• Grubblerier,  livet

    Superkinkig

    Jepp, jag har varit en pest den här helgen. I lördags var jag lätt bakis och trött, ganska energilös och supertråkig. Igår var jag en utmaning för alla, kanske mest för mig själv. Från det att jag vaknade tills dess att jag somnade kände jag mig sorgsen, kinkig, frustrerad och i total obalans. Jag vet att det är sådana dagar som man har ibland, men jag tycker verkligen inte om dem.

    Jag försökte bota känslan med promenad och gym, senare med en cykeltur och lite havshäng. Jag pratade med en av mina bästa vänner i telefon trots alla försök till åtgärder fick jag ett utbrott. Mr T fick ut av alla röriga känslor och allt trassel när han hade blivit inbjuden på födelsedagstårta av sina barn då deras mamma fyllde år. Min saknad av trygghet i relationen påverkar mig enormt, jag blir osäker, jag överreagerar, jag blir extra känslosam och svartsjuk. Jag saknar den där trygga plattformen att stå på och att inte kunna med ord få bekräftat att jag trots allt är älskad i min relation – det får mig otroligt instabil.

    Så, nu efter att långt samtal med min kloka vän Karro har jag tagit kontakt med min gamla terapeut och hoppas att hon har möjlighet att träffa mig och agera bollplank. Jag känner att jag just nu inte är direkt stöttande gentemot T, utan mer är som en en boj som drar ner honom.