Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Etikett: livet (sida 1 av 2)

Några reflektioner från idag…

  1. Dina tankar är bara tankar, de definierar inte dig. Så sa yogainstruktören på gårdagens morgonyoga i Viken. Det var tidigt, lite kyligt men alldeles vindstilla. Det var vi och tystnaden. Lugna andetag och kloka ord. De bär jag med mig!
  2. Att jobba den här veckan i juli är som att vara ledig. Jag jobbar “On a needs basis” men jag tänker inte använda semesterdagar i onödan, så jag jobbar förmiddagar och hänger på uteplatsen under soliga eftermiddagar. Mailboxen ekar tom och jag njuter av den kravlösa ledigheten!
  3. Sommar i P3 har levererat den här säsongen. Jag har lyssnat på flera men mina favoriter hittills är Anders Hansen, Erik Niva och fantastiska Stina Volter. Lyssnar just nu på Caroline Farberger som sin livsresa, en spännande berättelse men inte topp 3!4. Fördelen med att den här sommaren inte erbjuder högsommarvärme är att kvällarna mår bra av att tillbringas i naturen. Jag utforskar nya stigar, besöker kända rundor och mår bra. Kanske kvällen erbjuder ett dopp i havet efter rundan?
    5. Barn. Är de inte livet? Efter två barnvaktskvällar åt E och V, en liten vecka med mina brorsöner och ett dygn med min systerdotter på kort tid inser jag hur mycket jag vill ha det i mitt liv jämt. Barns känsloregister, nyfikenhet, stolthet och styrka. Hur mycket de ibland behöver en hand att hålla i eller en knuff i ryggen. Jag fattar rätt beslut även om det inte är ett lätt beslut!

oj.

det har gått två månader sedan mitt sista inlägg och på den tiden har jag renoverat ett radhus, flyttat, fortsatt hänga med T och boat in mig. Jag har tänkt på bloggen, känt för att skriva men inte hittat lugnet, energin eller fokuset att sätta skriva ord på bloggen.

nu tänker jag vara tillbaks. vad vill ni höra om? relationen till T? renoveringen? radhusflytt? inredningsbeslut? hit me with your requests!!

Träningsdejt

Idag har jag haft en uppenbarelse! Jag och en av mina allra bästa vänner har svårt att hitta tid att ses, vi försökte mecka in en lunch i våra välfyllda arbetsdagar. Vi fick ge upp det och försöka få till en promenad och telefonsamtal en helgdag utan framgång. Då kom hon ed en genialisk idé vi ses för en promenad, eller om jag ville en joggingtur. Hon har efter två barn, husköp, husrenovering, egenföretagare som för ett år sedan var på väg in i väggen precis börjat komma igång med sin träning. Hon som när vi träffades för 10år sen var en gynnande friskus år nu en småbarnsmamma med svårt att få ihop alla delar i livet.

Jag brukar inte vara pepp på träningsdejter, men med denna kvinna kändes det okej. Så efter jobbet idag åkte jag hem till henne, bytte om och småpratade lite med hennes sambo. Sen gav vi oss ut i småregnet. En timma senare, 7,5km senare kramades vi hej då och jag insåg vilken vinst kvällens dejt varit. Ett träningspass och kompisdejt i ett. Prat-tempo, vackra vyer och frisk luft. Djupa samtal, fokus och livskvalitet. Oj livet, tack för att du gav mig detta idag som i övrigt känts som en transportsträcka.

Sommardagar

Är inte det här livet? En dag vid min barndomsbadplats tillsammans med mina syskon och deras familjer och våra föräldrar. Vi har badat, lekt, pratat, njutit av solen, ätit picknick och jag har bara gottat mig i att ha alla samlade på ett och samma ställe. Där allas egon får plats, där högljuddlek eller stilla läsning av bok blandas och tillåts utan sura eller dömande blickar. Där vi kan prata enskilt eller alla tillsammans. Livet som i en liten ask!

