• livet

    Bevis…

    …på att fyrtioårsdagen närmar sig. Hinner på håret passera 40 innan jag ska på inspektion. De slösar inte med tiden utan brösten SKA scannas!

  • livet

    Om 6 månader

    Fyller jag 40 år. Jag insåg det idag, att nu börjar nedräkningen på allvar och tro det eller ej, jag är pepp! En ny siffra, en ny era – nya mål och utmaningar!

    Med anledning av att det nu börjar räknas ned på allvar tänkte jag att jag skulle börja fundera lite på mål. Var vill jag vara om 6 månader, när mitt nya årtionde påbörjas? Vad vill jag ha åstadkommit under mitt trettiotal och vad har jag kvar?

    Vi kan väl börja med saker som jag gjort?

    • Jag började med att bli sambo, sen kom förlovning, giftermål, otrohet och skilsmässa.
    • Jag köpte min första och andra egna lägenhet och jag flyttade ut från stan, först söderut sen västerut.
    • Jag blev gravid och gjorde abort sen blev jag extra vuxen till massor av vänners fina barn och jag blev bonusmamma och pausade det
    • Jag upplevde inte en, utan två sambos som drabbades av depression, nedstämdhet och förlorad livsglädje
    • Jag försökte ta hand om mig själv genom att hitta tillbaks till min träning och jag sprang 6 halvmaraton. Dessutom handlade det om att hantera min ryggsäck och jag träffade en KBT terapeut, en body harmony terapeut och odlad ett tidvis osunt förhållningssätt till horoskop

    Vad har jag då kvar, ja… ni som är trogna läsare vet ju om min stora dröm, att bli mamma. Så det är mitt stora mål. Innan 40 ska det antingen hända eller så ska där finnas en konkret plan. Det är mitt enda mål, resten är liksom grädde på moset.

  • Funderingar,  livet

    Jag börjar bli gammal.

    Snart är september här och det är dags att fylla år igen. Antalet år som jorden snurrat runt sin axel sen jag letade mig ut i världen börjar bli ganska många och när jag så sent som i morse letade fram ett sommarprat med Emma Molin, 39år så slank följande tanke förbi: “Oj, 39 då har man hunnit med en hel del!”

    Sen insåg jag, att jag fyller 39 om ganska exakt en månad och jag känner inte att “jag har hunnit med en hel del”. Mentalt har jag nog stannat på 34. Det var en bra ålder, min tidigare ålder som jag hade ganska länge var 27. Så jag har ju ändå hunnit åldras en del… men 39år?

    Om jag hade frågat mitt 15 eller 20 åriga jag var jag trodde mig befinna mig när jag fyllde 39 hade jag nog svarat följande:

    Jag är gift sedan många år, bor i hus och har minst 2 barn. Barnen, en pojke och en flicka, är 12 och 10 år gamla. De gillar att sporta, fotboll, gymnastik eller kanske simhopp. Vi åker till Thailand på vintern och en veckas charter i Medelhavet på våren och somrarna spenderar vi i vår sommarstuga vid en sjö eller vid havet. Jag jobbar med IT och min man har en akademiskutbildning och någon chefsposition. Föräldraledigheten med barnen delade vi på rakt av, det hade jag varit tydlig med från första dag för jämställdhet såväl i hemmet som i arbetslivet är något jag brinner för.

    Nu blev ju inte livet riktigt så som jag föreställde mig det för 20-25 år sedan på både gott och ont har det blivit helt annorlunda och jag har hunnit byta både intressen som målbilder ett par gånger sen dess. Något som gick upp för mig i morse var helt enkelt det faktum att jag börjar bli gammal. Jag tänker på andra 39åringar som gamla och erfarna, men själv känner jag mig inte ett dugg bättre på att leva än jag gjorde för 5, 10  eller 15 år sen.