Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Tagg: tjänsteresa

Vatten

På väg till kontoret efter lite mer än ett dygn sen jag landade. Sitter och funderar över en frukost över skillnaderna mellan folk och folk. Som resenär, på ett stort flådigt 5-stjärniga hotell innanför vaktade grindar lever jag som i västvärlden. Här finns wi-fi, gym, fri tillgång till mat, vatten och el. Så är ju inte läget för en majoritet av landets befolkning och det kanske är självklart – men för mig liksom landade det imorse när jag klev in i duschen.

Jag har sovit i ett luftkonditionerat rum, i en säng som är fantastisk skön, mellan svala lakan i indisk bomull. Kör lite yoga när jag vaknar (som jag så klart streamar) och sen hoppar jag in i en varm dusch. En stor del av befolkningen får köa till den kommunala toaletten för att ens kunna kissa i fred! Det här får mig att känna mig än mer splittrad till tjänsteresorna hit. Gynnar det verkligen landet? Ja, vi har ju anställt och utbildat massor av kompetenta medarbetare, vi gynnar ekonomin genom våra besök – men vad gör vi egentligen för den stora massan, de längst ner på skalan?

På besök i Jaibeemanager

I denna mångmiljonstad i Indien där vi har vårt kontor har jag många gånger reflekterat över skillnaderna mellan “teknikkvarteret” där vi har våra kontor och stora delar av staden utanför. Eftersom jag numer har anställda på kontoret här kände jag att det är dags att skrapa lite mer på ytan och försöka förstå lite mer vilka förutsättningar som mina anställda kommer ifrån, så inför denna resa bokade  jag en Culture walk.

En tre timmars upplevelse guidning med information om var, vad, varför och hur Indien utvecklats och blivit vad det idag är. Det sista stoppet var i slumkvarteren i Jaibeemanager, precis bredvid tågrälsen in till staden. Tåg åkte förbi 6-8 gånger per dygn men med ökad frekvens. Bara häromveckan hade en man dött då han på morgonkvisten gått ut för att pinka och ett tåg kommit farande.

I området bor ca 500 personer i små skjul byggda av plåt, enklare byggmaterial men även mer bestående sådana. Problemet är att dessa bostäder när som helst kan rivas, utan förvarning då de är byggda utan avlopp och rinnande vatten på ett område där de inte har tillåtelse att bygga. Väl på plats i området ringde vår guide en lokal kvinna som kom för att visa oss hemmen till två kvinnor och deras familjer. Det första hemmet låg en trappa upp i en byggnad, trappan upp var extremt smal, knappt axelbred och väl uppe för trappan befann vi oss i ett minimalt rum där det fanns en väggfast brits, lite golvutrymme och en skrubb som de kallade kök. Den totala golvytan var mindre än vårt minsta badrum i huset. Totalt kanske 2*3m och utan både dörr och fönster. På denna minimala yta bodde en familj med föräldrar och fyra barn.

I de två närliggande kåkstäderna finns en offentlig toalettbyggnar. Det kostar 5 rupier per gång du behöver nyttja toaletterna och med tanke på deras kosthållning och generella hälsonivå förstår jag om det måste kännas som om magen exploderar då de endast har råd att gå till faciliteterna en gång per dag. Vatten kommer via tankbilar två gånger i veckan till området. Då måste alla familjer gå till tankbilen med ämbar för att hämta vatten att fylla upp de egna tunnorna. Så trots denna brist på vatten upplevde jag att de kvinnor vi träffade var rena och hela, väldigt fascinerande när varje droppe vatten värderas innan den används.

Det andra hemmet vi besökte var ett plåtskjul. Detta plåtskjul var ett hem för en kvinna och hennes tre barn, då mannen hade lämnat familjen för en ny kvinna för en tid sedan. Plåtskjulet var rörigt, det såg ut som skjul mest gör. Olika saker i högar till höger och vänster. Kvinnorna i båda familjerna jobbade som hembiträden i familjer och tjänar 2000 rupier i månaden (ca 200kr). Problemet med att jobba i andra människors hem i ett land som Indien är att det saknas respekt mot människor som inte tillhör rätt kast eller rätt folkslag och de blir behandlade där efter.