Bilden här nedanför är från min morgonjogg, 8-9km ren njutning i ett långsamt tempo och tystnaden som sällskap. Nästa aktivitet är anledningen till min resa hem-hem, min låtsas-farfars 80års kalas. Så snart är det dusch, piff och kalashumör på.

Vad är viktigt, på riktigt?

Igår efter jag trotsat snöstormen och sprungit ett par kilometer i motionsspåret värmde jag på lite rester från i söndags (pizza) och tittade på MadMen som varit min “go to” serie på sistone. Helt plötsligt inser jag att det är sista avsnittet, de så fint berör vad de olika huvudrollsinnehavarna sysslar med utan att smöra till det och göra allt bra och alla lyckliga. Sen den stora tomheten – vad gör jag nu!?!

Jag kom på att det var Idrottsgalan och zappade in precis lagom till att Anna Holmlund zoomas in. För er som inte har koll på Anna kan hon i det här sammanhanget sammanfattas som fantastiskt duktig snowcrossåkare som i ett träningsåk kraschar och får en allvarlig hjärnskada. Nu ett år senare har hennes resa till ett värdigt liv tagit stora kliv, men hon kommer för alltid ha svårt att gå, prata och än mindre kommer hon kunna åka skidor på den nivå som hon gjorde.

Igår deltog hon i festen som kallas Idrottsgalan, hon hyllades med ett filmklipp av hennes fantastiska återhämtning och en stående ovationer av övriga deltagare. Sånt här gör mig extremt rörd, hennes kamp mot kroppen. Hennes kamp mot sin egen hjärna och misshandeln av densamma och den hjärnskada som hon ådrog sig. Anna är en kvinna av stål, men fy vad ont det gjorde i hjärtat när man blir påmind om hur fort livet kan förändras och ens prrioriteringar helt sätts ut spel.

Superkinkig

Jepp, jag har varit en pest den här helgen. I lördags var jag lätt bakis och trött, ganska energilös och supertråkig. Igår var jag en utmaning för alla, kanske mest för mig själv. Från det att jag vaknade tills dess att jag somnade kände jag mig sorgsen, kinkig, frustrerad och i total obalans. Jag vet att det är sådana dagar som man har ibland, men jag tycker verkligen inte om dem.

Jag försökte bota känslan med promenad och gym, senare med en cykeltur och lite havshäng. Jag pratade med en av mina bästa vänner i telefon trots alla försök till åtgärder fick jag ett utbrott. Mr T fick ut av alla röriga känslor och allt trassel när han hade blivit inbjuden på födelsedagstårta av sina barn då deras mamma fyllde år. Min saknad av trygghet i relationen påverkar mig enormt, jag blir osäker, jag överreagerar, jag blir extra känslosam och svartsjuk. Jag saknar den där trygga plattformen att stå på och att inte kunna med ord få bekräftat att jag trots allt är älskad i min relation – det får mig otroligt instabil.

Så, nu efter att långt samtal med min kloka vän Karro har jag tagit kontakt med min gamla terapeut och hoppas att hon har möjlighet att träffa mig och agera bollplank. Jag känner att jag just nu inte är direkt stöttande gentemot T, utan mer är som en en boj som drar ner honom.

En joggingrunda!

Efter en inte strid med mig själv vann pannbenet över latmasken och i eftermiddags snörade jag till sist på mig löparskorna och sprang en runda på 7km. Den form jag var i för 1,5år sedan är som bortflugen, nu kämpar jag mig runt 7-9km och går på enstaka Bodypump pass. Försöker motivera mig till ett intervallpass på löpbandet (wow, det här passet som Petra tipsade om var verkligen inte trist!) men det här med att ha fått familj det gör det lite trixigare och lite mindre lockande att köra ut på 90minuters långpass och dubbelpass på gymmet. 

Så vad tycker jag om det då? Jag måste erkänna att jag inte känner mig skyldig, som en mindre hälsosam människa eller så. Jag saknar min gamla form, min -3kg kropp, men jag värderar just nu livet utanför träningen högre. Har jag blivit med sambokilon? Absolut! Det är godare och trevligare att laga och äta när man är två, eller fler vid bordet. Som singel bestod kvällsmaten ibland av keso med nötter eller bär., nu är det lagad mat som gäller.

