• Funderingar,  Grubblerier,  livet

    Att vara singel

    Det finns så otroligt många fördelar med att vara singel. Jag behöver inte ta hänsyn till någon annans humörsvängningar, jag behöver inte flytta på någon annans tvätt, hitta bortlagda saker eller sura över att någon ätit upp min planerade frukost. Det finns ingen som trängs med mig i sängen, duschen eller favorithörnet på soffan. Fjärrkontrollen är MIN och jag behöver inte besöka eller få besök av konstiga släktingar.

    Självklart finns det många nackdelar också men om man bortser från de mest självklara så är den största nackdelen med att vara singel att man måste kunna allt. Ja jag måste inte vara bra på allt, men jag måste ändå kunna tillräckligt mycket för att fatta många beslut eller kunna göra saker utan att vara beroende av någon annan ska komma och hjälpa mig.

    Det här gäller så många olika saker. Att få upp en möbel på övervåningen (förra helgens äventyr) till att förstå tillräckligt mycket om aktie/fondmarknaden för att fatta beslut om mitt sparande. I båda de här fallen hade jag med varm hand lämnar över arbetet till en bättre hälft.

    Både min mamma och nyseparerade vännina E konstaterade att de kan inget om sina avtal, fakturor eller räntesatser på lån. Det har de med varm hand lämnar över till sina respektive makar, för E har det inneburit en förändring nu i och med skilsmässan – mamma reflekterade om det ifall pappa skulle gå bort. Han hade sagt att hon inte behövde oroa sig för något, för han har säkrat hennes ekonomi och huset… men då insåg hon hur lite insikt hon egentligen har.

    Det här är bara exempel på det jag måste kunna, själv. Det finns ingen jag kan lita mig tillbaks och lita på hanterar delar av det åt mig. Som Hanna Hellqvist säger, jag är trött på att göra allt själv!

    Nej, nu får jag återgå till att resonera om min långsiktiga plan kring min fond/aktieportfölj…

  • Kärlek,  livet,  lördag,  Okategoriserade

    lördagstankar

    I mitt huvud snurrar lite djupa tankar om livet, våren och att jag faktiskt saknar tvåsamheten. Jag trivs otroligt bra som singel, mitt liv är roligt, fullt av kärlek, underbara vänner och ett utmanande jobb. Jag har ingen jag behöver ta hänsyn till och jag har verkligen jobbat på att bli starkare i mig själv, mer mån om vad jag vill och behöver. Det sista året har varit ett år där jag hittat min balans. Nu vill jag testa den här balansen. Jag vill bli kär! Hitta den där mannen som får hjärtat att slå volter och ger mig fjärilar i magen. Han som får mig att bubbla av skratt, ha en varm famn att krypa upp i och som jag kan ha en skön tystnad med. Så är det nu, jag är redo att ta nästa steg i livet. 

    M som jag nu dejtar har potential. Men när jag ligger på soffan med feber och halsont sa jag att han inte fick komma hit. Han ska upp till Dalarna och åka Vasaloppet nästa söndag, och jag tänker inte vara orsaken till att det blir inställt pga sjukdom. Så jag testar tålamod, hoppas att han har en skön skiddag i spåren med solen i ansiktet och tänker att är han rätt så gör det inget att vi inte kan träffas förrän jag är frisk. I morse Musikkryssade vi tillsammans över WhatsApp och det är så galet vuxet att jag knappt kunde sluta le. Men så är det, jag ler massor när jag är med honom. Det är otvunget och väldigt mysigt, bra tecken rakt igenom!