För att stärka de utsatta kvinnorna i kåkstaden har ett gäng fruar till expatriater gått in för att stötta. De har samlat in pengar till att bygga en samlingslokal där kvinnorna kan träffas och hantverka. De tillverkar väskor av återvunna kartonger av festis storlek. De tvättar, klipps sönder och flätas samman. Dessa väskor säljer kvinnorna sen via sina kontakter utanför och tupperware liknande partys. Fruarna erbjuder hjälp men inte utan arbetsinsats och väskorna säljs och pengarna går direkt till den kvinnan som tillverkat den.

Det var en känslostorm att vara i Jaibeemanager. Att komma dit och titta på kvinnor som fötts in i denna misär. Att jag, född i ett rikt, europeiskt land med gratis skolgång och satsande föräldrar på tjänsteresa i detta land är på gränsen till vad jag klarade av. Denna helt absurda form av voyeurism. Jag försökte förklara min känslostorm för vår guide Kaverei som tröstade med att sen vi “europeer” upptäckt slummen i staden har de fått det många gånger bättre.

Influensa

Oj jag är verkligen en okaxig liten skrapa människa nu. Efter att ha bekämpat en gryende förkylning som började med en killande näsa natt till lördag, lite mer känningar söndag morgon och en heshet som blev värre och värre så har det bara blivit värre.

I onsdags hade jag ett viktigt möte på jobbet, en viktig presentation om en omorganisation som vi måste genomföra det kommande året för ett team om 40-45 personer. Därtill en social aktivitet på kvällen för mina sk direktrapporterande. Så det var inte annat att göra än stoppa i sig smärtstillande och ladda upp med näsdukar och köra på. Under dagen lyckades en av kollegorna fixa fram nässpray så jag kunde börja andas igen.

Mötet gick bra, budskapet gick fram och kvällen var trevlig men oj vad jag fick böta för det. Natt till torsdag kom febern, jag vaknade brännhet och insåg att jag endast hade två Ipren kvar. Så gårdagen spenderade jag på ett hotellrum och försökte mest få tiden att gå. Och vilade. Sitter på ett plan när jag skriver det här, har 2,5h kvar till mellanlandning i Frankfurt jag har precis stoppat i mig en indisk febernedsättande och hoppas att den ska göra mirakel. Flyga när man är sjuk är verkligen ingen höjdare men snart, snart är jag hemma.

En glimt av charter

Jag har haft en riktigt grym helg. Fredagkvällen innehöll jobbmöten ganska sent, men jag tog de sista två på hotellrummet. Därefter ringde jag upp lite room service och slappade i soffan framför OS rapporteringar. Room servicen är grym, inte farligt dyr och dessutom har de många olika varianter på paneer. Paneer är en indisk variant av keso, men mer i form av en mjuk ost som de använder i grytor eller göra tikka paneer av. Väldigt god!

Lördag morgon vaknade jag med kittlande näsa, så mitt dagliga träningspass blev lite lugnare men ändå 4km på löpbandet. När jag ändå var på gymmet bokade jag in en aroma massage på Spaet. Därefter körde jag på att avnnjuta frukostbuffé i solen och därefter flera timmars poolhäng. Klarblå himmel, lätt svalkande vind och ljudbok – det var inte alls tokigt.

Vid fyra plockade min privata chaufför upp mig och körde mig via en indisk sötsaksbutik till kontoret för att peppa mitt team lite. De jobbade lördag då vi hade saker som skulle produktionssättas och jag var där och hejade på dem lite. Sen tog jag min bil hem och preppade mig för massage. Såååååå skönt. Kvällen avslutades alldeles inoljad och mjuk med en pizza, kall öl och FaceTime med Em.

I söndags fick jag sällskap vid poolen, en kollega anslöt och vi hängde i solen och pratade nästan i munnen på varandra. På eftermiddagen hade vi bokat in chauffören som körde oss till ett indiskt köpcentrum där vi shoppade billiga Levis jeans (japp, har inte haft Levis sen mitten av 90-talet!) och strosade runt i ett extremt högljutt mall.

Ska man nu åka på tjänsteresor är det väldigt grymt när man kan låtsas vara på charter resa under de helger man måste tillbringa på resande fot!