Jag har satt ett mål, att träna 3 pass i veckan. Den vecka som just gått innehöll 

7km löpning i söndags, Bodypump i måndags, Intervallpass i onsdagsmorse och ett 7km pass idag. Det summerar fyra träningspass och har jag tur kan det bli något liknande veckan som kommer, för då är barnen hos sin mamma och T åker till New York!

Året 2016

Då är det dags för en summering av året, galet vad fort det har gått egentligen!

Hur skulle du sammanfatta året med bara ett ord?
Omvälvande.

Vem saknade du under 2016?
Natalia. Vi har haft helt olika agendor, vistats på helt olika ställen och med det haft väldigt lite tid med varandra. Det bästa är ändå att när vi väl ses så är det som förr.

Vad spenderade du mest pengar på?
Oj, jag vet vad jag tjänade mest pengar på – sälja min lägenhet. Där var jag miljonär i några veckor innan jag betalade in massor med pengar till staten. Mest pengar spenderade jag nog på resor, min stora passion.

Vilken är din största insikt under året?
Life takes new turns.

Vilken är den största förändringen du gjort under året?
Min enskilt största förändring är helt klart att jag för ett år sedan var en sökande singel, nu är jag samo och varannan veckas bonusvuxen till tre coola, goa och smarta killar. Den förändringen kräver nog ett inlägg  för sig själv, men det är en förändring som jag verkligen gillar och försöker leva i fullt ut.

Vad har du haft/gjort för mycket under året?
Jobbat.

Vad var favorit resemålet under 2016?
Australien! Ni kan läsa det mesta om den resan, surfandet, bussarna, seglingen och örgångsinfektionen här

Vad är du mest stolt över när du blickar tillbaks på 2016?
Min resa till Australien och att jag använde mina singelår till att bli en starkare individ och stå på mig mer och att jag nu är mycket  tydligare i att kommunicera mina behov, mina tankar och inte vika ner mig lika lätt i mina relationer.  

Vilken var årets drink?
Capuccino. Kaffemaskinen på kontoret gör så surt kaffe att den blivit ratat helt. Numer dricker jag endastfinkaffe och när tjejerna i caféet där jag och min kollega köper vårt kaffe kan våra beställningar och kan se på oss om vi ska stanna eller ta med kaffet… då har man blivit stammis va? Himla mysigt att få småprata lite med sköna, service  inriktade människor som blir en härlig del av ens vardag.

Vilken var årets låt?
Valborg, Håkan Hellström

Vad fick dig att gråta?
Min födelsedag, det var nog den värsta genom alla år, och då har jag tyvärr haft fömånen att ha haft några riktiga skitfödelsedagar. Årets kan ha tagit priset för värsta någonsin. Kanske för att jag förklarat min ambivalenta inställning till att fylla år och försökt att betona att jag tycker det är jobbigt. Kanske för att han blåste upp förväntningarna och ville bjuda på såväl frukost, lunch som middag trots att han hade barnen. Kanske för att han inte ens ringde och sa grattis, men ställde in lunchen och noterade kort att han skulle återkomma. Och att han tio timmar senare ringer mig och förklarar hur mycket han haft på jobbet och att jag nog inte kan komma förbi på kvällen. Behöver jag ens skriva att jag grät floder? Jag var så arg att jag höll på att explodera och jag skällde. Anledningen till att jag inte kunde komma ner på middag? Exfrun kanske skulle komma… det här var på den tiden de fortfarande delade hus och bodde varsin vecka i huset. Jag var så arg att han inte kunde säga nej till henne, “nej vi ska fira Happys födelsedag”. Och jag blir fortfarande arg när jag tänker på det – för jag har inte fått ett förlåt, inte en födelsedagspresent ingenting. Jag är normalt inte långsint, men det här tog hårdare och gör mer ont än vad jag kan förklara. (och ja, det känns lite töntigt)

Vad fick dig att skratta?
Oj, det är inte bra när det här är en fråga som jag typ inte kan svara på. Vad har jag skrattat åt? Jag har skrattat åt små saker som att jag och Natalia fick varsitt julkort från en gemensam vän. Mitt är från vän + sambo, Natalias är endast från vännen. Varför? Jag skrattar åt barnens lustigheter, våra kuddkrig och när vi leker i skogen.

