. Den form jag var i för 1,5år sedan är som bortflugen, nu kämpar jag mig runt 7-9km och går på enstaka Bodypump pass. Försöker motivera mig till ett intervallpass på löpbandet (wow, det här passet som Petra tipsade om var verkligen inte trist!) men det här med att ha fått familj det gör det lite trixigare och lite mindre lockande att köra ut på 90minuters långpass och dubbelpass på gymmet. 

    Så vad tycker jag om det då? Jag måste erkänna att jag inte känner mig skyldig, som en mindre hälsosam människa eller så. Jag saknar min gamla form, min -3kg kropp, men jag värderar just nu livet utanför träningen högre. Har jag blivit med sambokilon? Absolut! Det är godare och trevligare att laga och äta när man är två, eller fler vid bordet. Som singel bestod kvällsmaten ibland av keso med nötter eller bär., nu är det lagad mat som gäller.

    Jag har satt ett mål, att träna 3 pass i veckan. Den vecka som just gått innehöll 

    7km löpning i söndags, Bodypump i måndags, Intervallpass i onsdagsmorse och ett 7km pass idag. Det summerar fyra träningspass och har jag tur kan det bli något liknande veckan som kommer, för då är barnen hos sin mamma och T åker till New York!