Lördag

Det är dags för årets första resa. På måndag ska jag iväg till mina kollegor i Indien och det år dags att packa. Så dagens plan är att åka till huset och packa. Dra fram förvaringslådorna med sommarkläder och plocka fram lite lättare kontorskläder, ett par shorts och även en bikini. Det är 25-30 grader till staden jag ska och jag har planerat resan så jag får två nästan fulla arbetsveckor på plats och en helg i solen och värmen.

När jag kommer hem är det inte många dagar kvar av februari och jag hoppas att dagarna i Indien kommer att hålla hjärnan upptagen och fokuserad på annat än analysera.

Helgen började med en AW, mycket bubbel i dubbel bemärkelse. Nu har jag avklarat första OS loppet och första maskinen med tvätt snurrar. En rätt bra lördag med andra ord.

Indien

Så har jag avverkat två av fem dagar med mina medarbetare i Indien. Det har varit superintensiva dagar med arbete på kontoret 9-19, hemresa ett kort träningspass på gymmet och sen lite mer jobb. Middagen har hittills bestått av medhavda proteinbarer, luncherna av varierande sort. Ett besök i food courten där en subway macka slukades, en bricka med take away mat från ett indiskt kök och idag team lunch på en kinesisk restaurang. Imorgon gör chefen sista dagen innan hemresa men jag stannar ytterligare en dag innan jag åker vidare mot Japan.

Så vad är mina intryck, egentligen måste de nog sorteras lite men generellt är det väldigt bra personer i min linjeorganisation. Drivna, sociala, mogna och duktiga. De har bra ledaregenskaper, duktiga på att delegera och genomföra. Sen är alla väldigt pigga på att få tid enskilt med mig och min chef. Alla vill visa framfötterna, göra intryck och bevisa sig – oavsett deras nuvarande position. Jag har extremt roligt, men det ska bli skönt att åka vidare till lugna sansade Japan på lördag!

Drömmen om tjänsteresor

Jag är på tjänsteresa och hade jag sagt det till mitt 20-någonting jag så hade jag sett mig gå bo på trevliga hotell, äta god mat, strosa runt på gatorna i exotiska städer och jobba lite. Verkligheten är ju tyvärr något helt annat. Jag har gjort ett kort stop på hotellrummet innan vi ska ut och käka. En typisk tjänsteresa skulle jag säga ser ut som följer…

Dag 1
Avfärd skrämmande tidigt för att hinna med fakirflyget till valfri halvtråkig stad i Europa. Incheckning av litet bagage, men lämna absolut inte ifrån dig datorn. Den håller man som en besatt i handen för att inte förlora (viktigaste ägodelen efter pass). Väl framme på destinationen, gärna efter ett 2h stop på en flygplatshub där man varit tvungen att hantera något telefonmöte infinner man sig på kontoret. Efter några förvirrade hälsningar. En, två, tre kindpussar? Handslag? Vad hette den andra personen egentligen? Vilken stol borde jag sitta på? Drar mötena igång och slutar sent. Du kanske får hjälp att beställa en taxi som om du har tur kan hantera betalning med kreditkort och kommer till ditt hotell helt slutkörd framåt 19-tiden. Du hittar  någon inte alltför sunkig restaurang slänger i dig mat och däckar på sängen före 21.

Dag2-?
Har du tur kan hotellreceptionisten beställa en taxi åt dig, annars får du lösa det med en hemsida/app på främmande språk. Väl på kontoret dubbeljobbar du, gärna sitter i heldagsmöten OCH svarar på frågor från andra möten från hemma kontoret eller försöker driva på arbetet som pågår där.

Hemresa
Denna dag kanske avslutas lite tidigare (runt 16) så att du med andan i halsen hinner med taxin till flyget. Via mellanlandning på någon annan flygplats sitter du inknödd i ekonomiklass bredvid någon svettstinkande affärsman i de lägre chefsnivåerna (ja, typ där jag själv befinner mig minus svettlukten) och strax efter läggdags landar du på din hemma flygplats. Du kastar dig in i bilen och kör hem, för att kanske hinna säga godnatt till sambon innan du kraschar för att få lite sömn innan du förväntas infinna dig på kontoret morgonen därpå.

Så snälla studenter/karriärister, innan ni drömmer om Affärsresor, inse fakta. Det blir inte glammigare än så här.