• livet,  Relationer

    Känslostormar

    Jag skulle vilja påstå att de fina orden på bilden inte alls stämmer. Det är rent lögn. I alla fall med tanke på hur min lördag kväll och söndag känts. Det känns som att jag varit ett hjälplöst offer för mina känslor!

    Jag sa till en kompis tidigare i veckan att T fick sin sista chans den här helgen och tog han den inte så skulle hans möjligheter ryka, för gott. När jag nu summerar helgen så är det dags att inse att han inte tagit sin chans.

    Han har frågat om vi kan träffas och ”casual hänga och mysa lite” och jag har stått på mig att jag gärna träffas men då behöver vi prata. Han vill inte prata, han vill inte bli tillsagd vad som gäller eller att jag ställer krav. Det är så jävla hårt, men han vill träffa mig glad, kåt och tacksam över att få hänga med honom. Därtill ska det vara kravlöst och på hans villkor.

    Jag frågade (hypotetiskt!) vad han skulle förändra så att jag skulle våga mig på en till ”första” dejt med honom. Eftersom samtliga tidigare första dejter resulterat i att han försvunnit och vi inte setts på en eller två veckor. Här försökte jag öppna upp för att han skulle kunna invagga mig i en trygghet, han skulle kunnat lura mig och skriva vad han trodde att jag ville läsa, i sms:et står det ”vara snäll och mysig”. Det kändes som att luften gick ur mig.

    Så tog messandes fart i fredagskväll. Han vill träffas kravlöst jag föreslår en dejt på restaurang på lördagkvällen. Jag tänker att det är neutral mark och vi måste hålla god ton och det är enkelt att åka hem var och en till sitt. hela lördagen går och han väljer att inte bekräfta mitt förslag utan när han hör av sig är det för att skriva om hur mycket han måste jobba, han fortsätter sitt mantra och vill ses ”kravlöst” annars kan han lika gärna jobba för att hålla tankarna på annat.

    Så här är jag nu, mitt i PMS träsket med kladdiga känslor överallt. Han försöker ge mig skulden för det här, han försöker få mig att ge vika för att han mår dåligt och är ensam. Han får mig att gråta, enorma mängder tårar – men han triggar inte nya sms. Inga förlåt, jag håller mig borta ifrån att ringa, åka dit eller fråga hur han mår. Jag håller mig hårt fast i övertygelsen om att vi måste prata och sätta upp en gemensam plan OM det ska kunna gå att pussla ihop vår relation och han visar på alla sätt att han inte är beredd på att göra det, för mig, för sig eller för oss. Vår relation betyder för lite.

  • Relationer,  T

    I mitt påskägg…

    …har jag önskat mig svar. Så jag har börjat ställa frågor och kommunicera mina analyser och slutsatser. Jag har skrivit om det här i min blogg vid många tidigare tillfällen, men för att summera det.

    Under våren har jag pratat med T. Vårt dejtande tär på mig och även om det är mysigt när vi ses så är det tydligt att mina känslor är starkare och han är mer prioriterad i mitt liv än vad jag är i hans. Att befinna sig i en relation där balansen mellan individernas känslor och kommitment skiljer sig är jobbigt för båda parter – men här tror jag att jag tar största smällen.

    Vid ett par tillfällen under de senaste veckorna har jag lyft det här med T. Jag har varit tydlig med att antingen satsar vi eller så backar vi, då jag inte sett någon satsning och dessutom fått bekräftat från honom att han inte gjort någon satsning… ja vad gör man då?

    Igår åkte jag hem till honom, satte mig i hans kök och grät och pratade. Fortsatte dialogen som jag inlett vid tidigare tillfällen och var återigen tydlig med att nuvarande situation inte är hållbar för mig. När min hjärna tittar på situationen (så som andra säkert sett det länge…) så har han inte utrymme för mig, han prioriterar inte att ge mig mer utrymme i sitt liv, han har än mindre utrymme eller energi för ett barn med mig (min målbild) och han lyckas inte ställa sig i mina skor och förstå min situation trots att jag flertalet gånger påpekat hur mycket det sårar mig. Han kan inte heller sätta ord på vad han känner utan det är fortfarande “du är väldigt härlig” som är det finaste han kan säga/känna. Baserat på ovanstående så är det enda riktiga för mig som vill ha kärlek och relation att säga tack och hej. Ge honom utrymme att leva sitt liv och få ordning på det. Och ge mig utrymme att gå vidare med mitt liv, skaffa familj och hitta kärleken.

    Problemet är att när jag träffar honom talar hjärtat så högt. Min logiska och resonabla hjärnas röst blir viskningar och mummel som drunknar i hjärtats hissande av den fina, varma och omtänksamma person han är när vi ses.

    Idag landade det dock hos T. Dejta kan man inte göra “hur länge som helst” utan antingen tar man det vidare till nästa nivå eller så avslutar man det och blir vänner. På torsdag fortsätter vi samtalen om vår framtid, men jag har ögonen på målet – en familj!