Vad tar du med dig in i 2017?
Att livet är inte  en dans på rosor varesig du är singel eller i en relation, men med god vilja och en positiv inställning löser sig det allra mesta!

Och nu är jag grymt redo för ett nytt år!!

Kvävande vänner

Vi har diskuterat det här med vänner i ett par inlägg, både jag, Alex och Natalia. Då på en mer generell nivå – nu tänker jag vara lite mer specifik.
Vad gör man med en kompis, som vill vara en vän. Och som känns väldigt tacksam när vi ses, men som dessutom ger mig en kvävande känsla, och alltid vill ha mer?

Det är en ganska speciellt situation. Hon flyttade till Sverige för ett par år sedan och bosatte sig i en mindre ort en bit från stan där vi båda jobbar. Vi träffades genom jobbet och jag gillar henne, hon är smart, driven och rolig att hänga med. Vi började umgås även privat – men i och med att hon bor 1,5h bussresa från stan och ingen av oss har tillgång till bil så har det blivit en vardagskväll här och där som vi setts. Det blir alltid ett litet projekt, med övernattning och ståhej.

Hon har inte så många vänner och helt ärligt märker jag inga aktiviteter från hennes sida för att utöka sin kompiskrets. När vi väl ses, så har vi skoj – men hon är inte överst på min prioriteringslista. Hon är inte min bästa vän. Problemet är – jag är hennes.

Hur hanterar man den ojämvikten? Hon föreslår nya helgbesök, nya vardagskvällar att ses. Jag “måste” komma dit för att promenera här, åka båt där, uppleva sommaren här och något annat där. Jag känner att jag inte kan lova någonting, hon är fantastisk men… hon har ett funktionshinder som gör att hon inte kan göra allt. Bland annat har hennes förmåga att städa försämrats oerhört, något som märks i ett hus med två hundar och tre katter. Hennes man vägras dessutom ta in städfirma då han jobbar hemifrån. Och hundarna, jag har lite respekt för hundar, och en golden retriever som tror att den är en knähund… det är inte min melodi. Den är mer i mitt ansikte, knä och hoppar på mig, än på golvet.

Summerat, jag måste göra något, jag kan inte bara gömma mig och hålla mig undan… jag kvävs av att vara hennes enda lufthål ut i världen hur härlig och rolig hon än är kommer det kväva min vänskap. Men vad ska jag göra?

Vänner, och den där speciella vännen

Den sista tiden har jag tänkt mycket på vänner, betydelsen av dem och hur de i perioder kan vara livsviktiga och sen sakta försvinna bort i periferin. sen finns det de som stannar kvar, de man tar sig genom alla faser med. Som oavsett om man hörs dagligen eller var tredje månad liksom ändå klickar med och hittar bara man svarat i telefon. Jag har så många underbara vänner omkring mig. Och även de som i perioder tar mycket mer än de ger. Det är CV granskning, flyttstädning, relationskriser och allt däremellan. Men alla har de sin plats. I livet. Alla har gett och fått.
Det sista året har det klivit in en vän i mitt liv som är unik. Så unik att jag är säker på att vi kommer att ha med varandra att göra så länge som vi vill! Jag hoppas för livet. Hon är kaxig, givmild, varm, cool, utmanande och blyg. Den här fina kvinnan ville låna mitt Spotify konto igår, och min särbo och jag delar på det mesta som går . Så självklart fick hon det. Imorse fick jag ett sms och på mitt Spotify konto låg en playlist. Skrev jag att hon var fantastisk, ni hittar henne här

IMG_5619.JPG

« Äldre inlägg