• IVF,  resan mot mamma

    Senaste nytt…

    Är att det inte händer speciellt mycket. Imorgon ska jag tillbaks till kliniken och hoppas då på att få med mig “abortpiller” hem så att kroppen gör sig av mest resterna av graviditeten för det har den inte lyckats göra själv…

    Två av mina vänner, som blivit gravida ungefär samtidigt som mig var i förra veckan på sina tidiga ultraljud och båda fick beskedet att de har en tom fostersäck. Detta var vi tvugna att googla och visar sig att det är en form av missfall – eller det är när det finns en fostersäck men inget foster. Kroppen tror att man är gravid och graviditeten fortskrider, och resulterar förr eller senare i missfall. Helt galet att vi alla tre hamnat i en liknande situation! Nu var ju inte min fostersäck tom, eftersom de satt in ett embryo – men hade det skett naturligt är det vad de sett på ultraljudet.

    Jag vill bara avsluta det här kapitlet och tänker ägna min torsdag åt att vrida mig i smärtor på toaletten. Jag hoppas på en ganska snabb och smärtfri rensning, men minns aborten och smärtorna som jag upplevde då. Hellre 4-6h av kraftiga smärtor och mycket blod och att det sen läker ihop än skrapning som faktiskt innebär större risk. Snälla – be om en snabb läkning för mig jag vill inte gå runt och blöda i flera veckor…

    0
  • IVF,  resan mot mamma

    Inte den här gången heller

    Vecka 7, dag 3. Nej, det fanns inget tickande hjärta på skärmen till ultraljudet. Hur mycket än läkaren letade och letade så fanns där inget pickande, bultande hjärta som pumpade runt blod i det lilla fostret. Till och med en annan läkare kom in för att verifiera att där inne i livmodern låg ett litet, litet foster som inte klarat sig genom de kritiska veckorna.

    Jag känner mig nere, så klart, och orolig. Tänkt om kroppen inte stöter ut det av sig själv. Jag minns den hemska smärtan när jag tog abortpillret. Hur jag satt på toaletten och lutade mig mot väggen för att inte svimma av smärtan. Jag hoppas kroppen stöter ifrån sig fostret, så att jag kan gå vidare. Om jag gör ett nytt försök så blir det inte förrän efter semestrarna, för nu innan hinns det inte med…

    0
  • Familj

    Nu snackar vi ICKE graviditeter.

    Jag läste Alex inlägg här och tänkte,. “Ja, för fan så är det ju” och varför är vi så dåliga på att prata om det?

    En sommar, för snart tre år sedan, fick tre av mina närmsta vänner missfall. Men inte pratades det högt om det. Nej. Det viskades om det, i förtroende och gärna bakom stängda dörrar. Det fanns en underton av skam. De hade misslyckats. De var inte bra nog. Ännu värre för de som inte ens lyckas bli gravida. De som kämpar med hormonbehandlingar, IVF och som pendlar mellan hopp och förtvivlan.

    När jag varit axeln de gråtit mot, har jag kramat och hållt om. Försökt förstå, och berättat att det finns andra i deras situation. Berättat om tidigare vänner, med en liknande historia. Fått dem att förstå att de är inte ensamma. Bekräftat att de inte är misslyckade. De får fler chanser. Livet fortsätter. Kärleken fortsätter och de får fler chanser. Men det gör ont och det är okej. Det får göra jätteont. Men det finns fler chanser. Goda vänner till mig nu har gått hela vägen och är nu i Polen för att hämta hem sitt barn. Det är kärlek, det är en längtan efter familj som nu går i uppfyllelse! Resan har varit lång, men nu är de nära sitt mål.

    Jag vill säga lycka till till Alex och V, och alla andra där ute som vill bilda familj. Jag håller tummar och tår för er, och hoppas att det går vägen för mig den dagen jag är där.

    0